Folk har fina prylar nuförtiden.
Kylskåp som pratar tillbaka.
Bilar som piper om du andas fel.
Trädgårdsprylar som kostar mer än min första handpenning på lägenheten.
Och jag?
Jag har en gammal gräsklippare med flagad färg, en ilsken snörstart och ett hjärta envisare än en get på fjället.
Hon kom in i mitt liv som de flesta överlevnadsredskap görav en slump och av ren nödvändighet.
Mitt ex köpte henne för några slantar på en loppis för åratal sen. Då vi fortfarande var ett vidå framtiden kändes självklar och räkningarna drogs i tid. När skilsmässan kom, delade vi på det som gick.
Han tog det stora, det där som ser mäktigt ut på bilder.
Jag behöll det som fick vardagen att rulla.
Lite kastruller och stekpannor.
En dammsugare som lät som den bad om nåd.
Och gräsklipparenför gräset bryr sig inte om att bankkontot är tunt.
Jag tog henne inte för att jag är nostalgisk.
Jag tog henne för att jag helt enkelt inte hade råd med en ny.
Sen gjorde tiden sitt.
Mitt ex liv föll isär, ungefär som en hög torra löv i blåstdåliga beslut, högre bortförklaringar, märkligare idéer. Jag hörde hur det gick genom de där människorna som pratar försiktigt, som om de försökte bära något skört.
Han tappade allt det stora.
Det flådiga.
Det som fick honom att verka oövervinnerlig.
Själv hade jag kvar klipparen.
Och åren gick.
Elva år av att vara den som tog hand om det.
Elva år av att lära mig klara saker utan hjälp.
Elva år av att vara den som lagar, löser problem, får till det ändå.
Grejen är: jag har inget förråd.
Ingen varm bod.
Ingen ordentlig plats för maskiner.
Så hon står ute, året om, där vintern får tugga på henne.
Svensk vinter är inte nådig.
Det är en kyla som får plast att spricka och metall att värka.
Som gör vinden hotfull och snön blytung.
Varje år förväntar jag mig det värsta.
Varje vår går jag ut dit som till en gammal vän som kanske glömt mig.
Jag borstar bort grus och jord från maskinen.
Pillar loss vissna löv ur skrymslen där de aldrig borde fastna.
Kollar bensinen, som en sköterska som tar pulsen på en patient.
Sen trycker jag några gånger på den där mjuka gummiknappenmotorns lilla hjärta, som pumpar in bränsle.
Ett litet ljud.
Ett svagt löfte.
Sen kommer ritualen.
Jag ställer mig bredbentstorlek 41, inga jobbarskor direkt, men de duger.
Jag greppar handtaget.
Rycker i startsnöret.
Inget.
Rycker igen.
Fortfarande tyst.
Tredje försöket, och nu viskar jag något dramatiskt mot himlen, som om jag förhandlade med gamla asagudar:
Snälla. Inte i år. Inte idag.
För vill hon inte starta, är det mer än besvärligt.
Det är ännu en kostnad.
Ännu ett problem.
En påminnelse om att livet kan bli jobbigare, när man minst anar.
Och såprecis som att hon blir förolämpad för att jag tvekade
dånar hon igång.
Inte tyst.
Inte milt.
Utan ett högljutt, skramligt morrande som säger:
Jag är kvar. Nu kör vi.
Varenda vår.
Elva vårar.
Efter regn, snö, is, lera, värmeböljor, och allt annat svenskt klimat kan hitta på, vaknar hon till och gör sitt jobb.
Och varje gång känner jag hur ett fånigt, ömt leende växer i bröstet.
Inte för att det är en gräsklippare.
För att det är bevis.
Bevis på att något kan vara gammalt, slitet och ändå troget ställa upp.
Bevis på att envishet sällan är vacker.
Bevis på att det inte krävs ett skimmer för att klara sigbara seghet.
Folk snackar inte om de tysta segrarna.
De firar de där stora förändringarna.
Ny bil, nytt hus, nytt liv.
Men ibland är den riktiga segern något mindre:
En maskin som vägrar ge upp.
En kvinna som håller igång sitt liv ändå.
En gräsmatta som blir klippt för att någonjagväljer att ta hand om det.
Jag är femtio nu.
Ryggen gnäller mer än förr.
Tålamodet är tunnare.
Ekonomin fortfarande en balansakt.
Men när motorn hoppar igång, står jag där med fånigt flin, händerna på handtaget, håret på ända, och lyssnar på bullret som om hon hejar på mig.
Hon kan inte min historia.
Men hon är en del av den.
Så ja.
Jag älskar min gräsklippare.
Inte för att hon är fin.
För att hon är trogen.
Och i en värld där så mycket rasar, är trofasthet nästan ett mirakel. Nästa gång gräset vajar i motljus och grannens robot susar hurtigt över hans smaragdsmatta, vet jag exakt vad jag har. Något som står pall när andra går vidare till senaste modellen. En maskin som är för envis för att ge upp och kanske har den lärt det av mig.
Så vänder jag svetten mot vårsolen och skrattar till där i smattret och bullrandet. För vad vet egentligen folk med sina glänsande prylar om den sortens triumf? Den som bara du märker när det gamla fortfarande funkar, när armar och hjärta bär ännu en säsong, när det är du som drar startsnöret och världen snällt svarar:
Okej. Vi kör.
