Alltså, ibland känns det helt absurt vi har fem lägenheter i släkten, men ändå måste vi hyra! Man vänjer sig så klart, men ibland tappar man hakan ändå. Jag ska berätta hur det gick till.
Min mans föräldrar har eget boende i Göteborg och dessutom två andra lägenheter i olika stadsdelar de hyr ut båda. Och varje gång ämnet kommer upp, så skrattar dom och säger att dom byggt upp allt själva, så vi ska göra likadant. De verkar glömma hur det såg ut förr, när man fick bostad genom jobbet i en Volvo-fabrik eller till och med genom kommunen. Nu är det ju stört omöjligt att spara till eget samtidigt som man måste betala hyra månad för månad i dyra kronor.
Mina föräldrar är inte så mycket bättre, ärligt talat. När min mormor gick bort skrev hon över sin bostadsrätt på mig men jag var fortfarande ett barn, så mamma och pappa bestämde att de skulle hyra ut det tills jag fyllde arton. Nu är jag vuxen, men dom har börjat gilla pengaflödet så dom vägrar låta mig flytta in.
Jag och min man Olle har snart bott flera år i en minimal etta i Majorna, där nästan all vår lön går till hyran på 10.000 kr/månad. Ibland har vi haft så lite pengar kvar att vi vägt potatisen på ICA för att se om vi har råd. Nu är jag föräldraledig med lilla Freja min lön var aldrig hög, men innan barnet gick det ändå att få det att gå ihop. Olle jobbar dubbla skift, men det räcker knappt till. Han har inte någon utbildning, gick direkt till lumpen efter gymnasiet, och sen träffades vi studier kom liksom aldrig på tal.
Det värsta är att mamma vill att jag ska ge henne tips om nya kläder nästan varje vecka, samtidigt som jag själv knappt har råd till äpplen och D-vitaminer. Hon tjatar jämt om hur viktigt det är att vi klarar oss utan hjälp och tycker dessutom att vi borde börja sponsra hennes och pappas resor runt världen.
Jag fattar verkligen inte varken mina föräldrar eller svärföräldrar. Dom har allt och lite till men vill inte ge sina barn ens en liten hjälpande hand. Jag menar, man ska ju inte ge bort sista smörgåsen, men om möjligheten finns varför inte? Jag kommer definitivt göra annorlunda för mina barn i framtiden. Dom ska få allt jag kan ge, och lite till!
Kompisarna försöker alltid lugna oss och säger ni får ju allt sen ändå, när arvet kommer. Men ärligt talat, jag har blivit så besviken att jag knappt vill ha något alls längre. Dom kan lika gärna ta lägenheterna med sig till himlenJag har börjat inse att det enda vi verkligen äger är våra egna val. Olle och jag satt nyligen uppe en kväll när Freja somnat och skrattade åt hela situationen, fast det egentligen knappt fanns något att skratta åt. Vi drömde högt kanske flyttar vi ut till landet, odlar egna grönsaker, skippar citylivet helt. Kanske behöver vi inte samma saker som våra föräldrar har jagat så hårt.
Det händer något när man tvingas tänka utanför boxen; idéer, möjligheter och mod smyger sig på när allt annat känns hopplöst. Vi ringde mäklaren för att kolla om den där gamla lilla villan i Lerum fortfarande är till salu. Den var billigare än vi trott. Och för första gången på länge kändes det som att vinden vände, även om det bara var ett pirr i magen.
Jag vet att vi har en lång väg kvar vi kanske kommer få väga potatis ett tag till. Men Olle pussade min panna och sa: Vi bygger vårt eget nu. Vårt första, riktiga hem. Och för första gången på länge, kändes det faktiskt sant.
Kanske är det så här det ska vara: man börjar med lite, men gör det allra mesta med mycket hjärta. Och när Freja skrattar i sin kartonglåda som vi gjort till fåtölj, känns lyxen plötsligt så nära. Kanske är det just detta vi kommer att ge henne en känsla av att hem och lycka aldrig mäts i kvadratmeter eller gamla pengar. Det är något helt eget, som bara vi kan bygga.
