Fia ville ta sin mamma tillbaka till ett äldreboende. Hon tittade i lådan innan de gav sig av.
Efter hennes makes död sålde Elin sitt hus på landet, investerade i en lägenhet åt sin son och hans familj, och flyttade in hos dem. Så länge hon orkade tog hon hand om hushållet och barnbarnen.
Hennes son och svärdotter jobbade, medan Elin hämtade och lämnade barnbarnen på dagis, senare i skolan och på olika aktiviteter. Hon lagade mat och städade. Alla dessa sysslor tyngde henne inte tvärtom gjorde de henne glad. Familjen behövde henne, trots allt. Men åren gick. Barnbarnen växte upp och “flög ur boet”, och Elins hälsa blev sämre. Hon försökte diska, men tallrikarna gled ur hennes svaga händer och gick sönder.
Hon hällde upp soppa åt sig själv, men orkade inte bära den till bordet hon spillde ut den. Nattetid vaknade hon för att dricka vatten, och hennes mumlande väckte svärdottern. Ingen pratade med henne längre. Vem vill prata med en gammal tant? Svärdottern skällde på henne hela tiden och kallade henne en börda. Vad var hennes fel? Ålderdomen är ingen dans på rosor. Elin hade inget val annat än att stå ut.
Sonen bestämde sig för att placera sin mamma på ett äldreboende.
“Hon kommer åtminstone ha någon att prata med”, lugnade han sitt samvete. På morgonen, när de skulle sätta sig i bilen, kom Elin ihåg sin låda.
“Pojken min, hämta min låda. Jag glömde den”, sa hon blygt till sin son.
“Vilken låda?” frågade Erik.
“Den med mina skatter”, svarade Elin och beskrev hur den såg ut. Erik hämtade den. Den gamla kvinnan kramade den mot bröstet med ett nöjt ansiktsuttryck.
“Mamma, vad har du där inne?”
Hon visade lådans innehåll. Det var en lock av hennes eget hår och en mjölktand. Mannen vände sig bort från bilen och satte sig på trottoarkanten. Han satt där länge och mindes sin barndom, hur hans mamma alltid funnits där för honom, tagit hand om honom, skyddat honom. Hon hade aldrig lämnat honom i sticket.
“Pojken min, åker vi?” Elin klev ur bilen och gick fram till sin son.
“Vi åker ingenstans, mamma. Du stannar hemma.”
