För tre år sedan skilde jag mig från min man. Vi hade egentligen inget gemensamt längre, förutom vår son. Det förvånade mig inte ens när min exman, en månad efter skilsmässan, träffade en ny, yngre kvinna. För tre månader sedan gifte de sig.
Ärligt talat bryr jag mig inte längre. Men igår fick jag ett meddelande från henne som verkligen förbryllade mig. Hon skrev att vi borde lämna Erik ifred och sluta kräva pengar från honom, för nu skulle vi inte få något mer.
Min son är fem år. Tidigare var jag föräldraledig, och då stod Erik för alla kostnader. Numera arbetar jag deltid.
Direkt efter skilsmässan bestämde vi att sälja vår trerumslägenhet och dela upp den i två mindre bostäder: en till exet och en till mig och vår son.
Erik betalar underhållsbidrag som är rätt generöst. Men jag vill kunna stå på egna ben och betala mina utgifter själv, därför går jag ständigt på olika anställningsintervjuer och letar efter ett heltidsjobb. De pengar Erik betalar varje månad går helt och hållet till vår son. Det täcker förskoleavgifter, fritidsaktiviteter, leksaker och mat. Lite av summan går också till el och vatten.
Judoaktiviteterna som min son vill börja på kräver extra kostnader.
Den här sommaren skickade min exman även mer pengar, under förutsättning att jag tog med vår son på semester. Så vi åkte upp till fjällen. Min sons glädje visste inga gränser.
Jag är glad att Erik, trots skilsmässan, inte glömmer bort sitt barn. Även om jag hade mycket att göra lät jag ofta vår son vara hos honom. Min exman brukade ta med honom till köpcentrum, ut på promenad eller på bio. Men vår son har aldrig varit hemma hos sin pappa.
Jag misstänkte att det var på grund av min exmans nya fru. Ärligt talat bekymrade det mig inte, förrän jag fick hennes meddelande.
Senast vågade hon till och med ringa mig. Hon sa att jag saknade samvete eftersom min exman lade det mesta av sin lön på oss. Jag var inte tyst. Jag berättade allt för Erik. Det gjorde honom väldigt arg. Han sa tydligen åt henne att hålla sig borta från hans angelägenheter, och att hon absolut inte skulle bestämma över hans pengar.
Jag oroar mig ändå för att hon kanske kan få Erik att sänka underhållet till vår son. Då skulle jag behöva säga nej till många saker för mitt barn.
Jag hoppas att Erik fortfarande har kvar den medmänsklighet, ärlighet och godhet som en gång fick mig att bli kär i honom. Det är viktigt att vi sätter barnets bästa främst, oavsett hur livet förändras. Man växer som människa när man delar ansvar och låter omtanke och respekt styra beslut, både för sitt barns skull och för sin egen.
