Oskar bor i ett sexplanigt panelhus i en förort till Stockholm, där väggarna är så tunna att varje hostning från grannen studsar i rören.
Han har sedan länge vant sig vid att dörrar smälls i, att möbler flyttas i vilsen takt och att en gammal tv i lägenheten under honom surrar högt.
Men vad hans övre granne, en man vid namn Anders, håller på med driver honom till vansinne och får honom att svära för sig själv.
Varannan lördag slår Anders av någon borr eller någon slagborr utan minsta skam!
Ibland klockan nio på morgonen, ibland elva. Alltid på en ledig dag och alltid precis när Oskar vill sova ut.
I början tar Oskar det med ett filosofiskt leende: Kanske är det bara ett pågående renoveringsprojekt Kanske går det att förstå tänker han medan han vrider sig i sängen och drar kudden över huvudet.
Veckorna går, men ljudet av slagborr väcker honom varje helg igen.
I korta serier eller långa, ihållande toner. Det verkar som om Anders börjar något, ger upp, för att sedan återvända till samma sak.
Ibland hörs de otäcka ljuden inte bara på morgonen utan även på vardagar, omkring sju på kvällen, när Oskar kommer hem från jobbet med en dröm om tystnad. Varje gång vill han gå upp och säga åt grannen exakt vad han tycker, men trötthet, lathet eller rädslan för konflikt håller honom tillbaka.
En lördag när borrmaskinen ryter ovanför honom igen, orkar Oskar inte längre och rusar uppför trappan. Han knackar på, men möts bara av det envisa maskinljudet som får hela golvet att vibrera.
En dag ska jag! sprakar Oskar, men han hinner inte säga mer. Vad han menar med en dag är oklart, men tankarna rusar redan.
Han föreställer sig allt från att klippa av strömmen i hela byggnaden till att ringa polis eller att fylla ventilationsschaktet med skum.
Ibland ser han framför sig Anders som plötsligt inser att han stör alla och kommer för att be om ursäkt. Eller flyttar. Eller
Något som bara får slutet på borrandet att upphöra!
Det där ljudet har blivit en symbol för orättvisa. Oskar tänker ofta: Vore det bara någon som gör uppror i trapphuset!
Men alla sitter i sina egna hålor och blundar.
Sedan händer något Oskar aldrig kunnat föreställa sig
***
En lördag morgon vaknar han inte av buller utan av total tystnad.
Han ligger kvar i sängen och lyssnar efter det förbannade verktyget. Tystnaden är tjock, lugn, nästan påtaglig.
Det är slut! tänker han, eller har den där förbannade snubben flyttat?
Dagen förlöper i en märklig frihetskänsla. Dammsugaren susar mjukt, vattenkokaren surrar nästan vänligt och tv:ns ljud får inte längre taket att vibrera.
Oskar sitter i soffan och märker hur ett leende sprider sig över hans ansikte, brett som ett barns.
***
Söndagen är också tyst. Så är måndagen, tisdagen, onsdagen. Ljudet har skurits bort från hans liv
Tystnaden ovanför håller i nästan en vecka.
Han slutar skylla på renovering, semester eller slumpen. I pausen ligger något onaturligt, oroväckande. En för skarp kontrast efter månader av oavbrutet brus
***
Han står länge framför Anders dörr, samlar mod och frågar sig själv varför han ska gå upp. Vill han bara försäkra sig om att allt är okej? Eller kanske bevisa för sig själv att han inte överdriver?
Han trycker på porttelefonen. Dörren öppnas nästan omedelbart och han inser att något har hänt.
På tröskeln står en gravid kvinna med blekt ansikte och svullna ögonlock. Oskar har bara sett henne ett par gånger tidigare, men nu ser hon äldre ut, som om några år har passerat.
Är du Anders fru? frågar han försiktigt.
Hon nickar.
Har något hänt? Jag har inte hört något på länge
Orden fastnar i halsen. Hur kan man säga att man kom på grund av tystnaden?
Kvinnan drar ett steg åt sidan och låter honom gå in. Plötsligt hörs en mjuk röst:
Lese är borta.
Oskar förstår inte direkt. Det tar några sekunder innan meningarna faller på plats.
Hur när?
På lördagen i förra veckan, tidigt på morgonen. Hon torkar en tår. Förstår du det oändliga renoveringsarbetet han var så trött. Alltid på helgerna ingen tid under veckan. Den morgonen gick han upp tidigare än jag, ville bli klar med spjälsängen. Han skyndade sig. Rädd att inte hinna
Hon sträcker handen mot ett hörn i lägenheten. Vid väggen står en halvt uppmonad spjälsäng bara den ena halvan. Instruktionsboken, paket med skruvar och diverse delar ligger på golvet.
Han föll bara, viskar hon. Mitt hjärta. Jag hann inte ens vakna ordentligt.
Oskar står som fast förankrad i golvet. Kvinnans ord sjunker tungt in i hans medvetande
***
Det där bruset, som så ofta väckt honom på lördagar, har nu försvunnit. Oskar sänker blicken till lådan med spjälsängsdelen små skruvar, en sexkantsnyckel, etiketter med nummer. Allt ligger prydligt, som bara någon som verkligen vill göra något viktigt kan göra.
Behöver ni hjälp? börjar han tyst, men kvinnan skakar på huvudet:
Tack. Inget
Han smyger ut så tyst som om han flydde från någon annans smärta.
Nedför trappan håller varje steg på honom en dov känsla av skuld som brinner utan form.
***
Hemifrån tittar han upp på taket. Tystnaden är tjock och tung, som om den pekar på något
Kanske på att Oskar hatade Anders bara för att han störde hans sömn? Han förbannade honom för det! För Oskar var han bara ett ljud, en irritation.
Men nu
Nu är han borta.
Istället finns en kvinna som sörjer honom.
Ett barn väntas, utan någon far.
Och en spjälsäng som Oskar gärna hade byggt men aldrig hann.
Jag måste gå till hennes, tänker Oskar, hjälpa till. Hon klarar det nog inte själv
***
När kvällen sänker sig och tankarna lugnar sig, ser Oskar åter på taket. Tystnaden är fortfarande närvarande, dödlig.
Han sitter i ett halvdunkelt kök och inser att han inte kan somna som vanligt. Han går upp, ringer på porttelefonen igen. Dörren öppnas och kvinnan höjer förvånat på ögonbrynet hon hade inte förväntat sig honom.
Lite generad talar Oskar lågt:
Jag förstår att vi knappt känner varandra. Men får jag hjälpa till med spjälsängen? Han ville ha den klar. Och om det är okej vill jag hjälpa.
Hon sitter först tyst och stirrar på honom, som om hon försöker förstå hans ord. Sedan nickar hon långsamt.
Kom in.
Oskar kliver in, går varsamt runt lådorna med delar och börjar arbeta utan att säga ett ord.
Kvinnan sitter i soffan och smeker sin krage. Ibland snyftar hon tyst, försöker inte störa. När Oskar skruvar i den sista skruven och justerar ryggstödet, förändras luften i rummet. Det känns som om en spänning släpps.
Hon närmar sig och rör försiktigt vid den släta träbågen.
Tack, viskar hon. Du du har ingen aning om hur viktigt det är.
Oskar vet inte vad han ska säga. Han nickar bara.
När han går ut tänker han för första gången på länge att han faktiskt gjort något rätt och känner att han, trots allt, kommer tillbaka hit igen.
