Flugan surrade tunt på fönstret. Vovve öppnade ögonen. En solstråle smekte kudden och hans lilla näsa. Han log och sträckte sig nöjt. Under täcket var det varmt och mysigt. Han borde kliva upp, men ville inte alls! – Mamma, viskade han blygt. Och ännu högre: – Maaamma! Mamma kom in i rummet, torkade händerna på sitt förkläde. – Har du vaknat? Varför ropar du? Hon lutade sig över sängen, pussade honom mjukt på den lilla runda näsan. – God morgon, min gosse! Upp med dig nu, busfrö! Vovve slängde armarna om mammas hals. Hon luktade mjölk, nybakat bröd – och något mer som bara hörde hemma. Förut, när de bodde i Stockholm, väckte pappa honom varje morgon och gick med honom till förskolan. De gjorde armhävningar ihop, borstade tänderna, busade med vattnet och skrattade, medan mamma alltid muttrade och skyndade på dem. Men sen blev allt annorlunda. En dag kom pappa aldrig till förskolan. Han fick sitta kvar där med vaktmästaren hela kvällen. Mamma kom väldigt sent, med ett rött, gråtet ansikte och sa att pappa inte skulle komma mer, att nu var det Vovve som var karlen i huset. Vad som exakt hänt visste han inte, men av de vuxnas prat förstod han att pappa varit med om en olycka med en annans bil – och nu hade några skrämmande gubbar tagit deras lägenhet. Strax flyttade de till mormor på landet. Byn var stor, den sträckte ut sig längs ån och slutade vid en tät skog. Just vid kanten av den skogen bodde mormor Aina – och nu också de. Farfar fanns inte längre, han dog när Vovve var mycket liten, så det var han som var “mannen i huset” nu. Mormor och mamma jobbade på gården. Nu visste Vovve att det var som ett stort stall där det fanns grisar, kor och till och med hästar. Mamma visade honom alla djuren när hon tog med honom till jobbet. Men han gillade inte gården, det luktade så konstigt där! Han knep ihop näsan, och mamma och mormor bara skrattade… Pojken hoppade i kalla träskor och rusade ut i pyjamasen för att kissa. Det var en kylig augustisöndag, sjuåringens små axlar huttrade i vinden. Här och var gol tupparna. Långt borta skällde hundar vilt. Mormor kom muttrande ut från ladan: – Någon har grävt under hönsgården igen. Är det nån rackarns varelse på gång? ”Snart är det höst, tänkte han vuxet sorgset, och såg fram emot skolstarten. Hjärtat tog ett litet glädjeskutt. De hade redan köpt allt till skolstarten. Den nya ryggsäcken var så häftig! Och han hade lärt sig läsa i sommar – men skriva, det gick sådär… De åt gröt och nygräddade plättar till frukost. – Vovve, mormor och jag har tänkt plocka svamp i dag. Vill du med, eller är du för liten? frågade mamma, blinkade listigt åt mormor. – Klart jag ska med! utbrast Vovve, munnen full av plätt och kall mjölk. De gav sig av mot skogen nästan till lunch. Skogen välkomnade dem med sin svala tystnad. De sista augustidagarna, fast skogen var fortfarande grön. Vovve såg svampar överallt, men mamma sa att de inte alla gick att äta och visade honom vilka som var goda, vilka som var giftiga. De gick länge. Mormor försvann längre in och svarade inte på mammas rop. Solen närmade sig trädtopparna när mamma sa att nu var det dags att gå hem. Stora korgen och en plastpåse var fulla av skogens gåvor. Vovves lilla hink med svamp fick armarna att värka, men han klagade inte. Han var ju “mannen!”. Men… vart skulle de ut? Mamma blev nervös. Det verkade som de gått vilse. – Vovve, håll dig nära mig! Hon visste inte vilken väg de skulle ta. De provade åt ett håll – där låg ett stort kärr; åt andra hållet, där var bara tätt sly. De gick tillbaka där de kommit ifrån – men skogen snurrade alltihop. De ropade på mormor, men vinden rusade i asplöven så de hördes inte. Mormor svarade inte. Mamma satte sig på marken, visste inte vad hon skulle göra. Fem minuter gick. Då knakade det plötsligt till i riset bakom dem, buskarna vek sig, och fram kom… en “skogskäring”. En riktig! Mamma hoppade upp. Vovve stelnade till. Den gamla tanten, krokig ända ner till backen, släppte sin famn full av gammalt ris och kom närmare. – Vadå, blev ni rädda? Oroa er inte, småpojkar äter jag inte, kraxade hon, blinkade åt mamma och skrattade sitt skrällande skratt, visade en tandlös mun. Hennes krokiga, vårtfyllda näsa ryckte tokigt. – Har ni tappat bort er alltså? Inte så konstigt. Vilka är ni – är ni Ainas släkt kanske? sa hon, blinkade med ett öga, tog på sig riset igen, och gick före dem. Vände sig snabbt om och ropade korthugget: – Ja ja, kom nu, vad gapar ni för, följ efter mig! Mamma och Vovve plockade ihop svampen och lydde. Den gamla gick vant genom gräset och snart såg de ut över en stor äng – och byn i fjärran. På andra sidan ängen dök mormor Aina upp ur skogskanten. ”Skogskäringen” skrattade sitt råa skratt, vinkade och gick tungt böjd under sin börda mot byn igen. – Tack så mycket, viskade mamma svagt, men tanten bara viftade bort henne och försvann hastigt. Mormor kom fram. – Mamma, var har du varit! Mamma klagade förtvivlat på mormor Aina. Vi gick vilse, tur att den där tanten visade oss vägen ut. – Men snälla du, hur kan man gå vilse i tre tallar! Du som sprang i den här skogen jämt som barn! – Mormor, var det en riktig häxa? frågade pojken, skrämt förundrad. – Nej, Vovve, det var bara Gammel-Inga, fast visst är hon vresig som en häxa! På kvällen vid middagsbordet kom Vovve plötsligt att tänka på Inga: – Mormor, varför kallas hon för Gammel-Inga? – Jag vet faktiskt inte säkert, men redan som ung kallades hon så. Hon var väldigt stor som barn, föräldrarna hade gott ställt, huset var fullt av mat. Hon satte sig med en brödskiva och smör, och barnen i kvarteret sprang barfota omkring, dreglade, men hon delade aldrig med sig. Hon var ensam som barn, alla retade henne för magen. Jag minns henne sedan hon var vuxen, jag var tio och hon över trettio. Hon gick ihop med en kille, Erik, traktorförare. Han var yngre. Hon var rejäl men inte ful. Bara näsan var lång. De gifte sig och fick en son. Pojken var åtta det året. På våren var det högt vatten, männen flöt timmer på ån. Barnen sprang på stockarna, och Ingas grabb var liten, han föll i och fick en stock över sig. Han försvann. Det tog tre dagar innan de hittade honom. Inga tappade förståndet, Erik började supa… Han frös ihjäl på väg hem från maskinhallen. Sen levde Inga ensam, pratade knappt med någon, samlade örter, hjälpte folk ibland. Mormor tystnade. Mamma plockade undan disken. – Ja… livet är inte alltid snällt, sa mamma tankfullt. Och Vovve kände ett sting av sorg för Inga. September var klar och solig. På morgnarna redan frost, om dagarna kändes det som sommar. Luften var ren, skogen klädd i rödbruna toner. De hade tagit upp potatisen. Vovve gick sin andra skolvecka. Han skulle minnas sitt första skolstart för alltid, och fröken Helena som tagit honom i hand och lett honom in – han var förstås minst i klassen. De yngsta fick inga betyg, men Helena berömde honom ofta och sa att han var duktig men borde öva mer på att skriva. Han hade lärt känna två killar på samma gata – Simon och Kalle från tvåan. De brukade gå hem tillsammans när tiderna passade. Skolan låg bortanför byn, killarna visade honom en genväg genom Gammel-Ingas trädgård. Ibland mötte mormor eller mamma honom. Men den dagen hade Vovve tur. Läraren satte två röda stjärnor i skrivboken, och han fick låna sin första bok i biblioteket: ”Det magiska ordet”. Han kände sig lycklig när han kom ut. Simon och Kalle hade fler lektioner, och Vovve gick ensam över det skräpiga fältet – fullt av gammalt bråte. Plötsligt hörde Vovve ett konstigt ljud. Framför honom stod ett helt gäng hundar. Han hann inte springa – de hade redan omringat honom. Den största kom nära, visade tänderna. Vovve skrek. Hunden kastade sig mot honom. Han försökte skydda sig med skolväskan, men hunden slet loss väskan, rev sönder böckerna på marken. Han föll, skyddade sig så gott han kunde, men tänder föll in i hans axel – och han svimmade. Vovve såg inte hur en krokig gammal tant kom springande över Ingas åker med en spade och slog vilt mot de rasande djuren. Hundarna chockades – men de var många och blodtörstiga. De omringade tanten och pojken. Den största kastade sig mot hennes rygg. Inga föll över pojken och täckte honom med sin kropp och sin långa kjol… Samtidigt var det vanligtvis tomt i byn. Ungarna var i skolan, de vuxna på gårdarna. Zooteknikern Ove och hans hjälpreda kom tillbaka med bilen från stan. När de körde förbi såg de rörelse på Ingas åker och hörde ett ilsket morrande. – Linus, sväng in här! Vad är det för ståhej? När de kom närmare såg de förfärade vad som hänt. Hundarna stod runt Inga, som låg blodig på marken, en hund försökte slita henne i nacken. Ove och Linus sprang ut, slog mot svärmen av hundar. Några bet dem i benen, slängde sig på Oves bröst. Linus grep spaden och slog så han blödde. Hundarna skrek och ylande drog de sig tillbaka när bybor kom springande från andra hållet, med högafflar och bössor. Hundledaren ylade och stack mot skogen – hela flocken följde efter. Inga stönade. Då först såg de att det låg en pojke under henne. – Ring ambulansen, Inga lever nog, ropade Ove. När de lyfte bort henne, låg där en blek pojke full av blod… En solstråle smög över kudden och Vovves lilla näsa. Han slog upp ögonen. Sjukhusets vita väggar skrämde. – Var är jag? Medvetandet kom långsamt tillbaka. Han rörde sig lite. Mamma satt bredvid, ögonen glänste av lättnad. – Vovve, min pojke, du vaknade! Hon grät. – Mamma, bet hundarna av min arm? Kommer jag aldrig kunna skriva? – Nej, min vän. De rev bara. Du har opererats. Det läker innan du vet ordet av, skojade mamma, – tack vare Gammel-Inga. Hon täckte dig med sin kropp. Sov nu… Inga begravdes på hela byns kyrkogård. Hundarna hade slitit sönder hennes båda armar och ett ben. Den gamla kvinnans hjärta klarade inte operationen. Dagen därpå sköt arga bybor i smyg hela den galna flocken. Fyrtio kadaver begravdes vid skogskanten. Valparna togs om hand av byns folk. Vovve missade bara en termin i skolan. Armen skrev fortfarande klumpigt, men han övade varje dag. Fröken berömde honom. Och killarna tyckte han var en hjälte! De gick med blommor till Gammel-Ingas grav. På skylten stod att hon egentligen hette Inga-Nilsdotter, och att hon blev exakt nittio år när hon dog. Mamma grät. – Tänk vilken vändning livet tog! Tack, Gammel-Inga! Tack för skogen – och för att du räddade min son. Vila i frid. Vid skolans julfest, när en häxa kom springande till granen, brast Vovve ut i gråt och lämnade salen. Hans arm började värka. Han tänkte på Gammel-Inga.