Flicka, vems barn är du? frågade jag.
Jag letar efter mamma, har du sett henne? Ett litet sexårigt flickebarn tittade intensivt på mig.
Jag funderade. Jag hade bott i huset bara en kort tid, och såvitt jag visste hade lägenheten mittemång stått tom hela tiden.
Men där bor ju ingen svarade jag.
Till svar brast hon i gråt och sjönk ner på trappsteget.
Tant, vi behöver mamma så mycket! Bara hon kan ändra allt, pappa saknar henne så.
Jag stod förvirrad, osäker på hur jag skulle hjälpa den här lilla underbara varelsen. Barn hade jag aldrig haft, så jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera situationen Krama henne? Bjuda på te? Men skulle hon ens vilja följa med en främling? Plötsligt ringde min telefon. Jag bad henne vänta och sprang iväg. När jag kom tillbaka var hon borta.
Hela kvällen malde tankarna på henne i mitt huvud. Till slut ringde jag min hyresvärd och frågade vilka som bodde på trappuppgången.
Där har ingen bott på flera år sa Elin Johansson Varför undrar du?
En liten flicka kom hit idag och letade efter sin mamma
Elin tystnade, som om hon mindes något.
Det var väl Katarinas dotter men hon är inte längre med oss. Mannen stod ensam kvar med ett spädbarn. Han klarade nog inte att bo kvar i den lägenheten, så de flyttade. Den har stått tom sedan dess
Du, Irma, de bor inte långt härifrån nu. Om hon kommer igen, följ med henne hem och hon räknade upp adressen.
Tiden gick, och historien började blekna. Jag jobbade långa dagar, kom hem sent och åkte tidigt.
En kväll, strax före jul, hörde jag återigen en lätt knackning och snyftningar. Jag rusade till dörren där stod hon igen, samma gråögda flicka, och grät.
Vad har hänt? Var är din pappa?
Han är hemma, men jag letar efter mamma viskade hon.
Jag mindes adressen och skyndade mig leta efter den, den här gången bad jag henne vänta inne hos mig. Hon kom in, såg sig omkring och satte sig på hallpuffen.
När jag äntligen hittat lappen med adressen sov hon redan, hopkrupen som en liten katt. Jag bar varsamt in henne i vardagsrummet och lade henne på soffan, sedan ringde jag Elin igen.
Elin, ursäkta att jag stör, men minns du flickan som kom till den tomma lägenheten mittemot?
Jo, hon är här hos mig nu. Jag tänkte följa henne hem, men medan jag letade efter adressen somnade hon. Jag är rädd att hennes pappa letar efter henne
Jag bor nära dem, jag ska gå dit nu. Håll dig tillgänglig.
Okej lade jag på och såg på den sovande flickan. Jag rättade till ett lockigt hårstrå och strök henne lätt över axeln.
Jag hade alltid drömt om egna barn, men det var inte meningen. Min man och jag hade haft det bra, och när tiden kom, ville vi skaffa barn. Jag blev genast gravid, men efter ett tag förlorade jag barnet. Stressen på jobbet tog ut sin rätt vi var mitt i en stor revision, arbetade utan paus
Nästa gång jag blev gravid sa jag upp mig direkt, men ödet hade andra planer jag förlorade det barnet också. Och sedan, hur vi än försökte, blev det aldrig något mer barn.
Till slut lämnade min man mig. Jag vet att han har en dotter med sin nya familj, men jag har inte hört från honom sedan dess, medvetet skurit bort honom och alla gemensamma vänner ur mitt liv.
Så här hade jag levt i sju år ensam, i hyrda lägenheter.
Min fundering avbröts av en svag knackning på dörren. Jag rusade upp och kunde knappt tro mina ögon. Där stod min före detta make
Joakim? Hur hamnade du här?
Jag kom för att hämta min dotter vänta, Sockertoppsgatan 5, eller?
Ja, precis. Så hon är din dotter? Kom in, hon sover.
Vi gick in i köket, jag satte på vattenkokaren. Det var den sista person jag förväntat mig på min tröskel, men livet har sina överraskningar.
Stör vi? Jag kan väcka Annika och ta henne hem.
Låt henne sova. Vad har hänt? Hon har varit här flera gånger och knackat på den tomma lägenheten.
Joakim tuggade på läppen och började sedan berätta:
För några år sedan bodde vi i den lägenheten med Katarina. Det var hennes farfar som ägde den. Efter bröllopet flyttade vi in. Snart blev Katarina gravid, och jag var i sjunde himlen!
Jag minns när det var dags, och jag körde henne till sjukhuset. Hon grät, var orolig, som om hon anade något
Hon tog min hand och bad mig ta hand om barnet om något hände henne. Sedan kom komplikationerna, och hon gick bort.
Jag är så ledsen jag strök honom över armen. Han försökte hålla tillbaka tårarna, men de rann ändå, som om smärtan äntligen fick flyta ut.
Då hördes små fotsteg i vardagsrummet.
Pappa?
Joakim skyndade fram, tog henne i famn och höll henne hårt.
Annika, jag blev så orolig Varför gick du iväg ensam?
Jag vill bara hitta mamma.
Vi ska hitta henne, men inte just nu. Kom, vi går hem.
Tack, Irma Joakim räckte mig sitt visitkort ring om Annika kommer hit igen. Vi bor inte långt härifrån, hon kan vägen nu.
Hur visste hon ens om den här lägenheten? undrade jag.
Jag visade henne han suckade jag behövde hämta några saker. Annika såg Katarinas foto på väggen och har sen dess drömt om att träffa henne. Jag sa att mamma hade åkt iväg men skulle komma tillbaka en dag.
De gick, och några dagar senare ringde Joakim. Så började vi umgås igen, gick på utflykter, bio och fik. Annika blev fäst vid mig och kallade mig till och med för mamma en gång.
Irma sa Joakim en dag flytta in hos oss. Nog med att bo i hyrda lägenheter. Annika saknar dig, hon frågar efter dig hela tiden.
Och du?
Jag med Han tittade ner och tog mina händer jag har saknat dig så. Förlåt mig för allt
Sedan dess har vi varit tillsammans. Vi uppfostrar vår lilla lycka Annika. Varje dag tackar jag ödet för den största gåvan att få vara en älskad fru och mamma.
Och även om Annika inte är min biologiska dotter så gör det inte mindre av all kärlek jag ger henne.
