Flyttgubbarna stod framför den nya lägenheten och tappade nästan hakan när de insåg att husets ägare var en försvunnen popstjärna.
“Vasse, har du sett vilken beställning vi har? En garderob, en soffa, två fåtöljer och ett bord! Och huset har ingen hiss, femte våningen! För såna pengar får fanimig Sergej bära själv!” muttrade Niklas och kastade fraktsedeln på instrumentbrädan i flyttbilen.
“Slappna av, Nille”, svarade Vasse lugnt utan att ta blicken från vägen. “Det här är sista jobbet idag, sen är det hem. Frugan har lovat köttbullar och potatis.”
“Dina köttbullar är säkra, men min rygg kommer inte tacka mig”, suckade Niklas och tittade ut på de grå hyreshusen i förorten. “Varför måste folk bo på femte våningen? Kan de inte bo på första som vanligt folk?”
“Men tänk på utsikten”, flinade Vasse. “Och inga grannar som trampar ovanför.”
“Jaha, så romantiskt… Förresten, vem är det som har beställt?” Niklas tog till slut fraktsedeln och läste den lilla texten. “En viss Marina Östberg. Telefon, adress… Förskott betalt, resten vid leverans. Vanligt upplägg.”
Flyttbilen svängde in på ett tyst gårdshus, fullt med parkerade bilar. Nybyggda lägenheter blandades med gamla hus, en konstig kontrast. Vasse parkerade vid en falnad entrédörr.
“Äntligen framme. Där är dörren”, han nickade mot den slitna entrén. “Hoppas dörrarna in till lägenheten är breda, annars blir det ett helvete med garderoben.”
De lastade av en flyttkärra och Niklas ringde beställaren.
“Hej, Marina Östberg? Hej, vi är från flyttfirman ‘Bekväm’. Vi har kommit med din beställning. Ja, vi är nere vid entrén. Okej, vi väntar.”
Efter några minuter öppnades dörren, och en kvinna i fyrtioårsåldern i enkla kläder jeans och en lös t-tröja dök upp. Hennes mörka hår var uppsatt i en slarvig knut, och hon hade minimalt med smink. Hon log vänligt.
“Hej, kom in. Det är femte våningen, översta.”
Niklas och Vasse började lasta möblerna på kärran för att slippa bära varje sak enskilt. Först kom soffan den största, men inte tyngsta pjäsen.
“Vänta, jag hjälper till”, erbjöd sig kvinnan oväntat när de kämpade i den smala trappuppgången.
“Nej, nej, Marina, det är vårt jobb”, viftade Vasse bort.
“Ändå”, envisades hon och stödde soffans hörn. “Trappuppgångarna här är så krångliga, man måste kunna dem.”
Hennes röst lät vagt bekant för Niklas. Han rynkade pannan, försökte minnas var han hört den där tonen, det där sättet att dra ut på vokaler. Något han kände igen, men som liksom gled ur minnet.
Femte våningen var ingen dans på rosor. Medan de släpade upp soffan hann Niklas förbanna alla som bygger hus utan hissar, alla som bor i dem, och särskilt de som beställer möbler dit. Till slut var soffan framme vid lägenhetsdörren. Kvinnan låste upp och höll upp dörren.
“Ställ den direkt i vardagsrummet, vid fönstret.”
Lägenheten var oväntat rymlig några väggar hade rivits. Ljusa väggar, minimalt med möbler, mycket luft. I ett hörn stod ett piano det enda som avslöjade något om kvinnans intressen.
“Spelar du?” frågade Vasse och nickade mot instrumentet medan de ställde in soffan.
“Lite”, svarade hon undvikande. “Bara för mig själv, så jag inte glömmer.”
De gick ner efter resten av möblerna. Niklas kunde inte sluta tänka på att hennes ansikte verkade bekant. Hade de hjälpt henne tidigare? Eller sett henne någonstans? Minnet vägrade ge honom svaret.
När de bar in det sista ett bord till vardagsrummet vågade Niklas fråga:
“Ursäkta nyfikenheten, Marina, men jag känner igen dig från någonstans. Har du beställt hos oss förut?”
Hon stelnade till ett ögonblick, som om hon funderade på svaret.
“Nej, det här är min första beställning hos er”, sa hon efter en paus. “Du måste ha sett fel.”
Hon vände sig bort för att ta fram pengar, och i samma stund började radion i rummet bredvid spela en sång. En gammal hit som en gång dominerat topplistorna. En melodisk kvinnoröst sjöng om ouppnådd kärlek.
Då slog det Niklas. Han vände sig häftigt mot kvinnan, som just räckte honom pengarna, och utbrast:
“Marina Stjärna! Det är du Marina Stjärna!”
Vasse, som just ställde in garderoben, tappade nästan dörren. Han vände sig om och stirrade på henne som om han sett ett spöke.
“Jävlar!” flämtade han. “Det är hon! Den där Marina Stjärna som försvann för flera år sen!”
Kvinnan bleknade lätt men behöll fattningen.
“Ni tar fel”, sa hon lugnt. “Jag heter Marina Östberg, en vanlig kvinna som nyss flyttat hit.”
“Kom igen”, sa Niklas, upphetsad. “Jag kunde alla dina låtar utantill! ‘Gå inte’, ‘Sista regnet’, ‘Stjärnhimmel’… Min fru var galen i dem! Och sen försvann du bara. Alla tidningar skrev om det popstjärnan som försvann!”
“Det gick rykten om att du flyttat utomlands”, sa Vasse. “Eller gått i kloster. Några sa till och med att…” Han tystnade, insåg att rykten om hennes död inte var lägligt nu.
Marina suckade och satte sig på den nyinflyttade soffan.
“Ja, ni har genomskådat mig”, sa hon lågt. “Men jag skulle uppskatta om ni höll det för er själva.”
“Så du är verkligen den där sångerskan?” Niklas kunde fortfarande inte tro sina ögon. “Men varför försvann du? Och varför bor du i en… sån här vanlig lägenhet?”
“Sitt ner”, erbjöd sig Marina oväntat. “Nu när ni vet, kanske ni vill ha lite kaffe? Jag kan berätta. Det skulle ändå komma ut någon gång.”
De tittade osäkert på varandra. Att dricka kaffe med kunder ingick inte i företagspolicyn. Men vem skulle säga nej till en legendarisk popstjärna som hela landet trodde var försvunnen?
“Har vi fler beställningar idag?” frågade Niklas Vasse.
“Det var sista för idag”, bekräftade han, utan att ta blicken från kvinnan. “Och vem ska hindra oss? Vi har gjort vårt jobb.”
Marina gick ut i köket, och flyttgubbarna stannade kvar i vardagsrummet, fortfarande chockade.
“Jag såg henne en gång i konsert, för tio år sen”, viskade Vasse.
