För några månader sedan började jag skapa innehåll på sociala medier – inte för att bli känd eller söka uppmärksamhet, utan för att jag helt enkelt tycker det är roligt att filma recept, små vardagsögonblick med min dotter och stunder hemifrån, utan något regisserat eller proffsigt, bara enkla videor från köket eller vardagsrummet medan jag gör mina sysslor. Redan från början började min man känna sig obekväm, först med kommentarer om varför jag gör det och vem som ens skulle titta – jag förklarade att jag bara ser det som avkoppling, men han såg det inte så. En dag sa han rakt ut att jag gör det för att få uppmärksamhet från andra män, att de ska gilla och titta på mig, trots att mina videor mest handlar om matlådor, recept och vardagsliv – inga bikinibilder eller dans, inte kroppsfokuserat alls. Det absurda är att jag har 99 följare – mer än hälften är familj och vänner. Jag visade honom profilen, kommentarerna, men han hävdade att det inte är antalet som räknas utan syftet, att jag ”söker något”. Det började bli konflikter, varje gång jag tog fram mobilen för att filma såg han snett på mig, frågade om visningar, tolkade emojis som flört – till och med bad mig visa mina privata meddelanden trots att jag inte hade några. Han menade att det var respektlöst mot honom som man. Till slut slutade jag filma avslappnat, började tänka mig för två gånger innan jag la upp något och kände att allt jag gjorde kunde tolkas fel. Något som började som ett hobby blev en källa till bråk. Han säger att jag förändrats och bara vill synas, medan jag känner att jag inte kan göra något utan att det missförstås. Idag lägger jag upp betydligt mindre, inte för att jag inte vill utan för att varje inlägg känns som en risk för ännu ett gräl. Vad ska jag göra?

För några månader sedan började jag lägga upp innehåll på sociala medier. Inte för att bli någon sorts kändis. Inte för att få uppmärksamhet. Bara för att jag tycker om det. Jag gillar att filma när jag lagar mat, visa små vardagsögonblick tillsammans med min dotter, små stunder från vårt hem. Inget regisserat, inget proffsigt. Vanliga klipp från köket eller vardagsrummet, medan jag gör det jag ändå brukar göra.

Redan från början märkte jag att min man, Henrik, blev obekväm. Först var det små kommentarer. Varför håller jag på så här? Vem skulle ens bry sig? Vad är poängen med att lägga ut klipp överhuvudtaget? Jag sa till honom att det bara är något jag gör för mitt eget nöje, en slags avkoppling. Men han kunde inte se det på samma sätt.

En dag sa han rakt ut att jag bara gör allt det här för att locka till mig andra mäns uppmärksamhet. För att bli sedd. För att bli beundrad och betittad. Jag blev tyst, för jag förstod inte varifrån den tanken ens kom. Mina videor handlar om mat, om Selmas matlåda till skolan, om en lyckad kokosbollar jag bakat. Jag lägger inte ut några lättklädda bilder, jag dansar inte, jag visar inte upp mig på något sätt.

Det mest absurda är att jag har 99 följare. Nittio­nio. Och hälften är mina släktingar kusiner, mostrar, gamla skolkompisar. Jag sa det till Henrik. Jag visade honom profilen. Kommentarerna. Men ändå stod han fast det handlade inte om antalet visningar, det var min avsikt han misstrode. Att jag sökte något.

Så började grälen. Varje gång jag tog upp mobilen för att filma något kände jag hans blick på mig. Om jag laddade upp en video frågade han direkt vem som hade tittat. Om någon la en emoji i kommentarerna tolkade han det som flört. En gång bad han till och med att få gå igenom mina DM, trots att de var tomma. Han sa att jag bröt mot respekten för honom som min make.

Det gick så långt att jag knappt vågade filma längre. Varje inlägg kändes som ett minfält. Jag började tveka inför att lägga upp någonting. Kände mig iakttagen. Det som varit ett avbrott från vardagen blev istället en källa till ständig oro. Henrik sa att jag hade förändrats, att jag inte var som förr, att jag bara ville synas. Men jag kände mig bara instängd, som om varje steg jag tog skulle misstolkas.

Jag delar knappt något längre. Inte för att jag tappat lusten, utan för att varje inlägg känns som starten på ett nytt bråk. Och jag vet inte längre vad jag ska göra.