Kära dagbok,
Idag vaknade jag med en klump i magen, så stark att jag knappt hann gå på toaletten innan jag föll ihop i badrummet. Jag tänkte först att det bara var en dålig pizza efter en sen natt på klubben, men den där illamåendet kom tillbaka gång på gång. När jag sedan såg teststickan i handen och den bleka linjen på den, föll allt på plats jag är gravid. Sjukt.
Det hela började för några månader sedan när jag körde hem från universitetet i Umeå. Jag hade precis gått klart mitt sista år på veterinärprogrammet och hoppades på att min examen skulle bli nyckeln ut ur mitt fattiga hem, där min mamma och pappa ständigt släckte sina flaskor och skrek om pengar. Jag reste från en liten by i Norrland för att bli en av de få där man kan jobba med djur jag älskar.
En kväll bjöd min kurskamrat Erik mig på en drink på en fest i en studentlägenhet i centrala Sundsvall. Jag hade inte planerat att gå dit, men en liten paus från studierna kändes välbehövlig. Festen var hög på ljud och folk, så jag drog mig tillbaka till balkongen med ett glas apelsinjuice och tittade ut över Storsjön. Erik föreslog sedan en kvällspromenad i staden för att slippa den bullriga trängseln. Jag gick med på det, men insåg snabbt att det var ett misstag. Han körde mig utanför staden, tog mig med till baksätet på sin Volvo och Jag vill inte gå in på detaljerna. Det var en skrämmande, smärtsam resa som jag bara kan återkalla i korta, bländande ögonblick. När jag kom tillbaka till studenthemmet hade jag inget minne av hur jag tog mig dit. Jag låste dörren, föll i sängen och grät i timmar innan sömnen tog mig, en sömn fylld av oro.
De följande dagarna missade jag lektionerna. Jag funderade på att anmäla allt till polisen, men hur skulle jag förklara att en främling tog mig med i natten? Min mamma var för svävande på grund av sitt ständiga drickande, så jag fick ingen tröst där heller. Jag var ensam med smärtan och förnedringen.
Månaderna gick, och jag lyckades till slut återgå till studierna och umgås med rumskamraterna utan att låta den där kvällen komma tillbaka i minnet. En morgon vaknade jag dock med en stark illamåendeattack och sprang till toaletten. Jag avfärdade det som en dålig middag med snabbmat, men när det kom igen och igen insåg jag att något var fel. Jag var bara sjutton år gammal men insåg snart att jag var gravid. Jag ville inte ha det här barnet. Det skulle bara påminna mig om den fruktansvärda natten. Jag hatade idén, kände både rädsla och avsky.
Jag gick samma dag till vårdcentralen. Läkaren sa lugnt: Det är inget komplicerat, men du måste förstå att utan dina föräldrars godkännande och polisens inblandning blir det svårt att gå vidare. Jag svarade att jag skulle komma tillbaka med min mamma dagen därpå. Jag visste att min mamma, även om hon blir nykter, inte skulle vilja följa med mig någonstans. Jag hade bara sju månader kvar till myndighetsåldern och sex månader till förväntad födelse. Jag accepterade att barnet skulle växa i mig.
Tiden gick. Jag tog examen, fick ett jobb som djurassistent på en klinik i Gävle och hyrde en liten lägenhet på förorten. Jag kände mig starkare, men graviditeten blev en ständig påminnelse. Efter fem månader började smärtorna i magen och ryggen bli outhärdliga. Jag tänkte att det var för tidigt, men barnet ville liksom komma ut redan nu.
Det gick så snabbt att jag knappt hann tänka. På nolltid höll jag min son i famnen. En liten pojke som gnällde lite innan han föll i sömn, som om han redan kände hur varje ljud irriterade mig. Jag var veterinär och visste hur man skulle ta hand om ett sjukdjur, men jag var helt ensam i mitt eget elände. Jag la honom i sängen med en filt, men kunde inte få mig själv att ge honom mat eller ens hålla honom längre än ett ögonblick.
Mitt i natten vaknade jag och såg honom sova lugnt, inlindad i en mjuk filt. Jag viskade: Förlåt, jag kan inte. Jag tog av mig det lilla korset som min farmor en gång gett mig, med orden att det skulle skydda mig. Jag satte det på min son och tänkte att kanske det skulle ge någon form av skydd åt oss båda. Känslan av avsky och rädsla gnagde fortfarande i mig, men jag bestämde mig för att inte ge upp.
Jag svepte in honom i filten, tog en barnvagn och gick till närmaste mataffär i Gävle. Jag lade honom i vagnen och gick utan att se mig om. Sedan återvände jag hem, packade snabbt en väska och begav mig till tågstationen. På en timme var jag på väg med tåget mot ett okänt mål. Jag behövde bara fly från allt som påminde mig om den natten. Ett nytt liv, en ny plats, en ny chans att lämna skräcken bakom mig.
Tio år har gått sedan dess. Jag har byggt upp det jag drömde om en egen veterinärklinik i Uppsala, och har varit gift i sex år. Trots framgångarna finns ett hål: jag kan inte få ett eget barn med min make, Alex. Jag tänker ibland att det är karma, att mitt förflutna straffar mig. En kväll kom min man, Lars, hem med en allvarlig min. Han berättade att han har en annan kvinna som är gravid. Jag kände hur en kall klocka slog i bröstet.
Jag stod tyst och tänkte på hur jag själv, för så många år sedan, blev kastad in i en situation utan min vilja. Nu hade Lars lämnat mig, och jag insåg att mitt liv återigen var fyllt av smärta och förluster. Jag tänkte på barnet som en gång låg i en barnvagn i en matvaruaffär, ensam och övergiven. Vem hade haft rätt att döma mig för det?
Denna morgon blev jag kallad till min gamla klinik för en konsultation. En ung kvinna, Maria, hade med sig sin katt, Tim, som var sliten och orkeslös. Jag tog emot den lilla katten, kände igen samma känsla av hjälplöshet som jag hade haft. Plötsligt hoppade Tim upp på bordet, sprang omkring, gömde sig under bordet och fräste när jag försökte närma mig. En pojke, Emil, hjälpte mig att lugna honom och råkade tappa ett litet kors som jag hade lagt på min son åratal innan.
När allt var över satt jag ensam kvar i rummet. Jag hörde en röst säga: Varför är du så blek? Jag svarade att jag var okej, men innerst inne kände jag hur min historia började rinna fram igen. Jag berättade för den manliga läkaren om min egen skrämmande natt, om hur jag blev utnyttjad och sedan födde ett barn jag inte ville ha. Jag såg hur hans ögon vandrade tomt, hur han försökte förstå men utan ord.
Senare, när jag gick hem, hörde jag ett skratt från ett avskilt rum. Det var Emils skratt, och i samma ögonblick rann tårarna nedför mina kinder. Jag kände en märklig tröst i att veta att min historia kunde bli någons del av hans.
Jag frågade om jag kunde få återvända imorgon, kanske nästa vecka, för att fortsätta hjälpa Tim. Jag ville inte låta den gamla smärtan definiera mig längre. Jag ville bara vara där, för djur och för människorna som söker mig.
Så här ligger jag nu, med en blandning av smärta, skuld, men också en glimt av hopp. Jag har förlorat mycket, men kanske finns det fortfarande utrymme för läkning både för mig själv och för de som jag möter på min väg.
Ebba.
