För en vecka sedan såg jag min första kärlek igen på begravningen av hans hustru och sedan dess har jag känt att hela mitt liv är upp och ner. Jag är 40 år gammal, har varit skild i två år och har två barn. Jag trodde att jag hade gått igenom allt viktigt som rör kärlek och stängt de kapitlen. Men det räckte att se honom igen för att förstå att vissa historier aldrig helt tar slut.
Jag var 17 när vi var tillsammans. Han var min första riktiga kärlek. En sådan där kärlek som känns tung i bröstet, som får en att skriva långa brev och drömma om en framtid ihop. Men mina föräldrar godkände honom aldrig. De sa att han inte hade gått färdigt skolan, att han jobbade som bilmekaniker, att han inte hade någon framtid och att jag förtjänade bättre. Trycket blev för starkt och till slut gjorde jag slut med honom. Inte för att jag slutade älska honom utan för att jag kände mig tvingad. Kort efter skickades jag till Uppsala för att plugga, och ett nytt liv började för mig.
Åren gick. Jag tog examen från universitetet, gifte mig, fick barn och byggde upp en familj. Utåt sett såg allt bra ut, men äktenskapet fungerade inte och vi skilde oss. För en tid sedan flyttade jag tillbaka till min hemby i Dalarna med barnen. Jag började träffa gamla klasskamrater, grannar och gamla bekanta igen men aldrig honom. Jag har heller aldrig frågat efter honom. Kanske av rädsla, kanske av respekt, eller för att jag känt att det gamla bara skulle göra ont att riva upp.
Fram till förra veckan. En gammal vän skickade ett sms: Har du hört om honom? Först förstod jag inte. Sedan berättade hon att hans hustru hade gått bort och att några av hans arbetskamrater höll på att ordna blommor och en liten sång till begravningen. Hon undrade om jag också ville delta. Jag satt med mobilen i handen i flera minuter utan att veta vad jag skulle svara.
Jag gick på begravningen. Jag vet inte ens varför jag kände bara att jag måste. När jag såg honom stå där framför kistan, med trött blick och rödgråtna ögon, slog hjärtat hårt i bröstet. Han var inte den där 17-årige killen längre, men ändå så mycket samma människa. Vi såg varandra på håll. Vi kramades inte, vi pratade inte. Vi bara möttes med blicken. Och det var allt som krävdes för att rubba hela min värld.
Sedan dess har jag inte kunnat sluta tänka på honom. På det vi var. På det vi aldrig fick vara. På hur livet kunnat se ut om jag inte varit så lydig då. Jag känner mig skyldig för att känna så här, just nu när han går igenom sin sorg. Jag vill inte störa honom, inte göra något komplicerat, inte förvirra situationen. Vi är inte ens vänner på Facebook. Vi har inte pratat. Allt sker bara i mina tankar och i mitt hjärta.
Så här står jag nu 40 år, tvåbarnsmamma, med ett ordnat liv och ändå känns det som om jag är den där 17-åriga flickan igen, hopplöst förälskad för första gången. Jag vet inte om det bara är nostalgi, om det är sorg efter det som aldrig blev, eller om det är så att första kärleken alltid kommer bära med sig känslor vi trodde vi hade begravt.
Det jag har lärt mig är att livet inte alltid går som man tänkt sig, och att vissa dörrar aldrig riktigt slår igen. Kanske gäller det att vara snäll mot sig själv och förstå att man ibland måste acceptera sina känslor, även om de dyker upp när man minst anar det.
