20241216
Kära dagbok,
Min mamma, Karin Andersson, har alltid känt att det är omöjligt att ta hand om min dotter. Alla mina vänner har mödrar som utan problem kan sköta sina barn, men min mamma säger ständigt samma sak: Det är ditt barn, jag har redan uppfostrat mitt eget. Min dotter, Embla, är fem år och går i förskolan i Stockholm. För två år sedan återvände jag från föräldraledigheten till mitt jobb som lärare i lågstadiet, och jag har därför sällan möjlighet att ta ledigt. I sådana situationer hade jag önskat att min mamma kunde hjälpa till.
Vintrarna är långa och jag har mycket ledig tid, särskilt eftersom vi inte har någon sommarstuga. Karin tillbringar dagarna hemma, bara tittar på TV och pratar i telefon med sina vänner. Hon har inga andra aktiviteter att ägna sig åt. Förra veckan gick vi på ögonläkaren och fick veta att Embla har synproblem. Jag ringde min mamma och berättade att vi måste ta Embla till kliniken i tio dagar. Vi hämtar henne från förskolan vid 13till middag och kör henne dit tidigt på morgonen. Allt ligger nära varandra förskolan, kliniken och mammas lägenhet.
Embla är väluppfostrad och Karin vet det. Hon är inte gnällig, gör inget oväsen och äter bara det som serveras. Trots det har hon en stark motvilja mot att ta hand om ett barn. En dag behövde jag verkligen min mammas hjälp när både min man Henrik och jag skulle gå till jobbet.
Det vore underbart om Karin kunde komma och hjälpa oss några dagar, men hon klarar helt enkelt inte av det. Lyckligtvis har vi släkt nära. Min farmor, Gry Johansson, bor granne med oss och verkar ha lite tid över nuförtiden, så det vore logiskt att låta henne sköta Embla medan vi arbetar. Det kostar oss ingenting extra eftersom hon redan bor i området, och det skulle verkligen lätta på vår stress.
Sedan min mamma gick i pension har jag hjälpt henne ekonomiskt. Jag ger henne pengar regelbundet och betalar hyran i hela två omgångar varje månad. När Henrik och jag handlar tar vi med Karin, och hon betalar allt själv. Vid varje högtid köper jag dyra presenter till henne. Karin tar all den här hjälpen för givet och tror att det är min plikt att stå för hennes mat och boende eftersom jag är hennes dotter. Det förstår jag dock inte alls! Min dotter är mitt eget ansvar, inte något jag måste jonglera för att göra någon annan nöjd.
Det känns som om mormödrar förväntas hjälpa sina barn ändå, men är det rättvist? Det gör ont att anstränga mig så mycket för min mamma när hon inte verkar uppskatta det.
Jag har lärt mig att gränser är viktiga, även för familjen. Att säga nej när man inte kan hjälpa är inte själviskt, utan ett sätt att skydda både sig själv och dem man älskar.
