“Flickor, förlåt mig”, sa hon med darr på rösten. “Jag har ställt till en sådan scen! Anklagat er helt orättvist!”
“Var är min filt?! Var är den?!” Astrid Johanssons röst ekade genom den gamla hyreslägenheten, så att tapeterna i hallen nästan skalv. “Elsa! Elsa Bergman! Ge mig genast min filt tillbaka!”
“Vilken filt, Astrid?” Köksdörren öppnades och grannen tittade ut, torkade sina våta händer på förklädet. “Har du blivit alldeles tokig? Vilken filt talar du om?”
“Låtsas inte! Min ullfilt, den som min avlidna mor stickade åt mig! Jag vet precis att du har tagit den!”
Elsa Bergman suckade högt och klev ut i hallen, där de andra hyresgästerna redan samlats. Den gamle Sven Andersson tittade fram från sitt rum i tofflor, medan den unga Karin med sitt spädbarn på armen stod kvar vid sin dörr och vagga bebisen.
“Astrid, lugna dig nu”, försökte pensionären Sven medla. “Vilket oväsen du ställer till! Barnet gråter ju redan!”
“Vad bryr jag mig om barnet?” skrek Astrid och viftade med armarna. “Min filt är stulen! Mors filt! Det enda jag har kvar av henne!”
“Sluta tjata nu!” fräste Elsa. “Vad är det för hysterier? Vilken filt? Jag har inte sett din filt!”
“Lögnare! Igår kväll tvättade jag den och hängde den på tork i badrummet. I morse var den borta! Försvunnen! Vem annars skulle ha tagit den än du? Du är så himla noga med allt här!”
Karin smög tyst in i sitt rum för att slippa draman. Barnet hade verkligen börjat lipa av allt skrikande. Sven skakade på huvudet och drog sig också tillbaka.
“Astrid”, sa Elsa och tog ett djupt andetag, “jag förstår att du är upprörd. Men att anklaga mig för stöld det går för långt!”
“Vem annars?” Astrid ställde handen i sidan. “Sven? Han är 78 år, han behöver ingen filt! Karin? Hon har fullt upp med ungen! Då återstår bara du!”
“Åh, dra åt skogen med dina anklagelser!” Elsa tappade tålamodet. “Först var det socker som försvann, sen mjölken, nu filten! Kanske du själv har lagt den nånstans?”
“Hur vågar du!” Astrid blev röd i ansiktet. “Är jag galen? Skulle jag stjäla min egen filt?”
“Hur ska jag veta?” Elsa viftade avfärdande. “Kanske du glömde var du lade den. Åldern gör oss alla lite glömska.”
“Försök inte skylla på mitt minne!” Astrid dunkade näven i väggen. “Mitt minne är utmärkt! Och jag minns tydligt att filten hängde i badrummet!”
Elsa sjönk trött ner på en stol i hallen. Att bo med Astrid blev allt svårare. Förr var hon bara en gnällig granne, nu hade hon blivit en riktig tyrann.
“Astrid”, sa hon lågt, “låt oss tänka logiskt. Beskriv filten. Hur såg den ut?”
“Ullig”, muttrade Astrid lugnare. “Grårutig med fransar. Mor stickade den när hon var ung. Jag har vårdat den som en skatt.”
“När såg du den senast?”
“Igår kväll tvättade jag den. Försiktigt, för hand, med barnpulver. Hängde den på tork i badrummet. I morse var den borta!”
Elsa funderade. Filtens försvinnande var mystiskt men vem skulle vilja ha den? De hade bott tillsammans i åratal. Sven var hederlig som guld, en gammal militär. Karin hade fullt upp med barnet. Och själv varför skulle hon vilja ha en gammal filt?
“Kan den ha ramlat ner?” föreslog Elsa. “Snöret gick sönder?”
“Jag har letat överallt!” Astrid viftade irriterat. “Badrummet, hallen, tvättmaskinen. Ingenting!”
“Konstigt”, mumlade Elsa. “Mycket konstigt.”
Från köket hördes ett fräsande maten höll på att bränna fast. Elsa hoppade upp.
“Åh, pannkakorna!” Och hon skyndade sig rädda middagen.
Astrid stod ensam kvar i hallen. Hon gick runt i lägenheten och kollade varje hörn. Filtens försvinnande var en gåta. Och den var mer än bara en filt när hennes mor dog, tog Astrid bara med sig några få saker: fotografier, mammas glasögon, och den här filten.
Den doftade fortfarande av mammas sovrum, av hennes parfym och den där speciella känslan av trygghet som bara finns i barndomen. Astrid brukade svepa in sig i den när hon var sjuk, ledsen, eller när hon saknade sin mor.
“Sven!” Hon knackade på hans dörr. “Sven, får jag komma in?”
Dörren öppnades. Sven stod där i en gammal tröja med en tidning i handen.
“Kom in, Astrid. Bara inget skrikande.”
“Förlåt för tidigare”, sa hon generat. “Men filten är verkligen borta. Har du sett den?”
“Sätt dig.” Han pekade på en stol. “Vill du ha lite kaffe?”
“Gärna.”
Sven satte på kaffebryggaren och hämtade pepparkakor. Hans rum var stilla och mysigt militärfoton på väggarna, böcker på bordet.
“Berätta om filten igen”, bad han. “I detalj.”
Astrid berättade. Sven lyssnade noga och nickade då och då.
“Förstår du”, sa han till slut, “vi känner varandra här. Ingen skulle stjäla. Så inte en filt. Det är ju inga pengar eller smycken.”
“Men vart tog den vägen då?”
“Kan du ha lagt den nån annanstans? Tänkte du kanske torka den på annat sätt?”
“Nej!” Astrid hoppade nästan upp. “Jag är ingen barnunge! Jag minns var jag lade den!”
Sven hällde upp kaffe och räckte henne en kopp.
“Astrid, när tvättade du den senast?”
“För två månader sen. Varför frågar du?”
“Bara undrar. Kan den ha hamnat nånstans? Bakom garderoben, under sängen?”
“Jag har letat överallt!” Astrid snyftade. “Mors filt! Det enda jag har kvar!”
“Var inte ledsen. Den dyker nog upp. Saker försvinner inte bara sådär.”
Astrid drack sitt kaffe och återvände till sitt rum. Hon rotade igenom alla lådor, kollade under sängen, balkongen. Filtens försvinnande var oförklarligt.
På kvällen kom hon ut i hallen igen. Karin matade barnet i köket, Elsa diskade.
“Elsa”, sa Astrid försiktigt, “jag ber om ursäkt för i morse. Jag menade inte att såra dig.”
“Äsch, glöm det”, muttrade Elsa utan att vända sig om. “Jag är van.”
“Men filten är faktiskt borta.”
“Ja ja, den dyker väl upp.”
“Och om den inte gör det?”
“Köp en ny.”
“
