För pengar blev jag yngre. Efter många år fick min man reda på sanningen och vi skilde oss.
Jag föddes i en liten by ute på landsbygden. Efter grundskolan valde jag att läsa till kock i gymnasiet, och fyra år senare stod jag där med mitt examensbevis och grytlapparna i högsta hugg. Jag började jobba på ett café i stan, men efter fem år av trista arbetsdagar och hopplösa löneutbetalningar i kronor och ören, insåg jag att livet måste bjuda på mer än kalla disktravar och folk som bråkar om extra räksmörgåsar.
På jobbet mötte jag Tomas, en snubbe från Stockholm med rätt kontakter (och rätt inställning till fika). Jag bokade första bästa SJ-tåg till huvudstaden och bad honom hjälpa mig att komma in på universitetet. Han sa visserligen ja, men antydde att tjänster och gentjänster är lika svenska som köttbullar och att det skulle kosta en slant. Tur att jag hade sparat undan några hundralappar från dricksburken. Jag betalade honom rejält för hjälpen.
Dessutom lyckades jag köpa ett nytt gymnasiebetyg på den tiden när papper och stämpel fortfarande var lagligt att muta till sig om man hade rätt kontakter. Enligt mina nya papper hade jag plötsligt blivit fem år yngre, och alla betyg var toppbetyg. Ja, ni vet, det svenska alla får medalj.
Tomas fixade så att jag började plugga. Helt nytt liv öppnade sig. Plötsligt hängde jag med glada, unga studenter som diskuterade Systembolaget och surdegsbröd istället för trista siffror på apotekslådan. Ett år senare gifte jag mig. Min make hette Markus, en nittonårig storstadsgrabb med mogen keps och inneboende hos föräldrarna. Jag folkbokförde mig raskt på hans adress.
Efter examen började landet förändras. Folkhemmet tog en ny vändning, och med Markus startade jag en liten restaurang. Vi hyrde först en lokal, men lyckades till slut köpa loss hela stället. Där stod vi två färska krogbönder mitt i stan.
Vi hade det helt okej, även utan barn. En dag bestämde vi oss för att göra en nostalgitripp till min barndoms by (en av dessa orter där alla känner alla och ICA är socialt nav). Jag träffade gamla klasskompisar ni vet, de där som aldrig lämnat platsen och fortfarande bär reflexväst även på midsommarafton. De såg att mitt liv var annorlunda och ja, jag såg faktiskt yngre ut än de flesta. Lite smått avundsjuka var de allt. Men en gammal klasskamrat kunde inte hålla tyst utan berättade för Markus att jag gått i baren länge och att jag nog var äldre än han trodde.
Markus blev surare än en surströmmingsburk i solsken. Han började snäsa åt mig för att ha lurat honom, och ja, snart drack han mer än hela studentkorridoren tillsammans. Det slutade med skilsmässa. Vi fick dela upp restaurangen jag köpte mig en lägenhet medan Markus passade på att belåna sig på banken så fort han hann, till en ränta som skulle få en småsparare att gråta. Allt föll samman.
Nu arbetar jag fortfarande, trots att pensionsåldern tickat in för länge sen. Jag tänker ofta på Tomas, han som en gång sa att det var både dumt och svenskt naivt att förfalska dokument. Men det är som vi säger här gjort är gjort, och ingen bakar bullar av ogräddad deg.
Nyligen var jag hemma hos mamma och träffade en gammal klasskompis. Hon har varit pensionär i två år, leker med barnbarnen och odlar morötter som om det vore olympisk gren. Själv står jag vid spisen fortfarande, och kroppen är lika sliten som en gammal Trisslott utan vinst.
Man gör snabba val i ungdomen som man får betala för när livet luktar mer liniment än blomjord på ålderns höst.
Så, kära svenska folk någon som har ett tips på hur man städar upp efter sin egen dumhet, så här i efterhand?
