Kära dagbok,
Idag fick jag den där stora resväskan som Erik hade packat ihop åt mig en av de där överraskningarna som får en att känna både förvirring och förtjusning på samma gång. Jag kunde knappast hålla mig från att skratta när han ropade: Säg inte dumheter, det är bara en överraskning!
Det var då jag först tänkte på att sätta upp en videoövervakningskamera i lägenheten. Inte bara tänkte jag, utan installerade jag dem överallt i köket, i vardagsrummet, till och med i badrummet. Jag höll tyst inför Erik, ville låta det bli en riktig överraskning.
Det gick verkligen åt rätt håll. När jag satte mig i min favoritfåtölj, lite rund i magen av vår väntade bebis, tänkte jag på hur lyckligt jag hade att ha gift mig med Erik och inte med den där klumpiga Sture Kjellberg. Jag föreställde mig att vi hade hamnat i en trång hyreslägenhet på E4:s kant, långt bort från stadens puls.
Sture, som hela sin ungdom kallades Sture, var aldrig riktigt på samma våglängd som jag. Folk brukade säga att en båt heter så den seglar, och i hans fall verkade han verkligen fortsätta att gå i cirklar. Vem vågar likna en stor fältmarskalk vid namn Sture Magnusson? Det är som att kalla Lenin för Olle helt otänkbart. Men Sture Bäck var en annan historia; hans namn klingade nästan naturligt i vår lilla krets.
När vi gick i skolan, var vi tre som ofta sågs tillsammans. Både Victor och jag var förälskade i den söta Ebba, men Sture förlorade ständigt för Victor, som alltid hade den där kvicka repliken på lager. Trots att Sture ofta kom sist i tävlingen, störde det inte vår vänskap han var faktiskt väldigt bra på att hålla ihop oss.
Efter studenten bestämde sig Ebba till slut för Erik och lämnade Sture på avstånd. När vi sedan började på universitetet, föll Erik för en klasskamrat och lämnade Ebba. I desperation ringde hon Sture, som för första gången kallade honom för Erik. Sture kom omedelbart, tröstade henne och hjälpte henne ur dvala. Det fanns aldrig något romantiskt mellan oss, men bara att vara nära någon jag älskar räckte för honom.
När våren kom blev Ebba förälskad i en annan. Victor försvann ur hennes hjärta och ersattes av Arvid, en äldre student från samma universitet. De hade träffats i biblioteket, där böckerna fortfarande var i pappersformat och inte bara på skärmen. Alla Ebbas tankar kretsade nu kring Arvid, medan Sture försvann i bakgrunden.
Sture hade efter gymnasiet börjat på en högskola för arkitektur och stadsplanering, men han verkade alltid bära på något slags skräp enligt Ebba. Jag ska bara plugga ett år till och så får jag ett yrke! brukade han säga, med en glimt i ögat. Han kom från en stor familj där pengar betydde mycket. Efteråt funderade han på att söka till universitetet.
Jag, Ebba, kände mig uttråkad med den välklädda men tråkiga ungkarlen. Jag ville ha kärlek och kramar, men inte med honom. Så fort fick jag dem med Arvid. Vår relation växte, och vi planerade att gifta oss när han tog examen. Arvid skulle snart få sin examen och vi skulle gifta oss. Men precis då ringde Sture och påminde mig om återföreningsbalen för tidigare elever. Jag tänkte, varför inte? Det skulle få Erik att se vad han förlorat.
Den kvällen bestämdes för den första lördagen i februari. Jag klädde mig i en söt klänning med en minkpäls i midjan och Sture körde mig i sin egen bilen. När jag såg min gamla kärlek, Erik, insåg jag att jag hade lurat mig själv inget hade förändrats i mig. Känslorna glödde bara under ytan, väntande på rätt ögonblick.
Erik var också glad att se mig. Han såg hur jag blivit vackrare på ett och ett halvt år. Sture märkte inte förändringen för honom var jag alltid den vackraste. Vi tittade bara på varandra, utan att säga ett ord, och sedan körde vi hem till Erik. Där tog vi igenom all den tid vi missat. Sture blev återigen den tredje i vår lilla triad.
Vår bröllopsplan med Arvid föll sönder när Ebba, redan gravid, gifte sig med Erik i augusti. Viktor, som nu var min make, föreslog att vi skulle gifta oss. Så nu väntar vi vårt första barn en liten flicka enligt ultraljudet.
Viktor har börjat jobba som kurir på kvällspasset, ett yrke som i dag är eftertraktat och betalas bra i kronor. Jag klarade av mina tentor på egen hand, med stöd från mina föräldrar som bidrog med pengar. Så har vi en vanlig, lycklig familj.
Vår lilla dotter, Linnéa, föddes i tid och nu växer hon upp. Jag funderade på att låta henne gå i förskola, men tänkte att det kanske är för riskabelt med alla barn där. Så vi anlitade en barnflicka, Anna, som var tjugotvå år gammal och studerade på distans. Hon hade bra referenser, även om jag inte fann henne särskilt attraktiv men det är viktigt att hon inte blir för kärleksfull inför mig.
Anna tog hand om Linnéa, som snabbt fann en gemensam språk med henne. En dag märkte jag en utslag på barnets kinder, men tack vare moderna blöjor gick det snabbt att byta. Jag berättade inte för Anna om utslaget, rädd för att göra henne orolig. När utslaget blev värre ringde jag läkaren och fick veta att det var en allergisk dermatit. Linnéa hade en allergi mot vissa livsmedel, men Anna var informerad och hade hållit dem borta.
När jag försökte prata med Viktor om detta, svarade han: Säg inte dumheter, vi gör tester och får svaren sen. Jag kände mig lite ensam, men sedan kom Sture för att påminna mig om en äldre kamera och installera den i hela huset som en överraskning för Viktor. Det blev en lyckad överraskning.
När Viktor och Anna hade sina egna stunder i sovrummet, sprang Linnéa från rum till rum, och ibland hittade hon chips som Viktor hade gömt i soffan han och Anna hade båda ett stort intresse för dem. Så småningom började jag märka att Anna faktiskt hade varit Viktors förälskelse på första året på universitetet, innan han lämnade henne för mig.
Allt detta känns som ett virrvarr av händelser. När jag packade den sista väskan med våra tillhörigheter en gammal resväska full av minnen insåg jag att jag inte ville förlåta Sture för att han lämnat mig i sådant kaos. Vi lämnade tillsammans, utan att Erik ens försökte be om ursäkt. Jag kände mig sjuk av alla misslyckanden, men så kom tanken på Sture, den klumpiga men trogna vännen, som alltid försöker muntra upp mig med sina torra skämt.
Jag ringde honom för att höra hur det gick, men han svarade hastigt: Jag är på väg till förlossningsavdelningen, min fru har fött en son, så jag har inget tid att prata! Jag trodde han skämtade, men det var sant. En liten pojke hade kommit in i hans liv, och det var tydligt att han nu hade nya prioriteringar.
Det känns som om alla bortsåg från mig: Erik, min tidigare kärlek, och Sture, min vän. Det är en smärtsam insikt, men kanske är det så för livet. Jag får gå vidare med Viktor, vår lilla Linnéa och våra drömmar om en framtid tillsammans.
Jag hoppas att morgondagen bär med sig lite mer lugn och kanske ett skratt från Sture, även om han nu är upptagen med sin egen familj.
Tills nästa gång,
Ebba.
