I flykten från sin make från en övergiven by, fastnade hon i en björnfälla och trodde att det var slutet när hon tappade medvetandet…
När hon vaknade i ett främmande rum stönade Julia svagt. Huvudet snurrade som om hon blivit slagen i bakhuvudet, och minnet var tomt hon kunde inte komma ihåg vad som hänt eller hur hon hamnat här. Kroppen värkte som efter lång vila och vägrade lyda. När hon försökte resa sig upp, insåg hon med fasa att hon var fjättrad händer och fötter var hårt bundna. Paniken vällde upp, och hon vred sig i sängen, som gnisslade motigt.
“Nå, äntligen vaken,” hördes en iskall röst. “Det är ingen brådska. Du får sitta kvar en stund till. Kommer att förstå hur fel du hade, och sedan släpper jag dig. Och vi återvänder hem.”
I det ögonblicket kom allt tillbaka för Julia. Hon hade kommit överens med maken Leonid om skilsmässa. Han hade gått med på det, men sedan ett slag. Han hade aldrig tänkt låta henne gå. “Du är min,” hade han sagt, “och om du inte fattar det, ska jag lära dig.” Men Julia kunde inte längre acceptera hans ständiga otrohet. Efter första gången hade hon förlåtit, gett honom en chans. Men inte efter den andra. Kärleken hade slocknat för länge sedan, bara rädslan och avskyn fanns kvar för de giftiga förhållandena, där den ena led av besatthet och den andra av ensamhet.
“Släpp mig,” viskade hon skakigt. “Det här ändrar ingenting. Du kan inte tvinga mig att älska dig. Leonid, snälla…”
“Vänj dig vid tanken. Just nu är du i förnekelse, men du kommer att inse att vi är gjorda för varandra. Du ger mig en ny chans. Och du har ingenstans att fly. Minns du den övergivna byn jag berättade om, där min farfar och mormor bodde? Här kommer ingen. Ingen kan hjälpa dig. Och reta mig inte du vet vad som kan hända.”
Julia ryste. I Leonids ögon såg hon galenskap och det skrämde henne mest av allt.
En och en halv vecka eller kanske längre? hade hon tillbringat i det här huset. Leonid släppte loss henne bara några timmar om dagen, iakttog varje rörelse som ett rovdjur sitt byte. Julia förstod: hon hade inte att göra med en människa, utan med en sjukling som behövde psykiatrisk hjälp. Men hon låtsades. Spelade undergiven, hoppades på försoning bara för att komma tillbaka till civilisationen. På jobbet skulle ingen sakna henne chefen hade längtat efter att bli av med henne sedan Julia sett henne med sin make. Föräldrarna fanns inte, väninnorna var vana vid hennes långa försvinnanden “svartsjuk make,” suckade de utan att fråga vidare.
En dag, när Leonid var disträ, slog hon honom med en tung statyett. Han föll medvetslös, men andades. Julia hade inte tid att kontrollera om han skulle vakna. Hon visste: om han gjorde det, skulle hon inte ha en chans. Han hade sagt att de skulle stanna här länge, och hon kunde inte leva längre med en man vars raseri var som en bomb redo att explodera när som helst.
Hon drog på sig allt hon hittade i huset och rusade ut i kylan. Kölden skar i lungorna, men hon sprang. Bilar, vägar allt var långt borta. Hon var rädd att Leonid skulle spåra henne, men hon måste fly. Skogen, vargarnas ylande i fjärran allt var skrämmande, men hellre bytesdjur än fånge hos en galning.
Krafterna tog slut. Hon visste inte hur länge hon sprungit eller vart hon var på väg. Tanken på att frysa ihjäl eller gå vilse plågade henne. Och plötsligt en skarp smärta, ett skrik. Hennes fot fastnade i en björnfälla. Blodet färgade snön röd. Julia föll, försökte befria sig, men fällan gav inte med sig. Smärtan var outhärdlig. Medvetandet började svartna.
Och sedan en röst:
“Ge inte upp, Snövit…”
När hon vaknade igen var hon på en främmande plats. Luften var fylld av doften av örtte någon försökte få i henne den medan hon svävade mellan medvetande och mörker.
“Var är jag?” viskade hon och satte sig upp.
“Är du tillbaka?” hördes en röst från dörröppningen.
Framför henne stod en man lugn, med varma ögon, klädd i en stickad tröja och varma byxor.
“Räddade du mig?”
“Du räddade dig själv. Du kämpade. Jag hjälpte bara till.”
Han presenterade sig Mikael. Berättade att han hittat henne i fällan, burit henne till sig, skött om henne, gett antibiotika. Hon hade varit i febervärld i nästan en vecka. Fällan hade inte träffat benet, men såren var allvarliga. “Du överlevde. Det är det viktiga,” sa han.
Han bodde i skogvaktarens stuga hans farfars. Han hade kommit hit för att vila från staden och fortsätta farfars arbete att ta bort tjuvjaktens fällor.
“Jag gjorde rätt som jag körde bort den där mannen som kom hit,” tillade han. “En dag efter att jag hittade dig. Han var som ett vilddjur letade efter någon. Oroa dig inte. Om han kommer tillbaka släpper jag inte in honom.”
Julia darrade. Leonid hade varit nära. Men nu kände hon sig trygg.
Dagarna gick. Hon berättade allt för Mikael om äktenskapet, otroheten, flyktförsöket. Han lyssnade tyst. Hon hade trott att hon efter allt skulle vara rädd för alla män, men med honom var det annorlunda. Hon kände sig lugn. Bekväm. Han pressade henne inte, krävde inget, anklagade inte. Han var bara där.
Efter tio dagar kunde hon gå om än haltande. Mikael gick ut i skogen, och hon bestämde sig för att laga middag ett sätt att tacka för hans godhet.
När han kom tillbaka, såg han henne vid spisen.
“Jag sa ju vila,” muttrade han och skakade av sig snön.
“Förlåt… Jag ville hjälpa till. Annars känner jag mig… hjälplös. En börda.”
Han mjuknade.
“Okej. Hjälp om du vill. Vad ska vi göra?”
I samtalet avslöjade han för första gången något personligt: för två år sedan hade han förlorat sin fästmö i en olycka. Varje år kom han hit till denna tysta plats för att vara ensam med sorgen.
“Jag är ledsen,” sa Julia lågt. “Men livet går vidare. Jag är säker på att hon skulle vilja att du var lycklig. Efter allt min make gjort, borde jag kanske vara rädd för alla män. Men du du är inte han. Man kan inte gömma sig i en skal av rädsla hela livet. Man måste gå vidare.”
Mikael nickade, och tillsammans lagade de en enkel middag stuvad pot
