Föräldrahjärtat. En novell Tack för ert stöd, era gillamarkeringar, engagemang och kommentarer om novellerna, prenumerationer och ett STORT tack för alla swishbidrag från mig och mina fem kattskruttar. Dela gärna berättelserna i sociala medier om ni tycker om dem – det gläder författaren mycket! – Varför ser du så bister ut på morgonen? Inte ens ett leende – kom nu, låt oss äta frukost. Maken traskade in i köket och sträckte på sig sömndrucket – äntligen helg. På spisen fräste ägg och bacon, frun hällde upp teet. Hon la över mer än hälften av äggröran på hans tallrik och bröd bredvid: – Ät nu, ta med gaffeln! – Har jag gjort något fel, Lena? – frågade Erik varsamt. – Fel har vi båda gjort, uppfostrat barnen på fel sätt, – sa Lena Larsson och satte sig jämte, åt hon också, men utan större aptit. – Dottern och sonen har blivit vuxna. Vi offrade mycket när vi fostrade dem, tiderna var så. Stöttade dem jämt, men vem stöttar oss, ens med ord? De har alltid problem – livet är tråkigt, pengarna räcker aldrig. Både Anna och Daniel gnäller hela tiden. – Hur menar du? Erik tog sista tuggan av äggröran och bredde nöjt smör på en bit färskt bröd, sylt ovanpå. – Dig är det lätt, de skriver allt till mig, deras mamma. Daniel ville gå och bowla med familjen igår, bad om pengar till lönen men jag vägrade – då blev han sur. Anna ringde tidigare, hennes sångkarriär går dåligt. Hon är på jättedåligt humör. Visst, sjunga är kul, men man måste ju jobba också! Hon tror att hon ska leva på sången, men det funkar inte. Hon borde förstå att det är dags att skaffa ett riktigt jobb! Och som barn var de oskiljaktiga, nu pratar de knappt alls! Lena sköt undan den kalla äggröran och började dricka sitt te. – Oroa dig inte så, det löser sig, vi var också unga en gång, minns du? – försökte Erik trösta, men det verkade bara reta henne ännu mer. – Vad säger du, Erik! Tänk efter. Vi levde efter våra möjligheter, var tacksamma för det lilla! När Daniel föddes, vilken glädje. Barnvagn och säng fick jag av min bästa vän, bodys, filtar och pyjamaser av min systers pojk. Allt begagnat, men lika fint som nytt – barnen växer ju så snabbt. Vi var lyckliga, och när vi köpte vår Volvo stod vi där och kände oss rika! Men våra barn – har de inte varit utomlands, har livet misslyckats, hur blev det så? Har vi verkligen lärt dem det? – Tiden är annorlunda nu, Lena. Det är så många frestelser, de är unga – vänta bara, de kommer förstå. – Hoppas bara det inte blir för sent, de slösar bort allt i jakten på något bättre, och livet springer förbi, Erik. När jag ser mig i spegeln tänker jag – kan det vara jag, redan mormor? Och du är morfar… Samtalet avbröts av telefonen – det var sonen Daniel. – Jaha, nu är det något igen, – Lena tog luren, och efter några sekunder spärrades hennes ögon upp, hon hoppade upp. – Erik, klä dig snabbt! Daniel har åkt in på sjukhus, grannen ringde från salen. – Vad har hänt? – Erik satte sig upp och började dra på sig kläderna. – Fattade knappt – kapade sig med vinkelslipen i handen… skivan sprack och skar honom. De försöker rädda handen, hoppas det går vägen – han kan förlora hela handen! Kom nu Erik! De slängde på sig kläderna, de var inte gamla, men inte unga heller – två oroade föräldrar. Så de sprang mot sjukhuset, allt annat glömt… På vägen ringde Anna – Mamma, jag tittar in till er till lunch, okej? – Gör det, gumman, vi är nog tillbaka då, – flåsade Lena i telefonen utan att vänta på svar, och fortsatte springa efter Erik mot bussen… På akuten lugnade de dem genast – handen kunde räddas, men de fick inte gå in än. – Jag rör mig inte härifrån innan jag fått träffa honom, – sa Lena Larsson och slog sig ner i väntrummet, Erik satte sig bredvid. Plötsligt kom Anna rusande in, slängde sig om halsen på dem, – Mamma, varför ser ni så förstörda ut? Det gick ju bra, Daniel jobbade extra igår, lagade någons bil. Något fastnade, han sågade bort bultar och råkade slinta. Han är vaken, allt är sydd och fingrarna rör sig – men ni ser ut som om världen gått under, det gick ju bra! – Hur vet du det? – viskade Lena. – Vi håller alltid kontakt, Daniel och jag – och med hans fru Emma också. Vi hjälper varann, är ju syskon. – Men vi trodde, ni pratade inte alls, varför har ni inte sagt något? – förklarade Erik. – Pappa, ni två är så starka, klarar allt – vi ville inte oroa er mer, sa Anna och log, – Och ni ser ju så unga ut, vi vill att ni ska få njuta nu! – Jaha, där ser man, jag trodde vi inte betydde något för er, – log nu även Lena. – Nej, mamma, det är precis tvärtom. Er generation är otroligt tåliga! Vi vill vara som ni, även om det inte alltid går – men vi kämpar! Föräldrarna andades ut – nu såg de lugna ut igen. – Mamma, pappa, jag har fått nytt jobb! Och jag sjunger fortfarande – har fått gig på förskolor, och igår sjöng jag på ålderdomshemmet – de klappade så! En tant grät för hennes dotter är en känd sångerska men är alltid på turné, så hon satte mamma på hemmet – hemskt! Anna kramade plötsligt om sina föräldrar. – Och vi älskar er massor, tro inget annat… Då fick de äntligen gå in till Daniel en stund. Lena började gråta, men Daniel sa lugnt, – Mamma, slappna av, det värsta är över. Oroa dig inte. Pappa, minns du getingboet ni hade i garaget? Du blev så stucken att du låg inlagd flera dagar. Livet är så. Kom till oss och fira nyår när jag kommer hem, det var länge sen vi sågs ordentligt. Anna skulle ju presentera oss för sin nya pojkvän, hon hann inte säga det heller! Hem gick Lena Larsson och Erik Larsson långsamt, valde att promenera. Inte unga längre, men inte heller gamla – ett föräldrapar i Sverige. Aj, detta föräldrahjärta – det oroar sig alltid för barnen. Man tror alltid att andras barn är så “rätt”, och önskar så innerligt att ens egna ska vara bäst, leva rätt, alltid lyda sina föräldrar. Men de väljer sin egen väg – hur den än ser ut… Och våra barn är bra barn, de är ju våra barn.

Föräldrahjärtat. Novell

Tack för ert stöd, gillamarkeringar, engagemang och kommentarer på mina berättelser, tack också enormt mycket för stödet från mig och mina fem kattvänner.
Dela gärna berättelser ni tycker om på sociala medier det uppskattas av författaren!

Varför är du så dyster imorse? Inte ens ett leende, kom, vi äter frukost.

Maken steg sömnigt in i köket, det är äntligen helg.

På spisen fräser äggröra med bacon och hustrun häller upp te. Hon lägger över största delen av äggröran på hans tallrik och brer några skivor bröd till honom. Ät nu, varsågod!

Har jag gjort något fel, Anneli? frågar Magnus milt.

Det är väl bådas fel, Magnus. Vi har inte uppfostrat barnen rätt, suckar Anneli, sätter sig bredvid och börjar också äta, utan vidare aptit.

Både Ida och Linus har vuxit upp, vi offrade mycket när de var små, det var tuffa tider. Stöttat dem i vått och torrt, men vem stöttar oss ens med ett vänligt ord ibland? Ständiga problem: de har långtråkigt, har inte råd, det är gnäll från både Ida och Linus.

Hur menar du nu?

Magnus har redan ätit upp äggröran och smörjer in en skiva limpa med smör, toppar med hallonsylt.

Du har ju det lättare, de vänder sig alltid till mig, till mamma. Linus ville gå och bowla med familjen igår, men han behövde låna pengar till lön, jag blev arg och sa nej. Han tog illa vid sig. Och Ida ringde, får inget ordning på sångkarriären nu, humöret i botten. Det är klart en dröm, men man måste ju jobba! Hon vill leva på att sjunga, men det går ju inte. Det är inte för alla, det borde hon inse, och skaffa sig ett vanligt jobb! Förr var hon och Linus så nära som barn nu ses de knappt.

Anneli skjuter undan sin kalla äggröra och dricker te.

Oroa dig inte så, det ordnar sig. Vi var också unga en gång, minns du väl? säger Magnus tröstande, men Anneli blir bara mer upprörd.

Men lyssna på dig själv, Magnus! Vi levde som vi hade råd och var nöjda! När Linus föddes var det lycka. Väninnan gav oss barnvagn och spjälsäng, systern mössor och bebiskläder. Allt var begagnat men såg nytt ut barn växer ju så fort. Vi var glada. Och när vi köpte vår första Volvo, oj vad vi var stolta! När vi ställde in bilen i garaget utanför huset, kände vi oss rikast! Men våra barn om man inte varit utomlands, så ser de det som ett misslyckande liv, hur blev det så? Vi har inte lärt dem så.

Det är tiderna, Anneli. Det finns mycket mer som lockar nu, de är unga ännu. De kommer förstå.

Bara det inte blir för sent. De jagar efter framgång men tiden går, Magnus. Jag ser mig i spegeln är det verkligen jag? Jag är farmor nu. Och du, du är farfar redan

Samtalet avbryts av ett telefonsamtal. Det är sonen Linus.

Något har hänt nu igen, Anneli tar telefonen och under samtalet spärras hennes ögon upp, hon reser sig häftigt upp.

Magnus, klä på dig snabbt, Linus har hamnat på sjukhus, det var grannen i samma sal som ringde.

Vad var det som hände? Magnus reser sig också och börjar snabbt klä på sig.

Jag hann inte höra allt, men han sågade sig i handen med en vinkelslip Skivan sprack och slet upp handen. De försöker sy tillbaka det mesta, hoppas det går väl, detta är hemskt, bara han klarar sig! Vi måste åka nu.

De klär sig hastigt, fortfarande mitt emellan ung och gammal föräldrar med oroliga hjärtan.

De skyndar iväg, tankarna snurrar, de glömmer allt annat och tar sig mot sjukhuset

Under tiden de går, ringer Ida. Mamma, jag kommer förbi vid lunch, okej?

Gör det, gumman, vi borde vara hemma då, flämtar Anneli till dottern, och utan att höra svaret springer hon efter Magnus till busshållplatsen

På sjukhuset lugnar personalen dem snabbt handen har gått att rädda, men de får ännu inte träffa Linus.

Får vi inte träffa honom, så väntar jag här, Anneli sätter sig i väntrummet, Magnus bredvid.

Plötsligt rusar Ida in på sjukhuset och kastar sig om sina föräldrar.

Mamma, varför ser ni så förkrossade ut? Allt gick ju bra. Linus tog ett extrajobb igår, skulle laga en bil till någon. Någon bult satt fast, så han tog till vinkelslipen, det blev ett jack. De har sytt honom, fingrarna rör sig. Mamma, ni ser ut som ni gått igenom krig, det är okej!

Hur vet du det? får Anneli ur sig.

Vi smsar hela tiden, och jag håller kontakt med Linus fru Elin också. Vi hjälper varandra, det vet ni väl?

Vi trodde ni inte pratade alls med varandra, förklarar Magnus.

Pappa, ni är så duktiga och starka, ni klarar allt. Vi vill inte oroa er i onödan, ler Ida. Och förresten, ni ser så unga ut fortfarande ni borde leva lite mer för er själva nu.

Men hör på, jag trodde ni inte brydde er alls om oss, säger Anneli, nu också med ett leende.

Nej, mamma, det är ju tvärtom. Er generation klarar allt, vi försöker vara lika starka men vi är inte där än, pappa. Men vi kämpar, ni fattar det va?

Föräldrarna ler, och deras ögon ser inte längre lika oroade ut.

Mamma, pappa, jag måste berätta jag har fått jobb. Och! Jag blir inbjuden att sjunga på olika evenemang. På förskolan, och igår sjöng jag på ett äldreboende de blev jätteglada! En tant började gråta, hennes dotter är en känd sångerska men reser jämt, så mamman har hamnat där, så tragiskt.

Plötsligt kramar Ida sina föräldrar hårt. Och vi älskar er jättemycket, jag och Linus också, ni ska veta det!

Nu släpps de in till Linus en kort stund. Anneli får nästan tårar i ögonen, men Linus säger lugnt,

Mamma, ta det lugnt, det värsta är över. Oroa er inte. Pappa, minns du när det byggdes ett getingbo i garaget där bilen stod, och du blev så stucken att du låg på sjukhus? Det gick ju bra! När jag kommer hem, kom förbi och fira nyår med oss vi hinner ju knappt ses annars. Ida ville visst också presentera sin nya kille för er, det glömde hon säga?

På hemvägen promenerar Anneli och Magnus, de vill sträcka på benen.

Inte gamla, men inte heller unga två föräldrar med hjärtat fullt av oro.

Det här med föräldrahjärtat det slutar aldrig att oroa sig. Man tror alltid att andras barn är skötsamma, och önskar att ens egna var bäst, alltid gjorde rätt, lyssnade på sina föräldrar.

Men de har sitt eget liv, hur det än blir Och våra barn är ändå fina. För de är våra.

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
Föräldrahjärtat. En novell Tack för ert stöd, era gillamarkeringar, engagemang och kommentarer om novellerna, prenumerationer och ett STORT tack för alla swishbidrag från mig och mina fem kattskruttar. Dela gärna berättelserna i sociala medier om ni tycker om dem – det gläder författaren mycket! – Varför ser du så bister ut på morgonen? Inte ens ett leende – kom nu, låt oss äta frukost. Maken traskade in i köket och sträckte på sig sömndrucket – äntligen helg. På spisen fräste ägg och bacon, frun hällde upp teet. Hon la över mer än hälften av äggröran på hans tallrik och bröd bredvid: – Ät nu, ta med gaffeln! – Har jag gjort något fel, Lena? – frågade Erik varsamt. – Fel har vi båda gjort, uppfostrat barnen på fel sätt, – sa Lena Larsson och satte sig jämte, åt hon också, men utan större aptit. – Dottern och sonen har blivit vuxna. Vi offrade mycket när vi fostrade dem, tiderna var så. Stöttade dem jämt, men vem stöttar oss, ens med ord? De har alltid problem – livet är tråkigt, pengarna räcker aldrig. Både Anna och Daniel gnäller hela tiden. – Hur menar du? Erik tog sista tuggan av äggröran och bredde nöjt smör på en bit färskt bröd, sylt ovanpå. – Dig är det lätt, de skriver allt till mig, deras mamma. Daniel ville gå och bowla med familjen igår, bad om pengar till lönen men jag vägrade – då blev han sur. Anna ringde tidigare, hennes sångkarriär går dåligt. Hon är på jättedåligt humör. Visst, sjunga är kul, men man måste ju jobba också! Hon tror att hon ska leva på sången, men det funkar inte. Hon borde förstå att det är dags att skaffa ett riktigt jobb! Och som barn var de oskiljaktiga, nu pratar de knappt alls! Lena sköt undan den kalla äggröran och började dricka sitt te. – Oroa dig inte så, det löser sig, vi var också unga en gång, minns du? – försökte Erik trösta, men det verkade bara reta henne ännu mer. – Vad säger du, Erik! Tänk efter. Vi levde efter våra möjligheter, var tacksamma för det lilla! När Daniel föddes, vilken glädje. Barnvagn och säng fick jag av min bästa vän, bodys, filtar och pyjamaser av min systers pojk. Allt begagnat, men lika fint som nytt – barnen växer ju så snabbt. Vi var lyckliga, och när vi köpte vår Volvo stod vi där och kände oss rika! Men våra barn – har de inte varit utomlands, har livet misslyckats, hur blev det så? Har vi verkligen lärt dem det? – Tiden är annorlunda nu, Lena. Det är så många frestelser, de är unga – vänta bara, de kommer förstå. – Hoppas bara det inte blir för sent, de slösar bort allt i jakten på något bättre, och livet springer förbi, Erik. När jag ser mig i spegeln tänker jag – kan det vara jag, redan mormor? Och du är morfar… Samtalet avbröts av telefonen – det var sonen Daniel. – Jaha, nu är det något igen, – Lena tog luren, och efter några sekunder spärrades hennes ögon upp, hon hoppade upp. – Erik, klä dig snabbt! Daniel har åkt in på sjukhus, grannen ringde från salen. – Vad har hänt? – Erik satte sig upp och började dra på sig kläderna. – Fattade knappt – kapade sig med vinkelslipen i handen… skivan sprack och skar honom. De försöker rädda handen, hoppas det går vägen – han kan förlora hela handen! Kom nu Erik! De slängde på sig kläderna, de var inte gamla, men inte unga heller – två oroade föräldrar. Så de sprang mot sjukhuset, allt annat glömt… På vägen ringde Anna – Mamma, jag tittar in till er till lunch, okej? – Gör det, gumman, vi är nog tillbaka då, – flåsade Lena i telefonen utan att vänta på svar, och fortsatte springa efter Erik mot bussen… På akuten lugnade de dem genast – handen kunde räddas, men de fick inte gå in än. – Jag rör mig inte härifrån innan jag fått träffa honom, – sa Lena Larsson och slog sig ner i väntrummet, Erik satte sig bredvid. Plötsligt kom Anna rusande in, slängde sig om halsen på dem, – Mamma, varför ser ni så förstörda ut? Det gick ju bra, Daniel jobbade extra igår, lagade någons bil. Något fastnade, han sågade bort bultar och råkade slinta. Han är vaken, allt är sydd och fingrarna rör sig – men ni ser ut som om världen gått under, det gick ju bra! – Hur vet du det? – viskade Lena. – Vi håller alltid kontakt, Daniel och jag – och med hans fru Emma också. Vi hjälper varann, är ju syskon. – Men vi trodde, ni pratade inte alls, varför har ni inte sagt något? – förklarade Erik. – Pappa, ni två är så starka, klarar allt – vi ville inte oroa er mer, sa Anna och log, – Och ni ser ju så unga ut, vi vill att ni ska få njuta nu! – Jaha, där ser man, jag trodde vi inte betydde något för er, – log nu även Lena. – Nej, mamma, det är precis tvärtom. Er generation är otroligt tåliga! Vi vill vara som ni, även om det inte alltid går – men vi kämpar! Föräldrarna andades ut – nu såg de lugna ut igen. – Mamma, pappa, jag har fått nytt jobb! Och jag sjunger fortfarande – har fått gig på förskolor, och igår sjöng jag på ålderdomshemmet – de klappade så! En tant grät för hennes dotter är en känd sångerska men är alltid på turné, så hon satte mamma på hemmet – hemskt! Anna kramade plötsligt om sina föräldrar. – Och vi älskar er massor, tro inget annat… Då fick de äntligen gå in till Daniel en stund. Lena började gråta, men Daniel sa lugnt, – Mamma, slappna av, det värsta är över. Oroa dig inte. Pappa, minns du getingboet ni hade i garaget? Du blev så stucken att du låg inlagd flera dagar. Livet är så. Kom till oss och fira nyår när jag kommer hem, det var länge sen vi sågs ordentligt. Anna skulle ju presentera oss för sin nya pojkvän, hon hann inte säga det heller! Hem gick Lena Larsson och Erik Larsson långsamt, valde att promenera. Inte unga längre, men inte heller gamla – ett föräldrapar i Sverige. Aj, detta föräldrahjärta – det oroar sig alltid för barnen. Man tror alltid att andras barn är så “rätt”, och önskar så innerligt att ens egna ska vara bäst, leva rätt, alltid lyda sina föräldrar. Men de väljer sin egen väg – hur den än ser ut… Och våra barn är bra barn, de är ju våra barn.