Jag och min fru tog nyligen ett bolån för att köpa en fin lägenhet i ett alldeles nytt område, där byggdammet knappt lagt sig än. Vi måste inviga lägenheten! Ingen har bott där innan oss, och hur kan vi annars känna oss trygga utan Guds välsignelse? började min farmor insistera så fort vi fått nycklarna. Självklart ska den välsignas, vi kan ju inte riskera att något olyckligt händer. Vi behöver lycka, glädje och välgång i vårt nya hem, höll min mamma med, och det gick inte att stå emot deras gemensamma vilja. Till sist gav vi med oss och bestämde oss för en ceremoni.
Det är självklart nödvändigt, sade farmor bestämt. På utsatt dag och tid ringde det på dörren, och där stod prästen en äldre man med buskigt grått hår, lång skägg och en stor träkors runt halsen. I ena handen höll han ett rökelsekärl, i den andra en väl använd tygpåse. Alla fick varsin smal stearinljus och han började förklara hur ceremonin gick till.
Mina kära, sade prästen med auktoritet, tänd nu era ljus och följ efter mig. Vi ställde oss lydigt bakom honom, redo för en högtidlig välsignelse. Men när pappa försökte tända sitt ljus vägrade det ta sig, det bara fräste och rök utan att börja brinna ordentligt. Trots upprepade försök ville det sig inte. Till slut såg prästen lätt stressad ut, plockade snabbt ihop sina saker och stoppade ner dem i väskan.
Jag råder er att lämna platsen, det är definitivt något olustigt här inne… sa han förvirrat och med brådska i rösten. Utan vidare ord tog han sin påse och skyndade snabbt ut genom dörren, medan vi stod kvar och såg ut som ett gäng frågetecken.
Vilken märklig präst och ännu konstigare ljus, sa min fru, som samtidigt la märke till att prästens eget ljus nu brann helt normalt.
Kanske hade han bara en dålig dag och kunde inte få rätt känsla, skämtade min mamma för att lätta upp stämningen.
Pratar självsäkert, men flyr ut i slutändan. Tydligen finns det ingen wi-fi där han drar, tänkte jag för mig själv i ett försök att hitta något roligt i den skruvade situationen. Vi har ju ändå inte mycket att fly ifrån vi sitter redan fast här med räkningarna i femton år framöver, tillade jag med ett leende.
Jaha, stannar vi här eller letar vi upp en annan präst? Farmors röst drog oss tillbaka till verkligheten och fick oss att börja fundera på hur vi egentligen skulle lösa den oväntade situationen.
