För regniga dagar
I kökslådan, under ett gäng extra batterier och några hårsnoddar, låg ett vikt papper. Jag höll det inte som en lapp, utan som ett verktyg: sträckte ut det med handflatan så att kanterna inte darrade, och läste inte bara med ögonen, utan med hela kroppen som när man går igenom en instruktion innan man trycker på start.
Längst upp stod det skrivet med blå kulspetspenna: För regniga dagar. Under en lista. Inte var stark och inte skärp dig, utan små, beprövade åtgärder.
1. Ett glas vatten. Sedan te. Sitt ner i två minuter.
2. Andas: fyra på in, sex på ut, tio gånger.
3. Ring någon av tre personer. Säg: Jag behöver fem minuter, bara lyssna.
4. Skriv ner tre konkreta nästa steg. Inte fler.
5. Delegera: be om hjälp, betala, skjuta upp.
6. Gå en runda: hem till apoteket genom gården, ett varv runt skolan, tillbaka.
7. Säg en ärlig mening hemma, utan skuld.
Listan kom till efter att jag bröt ihop i ICA, kassasystemet hängde sig och någon bakom klapprade otåligt med klacken. Då rusade jag ut utan att handla, och halva dagen kunde jag inte begripligt förklara varför. Psykologen på första besöket frågade: Vad gör du när det brakar ihop? Jag svarade: Inget. Jag försöker att inte känna. Då blev det tydligt: Inget är också en handling bara den mest destruktiva.
Idag tog jag fram pappret, inte för att allt redan var dåligt. Mest för att påminna mig: lappen ligger kvar, alltså finns stödet här någonstans. Jag vek ihop den, pressade in kanterna, lade tillbaka och stängde lådan.
På bordet stod en matlåda med havregrynsgröt, bredvid låg sonens lunchlåda. Jag kollade att jag hade lagt med servetter, ett äpple och en liten påse kex. I hallen hängde hans jacka, på skoskåpet låg hans loggbok. Allt klart vilket paradoxalt nog gjorde mig ännu mer orolig. Som före en resa när man är säker på att något ändå glöms.
Min son, Henrik, kom ut ur sitt rum och drog igen dragkedjan.
Mamma, jag har matteprov idag.
Jag vet, sa jag och log så han inte skulle höra min inre röst: Snälla, inga överraskningar.
Min man, Johan, drack redan kaffe, stirrade in i skärmen. Skiftarbete idag skulle han hämta bildelar på verkstan och sedan direkt till bygget.
Kan du skjutsa mig? frågade jag när jag drog på sneakers.
Hinner inte. Har möte klockan nio, sa han utan att lyfta blicken.
Jag svalde den vanliga frustrationen. Hinner inte lät som vill inte, fast jag vet att det inte är så. Jag tog väskan, checkade nycklar, plånbok, laddare.
Hissen kom snabbt, men på första våningen ryckte dörrarna och blev stilla. Jag tryckte på knappen igen. Tystnad.
Mamma, fastnar vi? Henrik tittade med ovanligt vuxen blick.
Nej. Vänta. Jag testade öppna och stäng, sedan larm. Hissen suckade och gick.
Jag kände hur en våg började bygga inom bröstet, som om någon hällde kokhett vatten. Ingenting hade hänt ändå var kroppen redan alert för kaos.
Utanför såg jag att bussen precis åkt. Vid hållplatsen stod folk, någon svor i telefon, någon stirrade tomt. Jag kollade på mobilen. Om vi väntar blir det försent.
Vi går till tunnelbanan, sa jag. Fort.
Henrik sprang bredvid och höll sig nära, jag höll honom i jackärmen så han inte halkade ut i trafiken. I huvudet radades redan dagens schema: skola, kontor, samtal, sedan
Vid tunnelbanans entré vibrerade mobilen. Skolan.
Elin Svensson? sekreterarens röst var torr och formell. Henrik har ingen intyg för att slippa gympa idag. Han sa att hans knä gör ont men utan intyg
Jag blundade en sekund.
Han har ont, vi var hos läkaren, intyget ligger hemma jag glömde. Kan jag skicka ett foto?
Vi tar inte emot foto. Original krävs.
Jag lämnar det efter jobbet, eller kan min man ordna det?
Senast tolv, sa hon bestämt.
Jag la på och kände en hård klump i magen. Senast tolv betydde att jag måste avbryta jobbet, och just idag var det deadline på rapporten.
Henrik stod bredvid.
Det var inte med flit, sa han.
Jag vet. Gå nu. Det är okej, sa jag fast det var långt ifrån okej.
Jag följde honom till skolan, pussade honom på hjässan och gick sedan tillbaka till tunnelbanan. Vagnen var full, någon trampade på min fot, någon skrattade högt. Jag höll mig i en stång och försökte inte tänka på att dagen bara börjat.
På kontoret möttes jag av doften från kaffemaskinen och skrivaren. Kollega från bordet bredvid lyfte huvudet.
Elin, kunden är på linjen. Var är slutversionen? De är nervösa nu.
Jag satte mig, startade datorn, öppnade mappen. Filen var inte där. Kollade igen. Igår sparade jag den på servern. Eller trodde jag gjorde det.
Jag fixar, sa jag och märkte hur handflatorna blev fuktiga.
Jag letade i mejlen, försökte återuppbygga hela kedjan. I huvudet dök den där barndomsfrasen upp: Du har förstört allt igen. Den är gammal men kommer alltid när det gäller att bara lösa saker.
Telefonen vibrerade igen. Nu mamma.
Elin, hennes röst spänd. Det läcker från kökskranen. Jag satte en balja men det droppar ändå. Jag är rädd att grannarna får vattenskada.
Jag stirrade på skärmen, på den tomma mappen, på klockan.
Mamma, jag är på jobbet. Stäng av vattnet under diskbänken, ventilen minns du?
Jag får inte till den, den är trög.
Ta kökshandduk och försök med den. Om det inte funkar, ring jouren. Jag skickar nummer.
De kommer när de kommer
Jag vet, men jag kan inte komma nu. Jag hörde hur min röst blev avig. Jag skickar numret okej?
Mamma tystnade.
Okej, sa hon med låg röst.
När jag la på kom skuldkänslan direkt tung som en full Ikea-kasse. Jag ville vara en bra dotter, bra mamma, bra medarbetare och samtidigt en vanlig människa. I de här stunderna förlorar jag på alla fronter.
Chefen kikade in.
Elin, vad är status på rapporten? Kunden väntar. Och, hennes röst sänktes, igår skickade du ut ett utkast, siffrorna stämde inte.
Jag kände värmen stiga mot ansiktet.
Jag ska få ordning på det. Jag fixar.
Gör det snabbt, sa hon och gick.
Jag stirrade på skärmen och visste precis vad som skulle hända: jag börjar flänga hit och dit, försöker göra allt på en gång, och kommer bara göra nya fel. Paniken steg inuti kladdig och kvävande.
Jag lutade mig bakåt och blundade en sekund. För regniga dagar, dök upp i tanken, som en hand på axeln.
Jag reste mig, tog muggen och gick till köksdelen. Inte för att jag ville ha te men för att röra på mig, bryta stormen.
Jag fyllde muggen med vatten och drack snabbt. Startade vattenkokaren, la i en tepåse. Satt på stolen vid fönstret och såg ut på innergården. Två minuter. Bara två.
Tio djupa andetag, där utvarandet var längre än in. Vid exhalation sex sänkte sig axlarna lite. Vid tionde var hjärtat fortfarande snabbt, men inte panikartat.
Tillbaka vid bordet tog jag fram min anteckningsbok ur väskan och skrev överst: Just nu.
1. Hitta senaste versionen av rapporten.
2. Ring kunden och ge ärlig tid.
3. Lös intyget och kranen.
Bara tre steg. Inte tio.
Jag öppnade filhistoriken på servern. Filen fanns bara omdöpt. Igår lade jag till dagens datum och märkte inte att sorteringen ändrades. Öppnade dokumentet, kollade siffrorna, hittade ett fel i formeln. Fixade, räknade om, sparade.
Sedan ringde jag kunden.
God morgon, det är Elin, sa jag lugnt. Igår gick det ut ett utkast med fel. Nu är det rättat. Slutversionen skickas om 40 minuter. Behöver ni det snabbare, säg till så styr jag om.
Personen tystnade, suckade.
40 minuter är bra. Tack för att du meddelade.
När jag lagt på kände jag en liten ö av stadighet inom mig. Inte lycka men möjlighet att stå stadigt en stund.
Nästa steg var samtalet. En av tre. Scrollade bland kontakter och landade på Johan. Jag ville inte höra hinner inte igen, men nu behövde jag handling, inte perfektion.
Johan, hej. Jag måste vara snabb skolan vill ha intyget senast tolv. Det ligger på skoskåpet, under loggboken. Kan du åka dit och lämna?
Jag är på andra sidan stan började han.
Jag inhalerade och höll mig lugn.
Jag förstår. Men om du inte åker måste jag lämna jobbet och det blir värre. Kan du be nån på bygget om hjälp? Eller omdirigera?
Johan tystnade.
Okej. Jag åker hem, hämtar och lämnar. Skicka en bild så jag vet vad jag letar efter.
Tack. Jag skickar direkt.
Jag tog en bild på intyget där det låg, skickade. Tänkte: Här är det att delegera. Ingen hjälteinsats, bara att be om hjälp.
Mamma och kranen kvar. Jag sms:ade numret till jouren och en kort guide: Ventil under diskbänk, vrid med handduk. Går det inte ring jouren och säg att du är rädd för vattenskada. Sen ringde jag ändå upp.
Mamma, jag kan inte komma nu, sa jag mjukt. Men jag är i luren tills du provar.
Jag är redan händerna darrar, sa mamma.
Vi gör det tillsammans. Var är du?
Köket.
Okej. Öppna skåpet under diskbänken. Ta handduk, vira runt ventilen, vrid försiktigt.
Jag hörde hur hon prasslade, hur baljan stötte mot skåpet.
Det gick runt, sa hon förvånat. Oj, och det slutade droppa.
Bra. Nu låter du det vara tills rörmokaren kommer. Jag kommer senare och kollar.
Förlåt att jag störde, sa mamma.
Du störde inte. Det var rätt tid, sa jag överraskad av att det faktiskt var sant.
Jag skickade rapporten. 40 minuter som lovat. Chefen nickade, inte med leende, men utan anklagelse. Kollega visade tummen upp.
Man skulle kunna andas ut. Men darrningen låg kvar, som efter en tvär bromsning. Jag visste: om jag bara jobbar vidare nu, kommer jag rasa ihop framåt kvällen, snäsigt och utmattad.
Vid lunch gick jag inte i matsalen. Tog jacka, telefon, hörlurar och gick ut. Rundan från listan: kontor till apotek genom gården, ett varv runt skolan, tillbaka. Inte för att jag behövde plåster men för att det gav en enkel, förutsägbar sträcka.
Jag gick snabbt, räknade steg omedvetet, kroppen sökte rytmen. Köpte plåster och kamomillte fast te fanns hemma. Bara för att konkret spår, Jag tog hand om nåt.
På vägen tillbaka stannade jag vid skolstaketet, såg in mot fönstren. Någonstans där skrev Henrik sitt prov. Jag ville sms:a Hur går det? men lät bli. Han måste få vara i sitt.
Mot kvällen messade Johan: Intyg lämnat. Allt klart. Plus en bild intyget i vaktens hand, i skolans hall. Jag log och kände hur en knut släppte i bröstet.
Jag kom hem senare än vanligt, trött men inte slutkörd. På skoskåpet låg loggboken, intyget borta. Johan hade alltså varit där inget glömt, inget missat.
Henrik satt i köket och åt pasta.
Mamma, jag fick fyra på provet, sa han som om det var viktigast i världen.
Duktigt, jag klappade honom på axeln. Hur är knät?
Bra. Jag var mest rädd att det skulle göra ont igen.
Jag nickade. Ville säga: Jag var också rädd. Men det blev för mycket. Jag startade vattenkokaren, tog fram kamomillteet jag köpt och la i en påse.
Johan kom in, tog av sig skorna.
Hur har du haft det? frågade han.
Jag kände den vanliga impulsen: lista allt, visa hur tungt det varit. Men i listan fanns ju en ärlig mening, utan skuld.
Jag satte muggen på bordet och sa:
Idag har det varit stormigt. Jag behöver att du är nära ikväll, utan mobil i en halvtimme.
Johan såg på mig mer uppmärksamt än i morse.
Okej. Efter middagen. Jag är trött, men kan.
Tack, sa jag och insåg att det inte var seger eller förlust. Det var ett avtal.
Efter middagen slog vi oss ner i vardagsrummet. Johan la telefonen med skärmen ner. Henrik gjorde läxorna. Jag berättade om rapporten, skolans samtal, mammas kran. Ingen dramatik bara rad efter rad. Johan frågade ibland, nickade, sa: Ja, det var mycket. Det räckte.
Senare stack jag till mamma. Tog med skiftnyckel och ny packning jag köpt på Coop. Mamma mötte mig i dörren, med en urskuldrande min.
Jag trodde hela dagen att du var arg, sa hon.
Jag var arg, sa jag ärligt när jag tog av jackan. Men inte på dig. På att jag inte hinner allt.
Vi öppnade skåpet tillsammans. Ventilen avstängd, baljan torr. Jag kollade kopplingen, drog åt, bytte packning. Droppandet slutade. Inget magiskt bara mekanik.
När jag kom hem låg det vikta papperet kvar i kökslådan. Jag tog fram det, vecklade ut och läste punkterna. De lovade inte att livet skulle bli enkelt. Bara att det går att göra något när allt går fel.
Jag skrev till längst ner: 8. Be om en halvtimme utan mobil. Tänkte, och lade till: Funkar.
Vek ihop, lade tillbaka, stängde lådan. Dagen var inte perfekt. Men den var inte katastrof och det räcker för att somna med känslan att jag klarar det igen imorgon.
