För mig, föd. Du vet ju att jag inte kan få barn…
Föd ett barn, för mig föd. Du vet ju att jag inte kan få barn…
Den första dagen på universitetet började med en föreläsning. Ester vandrade länge i korridorerna innan hon hittade rätt sal. Hon hann knappt sätta sig på den yttersta platsen i första raden innan läraren kom in. Han presenterade sig och började berätta vad de skulle göra under året. Han sa att tentamen skulle innehålla frågor från föreläsningarna, inte från läroböckerna. Han rekommenderade att de skulle gå på föreläsningarna nu istället för att leta svar på nätet inför tentamen.
Då öppnades dörren, och in kom en bländande vacker flicka. Det fnissades i salen. Läraren vände sig genast mot henne.
“Är du här för föreläsningen? Vad heter du?” frågade han strängt.
“Birgitta Margareta Lindqvist”, svarade flickan utan att bli det minsta generad.
“Nåväl, den här gången förlåter jag dig, Birgitta Margareta. Nästa gång ska du inte komma för sent. Jag tillåter inte sena studenter på mina föreläsningar.” Han vände sig mot den tysta salen. “Det gäller alla! Jag tänker inte upprepa vad vi har pratat om, fråga någon annan senare. Sätt dig.”
Flickan trippade fram till första raden och försökte att inte smälla med sina höga klackar. Ester flyttade på sig för att ge henne plats.
“Hej. Vad sa han om? Skrämde han?” viskade den livfulla flickan, som en fågel i praktfull fjäderdräkt.
“Tyst, annars sparkar han ut dig”, väste Ester tillbaka.
På rasten lärde de känna varandra. Birgitta kom från Södertälje och pendlade till Stockholm varje dag. Hon hade inte räknat med restiden första dagen och kommit för sent. Ester var från Uppsala och bodde i studenthemmet.
Birgitta var livfull och glad, tog studierna med ro och stressade inte över betygen. Hon förstod inte hur Ester kunde sitta med böckerna hela dagar.
“Vad spelar det för roll om examen blir med eller utan utmärkelse? Det viktiga är att gifta sig bra och få ett bra liv”, sa Birgitta.
“Jag lovade mamma att jag skulle studera hårt. Hon växte upp mig ensam. Hon började också på universitetet, blev kär, och blev gravid. Killen, min far, lovade att gifta sig med henne men höll inte ord. När jag föddes lämnade hon studierna. Hon är rädd att jag ska göra samma misstag. Jag vet hur hårt hon haft det. Jag vill att hon ska vara stolt över mig, inte gråta.”
“Jaså, jaså. Du kommer att vissna framför dina böcker. När kommer du att leva?” invände Birgitta.
“När jag tar examen, då ska jag leva”, skrattade Ester.
Trots deras olika syn på studier och liv blev de vänner. Ester gick på alla föreläsningar och hjälpte Birgitta med anteckningarna. Hon stod upp för henne när hon missade lektioner. Birgitta dansade, träffade killar och levde livet. Många försökte öppna Esters ögon för att hennes “vän” bara utnyttjade henne.
“Och vadå? Vänskap är sällan osjälvisk. Den ena utnyttjar alltid den andre”, svarade Ester.
På fjärde året blev Birgitta kär och glömde bort studierna helt. Utan Ester hade hon blivit utkastad från universitetet. I början av sista året blev Birgitta gravid.
“Jag tänkte göra abort i hemlighet, men Stefan fick reda på det och skrek. Så nu gifter jag mig. Du ska vara vittne på bröllopet. Och nej, protestera inte”, meddelade hon.
Strax före nyår hade de ett stort bröllop, och inför examen fick Birgitta en pojke. Hon kom till tentan med tröttare ögon än vanligt. Lärare som tyckte synd om henne gav henne godkänt.
Ester tog examen med utmärkelse och tänkte åka hem till Uppsala.
“Vad säger du? Med din examen kan du få vilket jobb som helst i Stockholm. Vad ska du göra i Uppsala? Och jag då, utan dig? Jag pratar med Stefan. Hans pappa har ett eget företag, han kan ge dig jobb.”
“Mamma väntar…” försökte Ester protestera.
“Din mamma kan vänta. Hon blir bara glad för din skull. Tjäna lite pengar, få erfarenhet. Efter Stockholm kommer alla vilja ha dig. Stefan har en vän som förresten är ogift. Kommer du ihåg när du lovade att börja leva när studierna var klar? Så nej, du får inte åka. Ack, om det inte vore för barnet, då kunde vi ha kul tillsammans…”
“Säg inte så. Barn växer snabbt, vi hinner festa än. Du drömde ju om ett bra liv, eller hur? Nu har du familj, lägenhet, en bra man. Och ett barn är en lycka”, tröstade Ester.
Ester stannade i Stockholm. Stefan, Birgittas man, pratade med sin far, och Ester fick jobb på. Hon visade sig vara duktig. Men kärleken ville sig inte.
De pratade ofta i telefon men träffades sällan. Birgitta var upptagen med barnet, Ester med jobbet. En dag ringde Birgitta och bad Ester komma över med dödstyst röst. Ester skyndade sig dit.
“Vad har hänt?” frågade hon direkt när hon såg Birgittas röda ögon.
“Jag är gravid”, sa Birgitta hopplöst.
“Åh. Jag hade nästan börjat tro att något hemskt hade hänt, och så bara det här. Grattis”, suckade Ester lättad.
“Grattis? Precis när jag blivit av med blöjorna och tänkte börja jobba igen, så detta… Från en föräldraledighet till nästa”, klagade Birgitta.
“Varför skyddade ni er inte?” undrade Ester.
“Hur då? Jag började ta p-piller, men Stefan hittade dem och blev arg. Han är föräldrarnas enda barn och drömmer om en stor familj. Han vill köpa en villa. Men frågar han mig om jag vill föda igen? Om män själva fick föda och sedan sitta hemma med barnen, då skulle de förstå.”
Ester försvarade Stefan: “Sluta nu. Han jobbar hårt, det är sant. Han älskar dig.”
Birgitta födde ännu en pojke. Och ännu en gång grät hon.
“Tänk dig, nu vill han ha en flicka. Och om det blir en pojke igen? Ska jag föda varje år? Jag vill inte”, klagade hon när Ester hälsade på efter förlossningen.
Birgittas mamma jobbade fortfarande och kom sällan på besök. StefanMen när Ester och Birgitta såg den lilla flickan le i sin famn förstod de båda att livet på sitt egna sätt hade gett dem precis vad de behövde.
