När hon flydde från sin make från en övergiven by, fastnade hon i en björnfälla och trodde att det var slutet, medan hon tappade medvetandet
När hon vaknade i ett främmande rum, stönade Julia svagt. Huvudet snurrade som om hon blivit slagen i bakhuvudet, och minnet kändes tomt hon kunde inte komma ihåg vad som hänt eller hur hon hamnat där. Kroppen värkte som efter en lång vila och ville inte lyda. När hon försökte resa sig, insåg hon med fasa att hon var bunden händer och fötter var hårt fjättrade. Paniken grep tag i henne, och hon vred sig i sängen, vilket fick den att gnissla.
“Äntligen vaknar du,” hördes en iskall röst. “Det är ingen brådska. Du får sitta här en stund till. När du insett ditt misstag släpper jag dig. Sedan åker vi hem.”
I det ögonblicket kom Julia ihåg allt. Hon hade kommit överens med sin make, Leonid, om en skilsmässa. Han hade gått med på det, men sedan en smäll. Han tänkte inte låta henne gå. “Du är min,” hade han sagt. “Om du inte förstår det, ska jag lära dig.” Men Julia kunde inte längre acceptera hans ständiga otrohet. Efter första gången hade hon förlåtit, gett honom en chans. Men efter den andra nej. Kärleken hade slocknat för länge sedan, det enda som fanns kvar var rädsla och avsky för den giftiga relationen, där en led av besatthet och den andra av ensamhet.
“Släpp mig,” viskade hon darrande. “Det här kommer inte ändra något. Du kan inte tvinga mig att älska dig med våld. Snälla, Leonid”
“Ge upp. Du är i förnekelsens fas nu, men du kommer inse att vi är gjorda för varandra. Du ger mig en andra chans. Och du har ingenstans att fly. Minns du när jag berättade om den övergivna byn där mina farföräldrar bodde? Här kommer ingen. Ingen kan hjälpa dig. Och reta mig inte du vet vad det kan leda till.”
Julia ryste. I Leonids ögon såg hon galenskap och det skrämde henne mest av allt.
En och en halv vecka eller kanske längre? tillbringade hon i det här huset. Leonid släppte loss henne bara några timmar om dagen, övervakade varje rörelse som ett rovdjur över sin byt. Julia förstod: hon hade inte en människa framför sig, utan en sjuk man som behövde psykiatrisk hjälp. Men hon låtsades. Spelade undergiven, hoppades på försoning bara för att komma tillbaka till civilisationen. På jobbet skulle ingen sakna henne chefen hade velat bli av med henne sedan Julia upptäckt henne med sin man. Föräldrarna var borta, och vännerna var vana vid hennes långa försvinnanden “svartsjuk make,” suckade de utan att fråga vidare.
En dag, när Leonid var distraherad, slog hon honom med en tung statyett. Han föll medvetslös men andades. Julia hade inte tid att kontrollera om han skulle vakna. Hon visste: om han gjorde det, skulle hon inte ha en chans. Han hade sagt att de skulle stanna här länge, och hon kunde inte leva med en man vars raseri var som en bomb redo att explodera när som helst.
Hon klädde på sig allt hon hittade i huset och sprang ut i kylan. Kölden brände i lungorna, men hon fortsatte springa. Bilar, vägar allt var långt borta. Hon var rädd att Leonid skulle spåra henne, men hon måste fly. Skogen, vargarnas ylande i fjärran allt var skrämmande, men hellre bytesdjur än fånge hos en galning.
Krafterna svek. Hon visste inte hur länge hon sprungit eller vart hon var på väg. Tanken på att hon kunde frysa ihjäl eller gå vilse plågade henne. Plötsligt en skarp smärta, ett skrik. Hennes fot fastnade i en björnfälla. Blodet färgade snön röd. Julia föll, försökte befria sig, men fällan gav inte med sig. Smärtan var outhärdlig. Medvetandet började svartna.
Och sedan en röst:
“Ge inte upp nu, Snövit”
Hon vaknade återigen på en okänd plats. Luften var fylld av doften av örtte någon höll envist på att hälla i henne när hon tappade medvetandet.
“Var är jag?” viskade hon och satte sig upp.
“Är du vaken?” hördes en röst från dörröppningen.
Framför henne stod en man lugn, med vänliga ögon, klädd i en stickad tröja och varma byxor.
“Räddade du mig?”
“Du räddade dig själv. Du kämpade. Jag hjälpte bara till.”
Han presenterade sig Mikael. Berättade att han hittat henne i fällan, burit henne till sig, behandlat hennes sår, gett henne antibiotika. Hon hade varit i febervärld i nästan en vecka. Fällan hade inte skadat benet, men såren var allvarliga. “Du överlevde. Det är det viktigaste,” sa han.
Han bodde i skogvaktarens stuga hans farfars. Han hade kommit hit för att vila från staden och fortsätta farfars arbete att avlägsna tjuvjägares fällor.
“Jag gjorde rätt som jagade bort den där mannen som kom hit,” tillade han. “En dag efter jag hittade dig. Han var som ett djur letade efter någon. Oroa dig inte. Om han kommer tillbaka släpper jag inte in honom.”
Julia darrade. Leonid hade varit nära. Men nu kände hon sig trygg.
Dagarna gick. Hon berättade allt för Mikael om äktenskapet, otroheten, flyktförsöket. Han lyssnade tyst. Hon hade trott att hon skulle vara rädd för alla män efter det som hänt, men med honom var det annorlunda. Hon kände sig lugn. Bekväm. Han pressade henne inte, krävde inget, anklagade inte. Han var bara där.
Efter tio dagar kunde hon gå om än med en lätt haltning. Mikael gick ut i skogen, och hon bestämde sig för att laga midd
