Elin rörde strykjärnet fram och tillbaka över brädan. Svett rann längs tinningarna, nacken och ryggraden. Kvällsvärmen hade mildrats något, men värmen från järnet var outhärdlig. Nästan klar med tvätten när mobilen ringde. Den tystnade en kort stund bara för att genast börja igen, irriterande som en geting.
Hon lade ifrån sig järnet, gick fram till bordet och tog telefonen. Namnet på skärmen fick henne att rycka till.
“Majken, är det du? Vad är det som hänt?” Rösten darrade lätt.
“Vem annars? Jo, det är något. Jag ska åka på tjänsteresa och tänkte stanna hos dig istället för hotell. Får jag bo här två nätter?”
“Det behöver du väl inte ens fråga. När kommer du?” Elin spände sig när hon insåg att kylskåpet var nästan tomt. Hon levde sparsamt, lagade sällan mat åt sig själv.
“I morgon. Jag vet att det är kort varsel, men det bestämdes i sista minuten. Jag SMS:ar tågnummer och tid. Kan du möta mig?”
“Självklart.” Elin lovade, men tänkte på alla sjukdagar hon redan tagit. Ytterligare ledighet vore genant.
Men väninnan lugnade henne, sa att hon skulle komma sent och stanna två hela dagar. En lättnad.
“Bry dig inte om att göra i ordning, jag känner dig. Vi hinner prata oss trötta”, sa Majken och la på.
Elin avslutade strykningen, lade kläderna i perfekta staplar i garderoben. Glad var hon ändå. “Majken kommer att gräva, ställa frågor, och jag som precis vant mig vid ensamheten. Nu måste jag tänka på mat.” Hon kastade en blick på väggklockan. “Hinner till affären innan stängning. I morgon blir det fullt upp. Tänk, att hon kommer…”
Kylskåpet var ödsligt tomt. Hon åt sällan ordentligt, aptiten försvunnen efter cellgiftsbehandlingarna. Hon bytte klädsel och gick mot affären, tankarna fulla av Majken.
De blev vänner direkt, första dagen när Majken som ny kom in i deras klass mitt i terminen. De började på samma universitet senare. Tredje året blev Majken kära i en militärstudent, gifte sig i en fart och flyttade till hans garnison, bytte till distansstudier.
Först skrev de brev, sedan ringde de när mobiltelefoner blev vanliga, men med åren reducerades kontakten till årsdags- och nyårshälsningar. Var och en hade sitt liv, sina bekymmer, sina barn. Majken hade två söner som krävde all tid.
Elin gifte sig ett år efter examen och blev genast gravid. Förlossningen var svår, fler barn kunde hon inte få. Dottern växte upp. Strax innan examen från läkarutbildningen gifte hon sig och flyttade till makens hemstad.
Medan hon valde varor i affären tänkte Elin att hon inte hunnit städa. “Det gör väl inget? Vem skulle märka det? Det är ju min vän som kommer, inte kungen…” Hon funderade på om hon skulle berätta om makens tjänsteresa eller hans besök hos dottern? Nej, Majken kände henne för väl, skulle genast se genom lögnen. “Hon ser direkt att ingen man varit här på länge. Varför dölja det? Jag är varken första eller sista vars man lämnat henne för en yngre kvinna…”
Långt innan han flyttade visste Elin att han var otrogen. Plötsligt började han klä sig avslappnat – jeans och tröja, kostym endast till möten. Köpte gympaskor, började jogga på morgnarna. Det varade inte länge.
Medan dottern bodde hemma höll de skenet uppe. Han låtsades jobba över, kom hem sent bara för att sova. Hon njöt nästan när han inte var där. Han åt ute, kom mätt och belåten. Alltså fick han både mat och nöje på annat håll.
När dottern gifte sig och flyttade behövde de inte längre hålla masken. Det var hon som bad honom lämna lägenheten. Hon packade hans strykta kläder i en väska. Inget skulle hans nya kvinna få använda mot henne, inga historier om en dålig hustru. Låt henne se att hans fru var omtänksam. Låt honom själv veta vad han förlorade. Skulle den andra kunna mäta sig? Med åren börjar män värdesätta lugn och ro. Passionen försvinner fort. Elin hoppades han skulle ångra sig. Men tiden gick utan att han kom tillbaka.
Och sedan… Vid en rutinkontroll upptäcktes cancer. Plötsligt fanns det viktigare saker än sorg och bitterhet. Operation, cellgiftskurer. Varje uppföljning kändes som en domslut. Men än så länge var tillståndet stabilt.
Ibland längtade hon vilt efter att träffa honom, berätta. Men vad skulle hända? Han skulle stanna av medlidande. Då skulle hon varje dag veta att han kom från en annan kvinna. Nej tack. Medlidande är inte kärlek.
Så levde hon ensam. Skaffade inga nya vänner. Promenerade ibland i parken där hon mötte samma pensionärer och mammor med barnvagnar. De hälsade, växlade några ord.
“Fint väder idag. Är du ute och går också?”
“Var är storasyster? Hos mormor?”
“Det var länge sen vi såg dig här.”
Så begränsad var hennes sociala liv.
Nästa dag kom Elin hem från jobbet och började genast laga mat. Hon hann till och med moppa golvet innan det var dags att åka till stationen. Trött var hon, men ingen tid att vila – nu gällde det att möta väninnan.
Tåget saktade långsamt in mot perrongen. Elin spejade genom fönstren efter Majken. Till slut strömmade resenärerna ut. Hon beslutade sig för att inte springa mot vagnen. I trängseln kunde hon missa henne. “Tänk om jag inte känner igen henne? Så många år…” En oro växte i bröstet.
Hon stannade vid trappan till tunnelbanan. Där saktade strömmen av, gav henne tid att observera.
Då fick hon syn på Majken – rundare, med förvirrad blick, men ändå sig lik. Majken spanade efter Elin, som vinkade till sig uppmärksamhet. När Majken äntligen såg henne, banade hon sig väg genom folkmassan. De knuffades av resväskor, men märkte inget, bara omfamnade varandra hårt. Folkmassan tunnades ut.
“Kom”, sa Elin.
De gick genom den ekande tunneln, pratade i munnen på varandra om hur de båda fruktat att missa varandra, ställde samma frågor. Värmen på bussen gjorde Elin illamående. Hon märkte Majkens granskande blickar, men orkade inte låtsas. Vägen hem kändes ändlös. Hemma sjönk Elin ner i soffan. Majken satte sig bredvid.
“Vila nu. Jag ser att du är utmattad. Jag sa ju att du inte skulle ställa till med något. Doften av maten gör mig redan hungrig. Jag tar en dusch först. Sen pratar vi”, ordnade Majken. Elin var tacksam.
Majken kom ut fräsch som om hon inte rest i dygn. Hon plockade fram en vinflaska. De drack, åt, drackDe satt kvar vid köksbordet med händerna sammanflätade, och för första gången på länge kände Elin att framtiden kanske ändå kunde bli ljus.
