Du, jag måste berätta om en otrolig grej som hände i vårt lilla samhälle: Anna och hennes bror, Mattias, gifte sig med varandra! Kan du tänka dig hur folk reagerade? Grannarna hejade knappt när de gick förbi. De slog ihop sina gårdar och satte upp ett staket runt. Tillsammans slet de i trädgården, pysslade om djuren och delade på allt ansvar. Men när Anna började gå till kyrkan ändrades hennes liv för alltid. Vissa har lätta och lyckliga öden, medan andra måste kämpa, och man vet aldrig vad livet ska servera.
Anna mindes aldrig sin mamma, för hon dog när Anna föddes. Hennes pappa, Gustav, blev ensam kvar med sin lilla dotter, och någon annan släkt hade de inte. Det var vissa som föreslog att Anna skulle hamna på barnhem, men Gustav ville inte höra talas om saken. Hon är mitt enda kött och blod, min solstråle, mitt hopp, brukade han säga och strök Anna över håret.
Varje dag tittade deras granne, Greta, in till dem. Hon var änka och hade en trettonårig son, Oskar. Hon kom med middag, badade lilla Anna, matade henne och bar henne på armen när hon grät. Anna tittade på Greta med sina blå ögon och sa sitt första ord: mamma.
Greta blev riktigt tagen och nästan generad. Gustav fick tårar i ögonen och viskade: Hör du, Greta? Hon kallade dig mamma. Så var det då meningen. Han log varmt mot henne och väntade på svar. Det där kan vi prata om senare, svarade Greta och blev alldeles röd om kinderna.
Hon var tio år äldre än Gustav, och det gjorde henne lite tveksam. Dessutom undrade hon hur Oskar skulle reagera på en sådan nyhet. Men Oskar, klok som han var, sa bara: Är vi inte redan en familj, mamma?
Så slog de ihop sina hem till ett och började odla jorden, sköta om djuren, och ta hand om varandras barn med massor av kärlek och respekt. Greta lyste av lycka, och ingen tänkte längre på att hon var äldre än Gustav. Men, du vet, lyckan varade inte länge. En dag, när Gustav höll på att vattna deras häst och borsta manen, hände det hästen sparkade honom rakt i magen. Greta kom springande när hon hörde hans skrik, och när hon såg Gustav ligga där i smärta ringde hon genast ambulansen. Läkarna kämpade för hans liv i tre dagar, men till slut gick det inte att rädda honom
Upp mot fyrtio år och Greta stod än en gång som änka. Oskar började på Byggprogrammet på gymnasiet i Sundsvall och fick både boende och mat. Det var viktigt för nu skulle Greta ensam ta hand om lilla Anna.
Oskar köpte alltid någon liten present till Anna för sin studiebidrag en gång en docka, minns du! Anna sprang emot honom och satte sig i knät så fort hon bara såg honom. Och så en dag, när hon satt där, klappade hon honom på kinden och sa: Tack, pappa. Greta såg osäkerheten i Oskars ögon, och hon förklarade: Hon tittade på foton på sin riktiga pappa tidigare och undrade var han var. Jag berättade att han varit tvungen att åka långt bort. Hon tycker väl att ni liknar varann lite. Hon glömmer nog snart
Men Anna fortsatte ändå att kalla Oskar för pappa, och till slut reagerade ingen på det.
Efter gymnasiet gjorde Oskar lumpen och kom tillbaka hem, vuxen och snygg. Greta trodde han snart skulle dra hem någon flickvän, men åren gick och han verkade helt ointresserad. Inget dans på Folkets Hus, ingen dejt. Han gick från jobbet direkt hem och var alltid fullt upptagen med att snickra, laga och fixa grejer på gården. Jag gör det för Anna. Hon är så fin och vuxen nu, snart kommer väl friare och knackar på dörren, brukade han säga och log lite blygt.
En dag när Greta var ute och tog upp potatisen, svimmade hon plötsligt. Hon skyllde på trötthet, men nästa dag kunde hon inte ens ta sig ur sängen. Huvudet snurrade, benen bar inte längre. Oskar tog henne till sjukhuset i Östersund, och diagnosen slog ner som en bomb: Greta hade en hjärntumör. Läkarna sa försiktigt: Jag tycker ni ska ta hem henne så hon kan vara i sitt hem den sista tiden.
Greta blev sämre för var dag. Anna lämnade knappt hennes sida, och gömde sina tårar. Hon kunde inte ens föreställa sig ett liv utan sin snälla mamma.
Strax före slutet bad Greta om att få vara ensam med Oskar. Lova mig, min son lämna aldrig Anna. Snart har ni ingen släktskap men ingen annan kommer kunna ge henne trygghet som du. Och du bara hon får dig att känna dig hel viskade hon svagt. Efter begravningen tänkte Oskar ofta på sin mammas ord. Till slut förstod han Greta ville att han skulle gifta sig med Anna. Men hur? Han har ju redan varit som en bror, en pappa, hur skulle han nu bli make? Oskar vågade inte ens tänka tanken först.
Han flyttade in i sitt eget hus och började göra om allt efter eget huvud. Anna förstod inte vad hon gjort för fel varför undvek Oskar henne nu? Hon saknade hans skratt och värmen mellan dem. Det kändes så tomt när han plötsligt dragit sig undan.
En dag fick Anna bonus på jobbet, hon jobbade som ekonom på bondgården. Hon köpte mousserande vin, en prinsesstårta och gick hem till Oskar. Hon stod i dörren, så vacker, och log. Firar du min första bonus med mig, Oskar? Hennes kinder glödde och hjärtat bultade.
Oskar blev alldeles stel och kunde knappt prata. Det stod klart för honom han var kär i henne. Kanske hade mamma känt det, redan innan hon gick bort?
Det blev pinsamt tyst, men Anna räddade situationen. Hon började i långsamt tempo berätta hur hon kände att det kanske var fel, omoraliskt, folk kanske skulle prata men hon älskade honom djupt, och ingen betydde lika mycket för henne som han.
På söndagen gick Anna till bikt. Prästen lyssnade tålmodigt och gav sina välsignelser de var ju inte släkt på riktigt.
Så gifte sig Oskar och Anna. Tänk, han som varit både bror och pappa han blev hennes man. Det har gått trettio år sedan dess. Oskar och Anna har uppfostrat två fina söner och gläds åt fyra barnbarn. Folk har snackat, det har de, men de två vet att om man har kärlek i hjärtat måste man ha tålamod och våga stå över skvaller. Då håller känslorna hela livet, utan att dö ut.
Och du, nu vet de med hela sin själ det ligger i Guds mening att en moders hjärta alltid vill sitt barns bästa och känner vägen till lyckan, även när ingen annan förstår.
