För alltid hemma
När mamma skulle gifta om sig hade Elin inget emot det. Hon tyckte om mammas nya man, den lugne och sansade Patrik, som alltid var snäll mot henne. Han behandlade mamma med ömhet och omsorg. Allt var bra, men den femtonåriga Elin ställde ett villkor:
“Mamma, jag har inget emot att du gifter dig, speciellt eftersom farbror Patrik är en bra människa. Du kommer att vara ensam när jag flyttar för att plugga. Men jag tänker flytta till farmor.”
“Till farmor? Till staden? Men du är bara femton, du är inte myndig än. Hur kan jag låta dig bo utan uppsikt?” protesterade mamma.
“Mamma, jag kommer ju inte vara utan uppsikt. Farmor tog hand om dig ensam, hon kan väl ta hand om mig också? Jag har redan pratat med henne, och hon är glad att jag kommer,” envisades Elin.
“Jaså, så ni har redan bestämt allt bakom min rygg,” sa mamma, både ledsen och besviken.
“Tro mig, det här är bäst för alla. Farbror Patrik är snäll, men han är ändå en främling för mig.”
Mamma suckade och tänkte efter, men just då ringde telefonen. Det var farmor, Anna-Lisa.
“Hej, dotter, har ni kommit överens om att Elin ska flytta hit? Jag tror verkligen det blir bäst för henne. Du vet hur mycket jag älskar min dotterdotter tror du inte jag klarar av att ta hand om henne?”
“Jo, mamma, jag vet att du älskar Elin, men ett modershjärta”
“Allt kommer att bli bra, oroa dig inte. Jag klarade av dig, och Elin och jag kommer att ha det bra tillsammans.”
När mamma avslutade samtalet, packade Elin redan sina saker och sa muntert:
“Sluta oroa dig, mamma, allt kommer att bli jättebra!”
Anna-Lisa var ingen blygsam liten gumma utan en pigg äldre kvinna, före detta matematiklärare. Men Elin hade också sitt eget humör. De grälade ibland, men Anna-Lisa var vis och lät aldrig bråken eskalera.
När de hade varit osams, gick farmor ofta in till Elin innan läggdags, strök henne över det lockiga håret och berättade sagor eller roliga historier. Då log Elin och somnade, glömde allt ont. Ibland var det Elin som bad om ursäkt när hon insåg att hon hade fel. Då köpte hon farmors favoritgodis, och de drack te tills allt var förlåtet.
Så levde de, tills Elin var tvungen att lämna staden. Hon hade själv bestämt sig för det. Hon tog examen i staden, fick jobb, men lönen var låg. En kollega berättade om ett stort företag i Lappland där cheferna var schysta och lönen bra.
“Farmor, bli sårad nu, men jag måste resa långt bort. Vi håller kontakten.”
“Elin,” sa farmor och strök hennes lockar, “måste du verkligen åt andra änden av landet? Finns det inget jobb här?”
“Farmor, jag har redan provat. Först var det provanställning, sen blev jag anställd på lägsta nivå med en lön på trettio kronor.”
“Men du har precis tagit examen. Alla börjar någonstans. Var inte otålig. Man är bäst där man hör hemma,” försökte farmor övertala henne.
Men Elin var oböjlig. Hon ville ha en spännande karriär och mer pengar nu genast. Hon packade och åkte.
På nya stället gick det bra. Hon fick ett bra jobb med hyfsad lön och till och med ett korridorsrum så hon slapp hyra. När första lönen kom, var hon överlycklig. Hon gick in i en affär och köpte godsaker till och med farmors favoritkarameller. Men när hon satt ensam och drack te på kvällen, kändes det tomt. Det fanns ingen att dela godiset med. Farmors karameller låg orörda i skålen.
Tiden gick. Hon pratade nästan varje dag med mamma och farmor, allt var bra. Hon sparade pengar, ville köpa bil. Men som man säger: människan spår, Gud råder
En dag ringde mamma. Anna-Lisa hade gått bort.
“Va? Mamma, vad hände?” grät Elin i telefonen.
“Hennes hjärta, älskling. Hon höll det hemligt. Jag visste att hon var sjuk, men inte att det skulle gå så fort. Hon klagade aldrig.”
För Elin var det en chock. Hon åkte i taxi med tårar på kinderna.
“Är allt okej? Kan jag hjälpa till?” frågade chauffören.
“Nej, tack. Jag måste bara” Hon visste att hon kunde gråta fritt hemma, men tårarna kom ändå.
“Varför just nu?” tänkte hon. Hon hade missat begravningen på grund av en försenad flygning dimma. Hon hann inte säga adjö.
Nu stod hon framför lägenheten som nu var hennes. Anna-Lisa hade skrivit över den på henne. Hon dröjde, men öppnade till slut. Inne var det dödstyst.
“Jag kanske måste sälja den,” tänkte hon och satte sig i sin gamla fåtölj.
Hon mindes när farmor brukade säga: “Elin, tvätta händerna, jag sätter på vatten.” Det var en annan tid. Nu var tystnaden så påmin
