Såhär minns vi för länge sedan det var den tiden när Viktor Sundström bodde med sin hustru, Elin, på en gård utanför Linköping.
Redan från början visade Viktor sig vara en vankelmodig och vek person. Hans dagar färgades helt av vilket humör han vaknade på. Ibland vaknade han pigg och skämtsam, lät skratten rulla mellan rummens väggar, men för det mesta gick han omkring dyster som en mulen dag, drack koppar på koppar med kaffe och funderade tungsint över livets meningslöshet precis sådär som konstnärssjälar gärna gör. För Viktor var en sådan; han arbetade i byns lilla skola som bild- och slöjdlärare, ibland vikarierade han även i musik när musikläraren låg sjuk.
Han längtade innerst inne efter att skapa. Skolan var för snäv, så han förvandlade i stället gårdens största och ljusaste rum till ateljé. Egentligen hade Elin tänkt att detta skulle bli barnkammare, när eller om de någon gång skulle få barn. Men huset stod på Viktors namn, och hon sa aldrig emot.
Ateljén fylldes av stafflier och lerhögar, tuber med färg låg i drivor. Viktor målade, skulpterade, snidade och modellera nätterna igenom, obekymrad om världen. Hans mästerverk såldes inte; de fyllde hemmets väggar och hyllor. Elin tyckte egentligen aldrig om dem målningarna var dystra och kladdiga, skulpturerna klumpiga och grova.
De få konstnärsvänner Viktor hade kvar, folk han studerat med i Uppsala en gång i tiden, brukade komma på besök ibland. De var tysta när de betraktade hans konst och bytte nervösa blickar, drog på munnen men sade inget. Ingen gav en enda komplimang.
Bara Leo Gerhardsson, en vresig äldre herre med mustig skäggväxt, vågade tala ut en gång efter att ha tömt ett par glas hembränd körsbärslikör.
Helga min själ, vilken obegriplig soppa! Det här kan inte ens kallas konst. Inte ett värdigt verk i hela huset förutom den fina värdinnan, förstås!
Viktor tålade inte kritiken. Han gapade och stampade i golvet, befallde Elin att kasta ut den oförskämde gästen:
Försvinn härifrån! Du är en usling, har aldrig förstått dig på konst! Du är bara avundsjuk för att du själv inte kan hålla en pensel i dina skakande händer!
Leo fick hasta ut i mörkret, nästan snubbla på farstukvisten, men Elin och han hann utbyta några ord.
Ta honom inte för hårt, viskade Elin ursäktande. Du borde nog inte sagt vad du tyckte så öppet.
Skyll inte på dig själv, barn lilla, fnyser Leo vänligt. Livet kan inte vara lätt för dig. Vilket underbart hus förstört av alla dessa hemska tavlor! Minns, sådant vi skapar speglar våra själar, och din make har ingen själ kvar att spegla.
Den natten var Viktor som en stormvind, slog sönder flera av sina skulpturer, rev målningar i bitar och vankade av och an. Så gick en månad innan han lugnade sig.
***
Elin protesterade aldrig. Hon tänkte: när vi får barn ändrar han sig nog, gör om ateljén till barnrum, slutar släpa hem alla dessa färgtuber och lerlådor.
I början spelade Viktor rollen som den exemplariske maken, kom hem med färska äpplen och sin lärarlön, tog hand om Elin. Det varade inte länge. Intresset för henne svalnade snabbt, lönen behöll han för sig själv. Hela ansvaret för hushåll och man, dessutom hönshus, trädgårdsland och svärmor, hamnade på Elin.
När Elin berättade att hon väntade barn blev Viktor först lyrisk. Kort därpå förlorade hon fostret och hamnade själv på sjukhuset. Viktor tog det hårdare än Elin och blev som förbytt gnällig och arg, skällde på sin unga hustru och låste ut sig när hon kom hem.
Öppna, Viktor!
Aldrig! grät han genom dörren. Du misslyckades med ditt uppdrag, och nu ligger min mor på lasarett på grund av dig! Varför i hela friden gifte jag mig med dig du har bara dragit olycka över huset!
Elin sjönk ihop på trappan.
Jag lider också, Viktor snälla, hjälp mig!
Men Viktor var hård, låste dörren och vägrade släppa in henne.
När så hans mor dog, blev Viktor förkrossad, sade upp sig från skolan och blev liggande, växande in i självömkan.
Jag har aldrig älskat dig! Vårat äktenskap var bara för mors skull, hon ville ha barnbarn. Men nu är allt förstört, tack vare dig, sade han vasst.
Elin grät men stannade. Hon hade inte längre någonstans att ta vägen. Hennes egen mor, som gift om sig nere vid Västkusten, hade sålt barndomshemmet och rest iväg för gott. Elin stod ensam kvar.
***
Till sist var all mat hemma slut. Elin tömde sista risgrynen, kokade sitt sista ägg, matade Viktor med tunn gröt och äggula. Hon tänkte på hur hennes liv kunde ha sett ut kanske borde hon ha matat ett litet barn nu, men i stället tvingades hon ta hand om en vuxen man som aldrig värdesatte henne.
Jag måste gå till marknaden i grannsocknen. Försöka sälja hönan eller byta mot något ätbart, sa hon lågmält.
Varför inte koka soppa på henne? Jag är trött på gröt, mumlade Viktor utan att titta på henne.
Elin såg himmelsefullt på sin enda klänning, samma hon burit till både skolavslutningen och bröllopet, och nu använde i sommarvärmen för att inget annat fanns.
Jag klarar inte av att slakta henne jag försöker sälja henne. Andra hönor kunde man ge bort, men Pärla är speciell. Hon är min vän, sa Elin tyst och klappade hönan där den satt i tygväskan.
Pärla! Fnyste Viktor föraktfullt. Har du namn på varenda höna? Vad väntar man sig annat av dig
Kan du inte ta några av mina figurer och målningar till marknaden? Kanske någon köper dem
Elin försökte slingra sig: Men du är så rädd om dem
Jag säger att du ska ta dem! gnällde han.
Elin tog två små fågelflöjter i lergods och en stor, klumpig spargris, kände sig lättad när hon gled ut genom dörren och hoppades Viktor inte skulle tvinga på henne fler tavlor också. Dem skulle hon aldrig våga visa upp för folk.
***
Värmen låg tung när Elin kom in bland marknadsstånden. Hon var svettig och rödblommig, kände sig nästan bortkommen i folkvimlet och allt det färgglada, sorlet, dofterna av nygrillat, låten av dragspel och barnskratt.
Hon höll Pärla tryckt mot bröstet, klappade varsamt och såg in i hönsögat. Ville inte skiljas från henne, den lilla vännen som haltat efter henne kring trädgården så många somrar.
En äldre kvinna sålde smycken och bjöd:
Kom nu, flicka, köp ett armband i silver. Fint till dig!
Nej tack, men jag försöker sälja en höna, en bra värphöna, snälla någon?
Kvinnan såg skeptisk ut, men då grep en ung man, Daniel Sjöberg, in:
Får jag se på hönan då?
Elin räckte över Pärla med en sista öm smekning.
Vad ska du ha för henne? Billigt, men varför sälja?
Hon haltar, men är snäll och äter bra, förklarade Elin försiktigt.
Jag tar henne, sa Daniel och pekade på de leriga figurerna Är det där också dina?
Javisst, handgjorda. Vill du köpa? Jag behöver verkligen pengarna
Jag köper allt, jag gillar egenartade saker.
Smyckesförsäljerskan grymtade: Jasså, Daniel? Ska du leka med lerfigurer nu också? Hjälp hellre din bror med grillen!
Elin gav ifrån sig Pärla med en själslig snörpning.
Vänta, säljer du kyckling till grillen? Då får du inte köpa Pärla!
Nej, skrattade Daniel, hon ska till min mamma som har höns. Du får komma och hälsa på henne!
***
När Elin var på väg hemåt stannade en bil till, Daniel vevade ner rutan och ropade:
Har du fler skulpturer hemma? Jag köper gärna!
Elin log tacksamt i motljuset av solen Åh ja, det finns massor.
***
Viktor hörde röster och ropade från sängen:
Vem där, Elin? Ge mig vatten.
Daniel såg på tavlorna och höjde förvånat ögonbrynen.
Otroligt, är det du som målat allt detta? frågade han stillsamt.
Jag! utbrast Viktor. Det där är inte målningar det är konst! Barn ritar, jag skapar!
Kan jag få köpa några? Och de här figurerna?
Alla är mina! Jag har gjort varenda grej! ropade Viktor och slog undan Elins hand när hon räckte vattenglaset.
Daniel studerade konstverken, kastade sidoblickar på Elin när Viktor förde sin högröstade show. Hon dröjde tyst vid dörren, med rodnad på kinderna.
***
Epilog
Det visade sig att Viktor inte alls varit sjuk. Den dag någon uppskattade hans konst så plötsligt frisknade han till.
Varje dag kom Daniel och köpte en tavla eller figur. Allt för att få träffa Elin. När tavlorna tog slut började han köpa figurer. Viktor myste över att hans mästerverk äntligen fick spridning och kastade sig genast in i ateljén för att skapa fler.
Men det var inte konstverken Daniel sökte, utan Elin. Efter varje besök dröjde han sig kvar på farstutrappan, samtalade om livet och smålog. Sakta växte varm sympati som blev till känslor.
Till sist tog Daniel med sig Elin därifrån. De gifte sig och började sitt nya liv.
Tavlorna hamnade i Danels vedspis, figurerna föstes ner i säckar.
Han mindes hur han första gången såg Elin på marknaden, där hon stod med sin tygväska och sitt mjuka leende. Han visste genast Hon är min framtid.
Och så blev det.
***
Viktor förstod aldrig riktigt vad som hänt. Plötsligt kom Daniel inte längre, huset blev tomt.
Ryktena sa att Elin och Daniel hade gift sig. Viktor kände en bitter klump formas inom sig. En god hustru är svår att finna, lågmäld och trofast som Elin, som orkat bära och stötta honom i nöd och lust henne hade han förlorat. Allt för sent insåg han värdet av hennes ömhet och lojalitet.
Och nu inte ens någon som stryker honom över kinden, serverar äggsörja eller vatten om natten. Ingen att hänga husets bördor påSå gick åren. Viktor satt kvar i sitt stora tomma hus med väggar som ekade av förlorade röster, medan färgerna torkade i sina tuber och leran sprack, orörd och hård. Ingen frågade efter vare sig honom eller hans konstverk. Ibland hördes ljudet av skratt och liv från byvägen när Elin och Daniel cyklade förbi om sommaren, med korgarna fyllda av närodlade grönsaker ibland med ett barn som ropade glatt där bak.
Viktor såg ut genom fönstret, fascinerad och sårad, och någon gång förstod han att det inte var konsten, utan vänskapen, han saknade. Ingen mer att ringa till köket för att fråga om en kopp kaffe, ingen mer som stannade till för att lyssna på hans drömmar eller trösta honom när tankarna blev tunga.
Kanske, tänkte han, att det inte var tavlor eller figurer som skapat meningen. Kanske var det de små handen som förut lagt sig över hans, den varma blicken över frukostbordet. Kanske var det där, i mellanrummen mellan orden, som livet fanns.
En dag hittade han i ateljén en liten lerflöjt, ensam kvar längst bak i en dammig låda. Han tog upp den, drog handen över den släta ytan och blåste försiktigt. En tunn, gäll ton svävade ut över rummet, studsade mellan väggarna. Det var en sorglig melodi, men vacker i all sin enkelhet.
Och för första gången på mycket länge log Viktor ett litet, förvånat leende. Han förstod plötsligt att ensamhet också var frihet. Han satte sig ned och skrev: Förlåt. Sedan öppnade han fönstret på vid gavel, lät vinden föra orden ut i världen, och blåste på sin flöjt tills natten föll.
I skymningen hördes tonerna bland träden, och någonstans långt borta svarade en annan melodi.
