Maja, är du klar? Jag kommer att bli sen till skolan! Elin skakade ut Linas sista skjorta och hängde upp den på snöret som var uppspänt på balkongen. Balkongen var inglasad, färgen flagade på väggarna, men det var ändå Elins favoritplats i hela lägenheten.
Elin gick fram till räcket och blev stående, som så många gånger förut. Från sjunde våningen hade hon en slående utsikt över älven och stadsdelarna. Solen hade precis gått upp och hela landskapet badade i ett bländande, svenskt vårsken. Elin kisade, grep tag i det kalla räcket med tunna fingrar. Här var livet alldeles framför henne! Så ljust och så vackert att det nästan sved i ögonen. Hon kände det, allt låg framför henne, hennes chans att lyckas! Bara hon hann klart med allt, så skulle det ordna sig, precis som hon ville.
Ett moln gled förbi och la sig för solen. Elin rös till, vaknade ur sina tankar. Plötsligt blev omgivningen vardaglig, detaljerna återigen tillspetsade, nästan tråkiga. Alltid såhär, tänkte hon. Först drömmen, sedan verkligheten. Men Jo, vad brukade Annika säga? Att verkligheten är det vi själva gör den till? Allt beror bara på oss? Kanske var Annika klok. Akademisk examen och allt. Hon brukade säga att Elin hade alla chanser att läsa vidare. Frågan var bara om Elin själv ville. Elin suckade. Vilja räcker inte, man måste hinna tänka igenom och väga. Pappa klarar sig inte själv, småsyskonen är för små, pengarna räcker inte. Vid det här laget fanns inget annat alternativ än att ta jobb och hjälpa till hemma universitet kommer sen.
Elin kastade en blick på det lilla klockarmbandet hon fått av pappa när hon gick i tvåan och flämtade till. De kommer sent! Hon slet åt sig den tomma tvättbaljan och drog igen balkongdörren.
Maja sov, med handen under kinden, så sött att Elin inte kunde låta bli att titta på henne. Hur vacker hon var! Långa ögonfransar, nästan som penseldrag mot huden, ljusa lockar över kudden. Det tog alltid tid med håret, men Elin kunde aldrig förmå sig att klippa av det. Sicken skönhet måste sparas. Sådant hår hade också deras mamma. Elin rynkade pannan. Hon ville inte tänka på sin mamma. Man kan förlåta mycket, men svek det går bara inte. Deras mamma svek dem. Lilla Maja var för liten för att minnas. Hon kallade ibland Elin för mamma när hon var liten, och ibland blev det sidoblickar på lekplatsen. Elin log vid minnet av när de nyinflyttade kvinnorna började viska.
De flyttade hit efter att farmor gått bort och lägenheten blev kvar i pappans namn. Den gamla tvårummaren de bott i var för trång för alla fyra. Nu flyttade de in i farmors generösa fyrarummare.
Farmor var sträng och avvisande, universitetsprofessor, pratade aldrig med grannarna som hon ansåg var naiva och ytliga. Elin förstod det inte när hon var liten, men växte upp i den där kritiska tystnaden. Hon gick dit för att hjälpa till, tyst och lydigt, tålde farmors ord tills de stack som nålar.
Du är som din mor! Men om vi har tur visar sig ändå våra gener. Fast! På din pappa gick naturen på sparlåga. Det enda botemedlet är kunskap. Plugga! Eller så slutar du som din mamma.
Elin svarade aldrig. Farmor tålde inga mothugg. Pappa skällde aldrig ut henne som farmor gjorde. Istället gled han in i sig själv, och bara det var ett straff nog. Därför fanns inga protester hon gjorde färdigt golvet eller vad farmor än bad om och rusade sedan därifrån. Bara en gång blev det för mycket.
Ditt syskon och din bror är förmodligen inte ens hans barn. Jag vill aldrig höra om dem här. Förstått?
Då kommer jag aldrig igen! Elin knöt nävarna hårt.
Vad sa du? Farmor stirrade förvånat.
Hon kände lust att slå sönder hela samlingen av porslinsfigurer hon torkade. Farmor älskade dem, och på grund av figurerna var småsyskon aldrig välkomna hemma hos henne. “Porslin är dyrt. Barn Inte mina barnbarn.”
Jag kommer aldrig mer! Elin slet på sig täckjackan och rusade ut. Hemma satt lilla Maja i spjälsängen, Elin drog av sig stövlarna och omfamnade sin lillasyster.
Du och Linus är mina! Vi är en familj, ingen annan kan säga nåt om det, sa Elin bestämt.
Pappa stack ut huvudet ur badrummet, där han tvättade barnkläder, såg förvånat på Elins tårar. Maja la sina små fingrar på Elins kinder och började gråta ännu högre än henne. Linus kom från köket, rullande på ögonen.
Vad är det nu?
Ingen aning!
Kvinnor, muttrade han och kramade om sina systrar. Ska vi äta? Jag och pappa har lagat makaroner.
En timme senare ringde farmor. Elin ställde tallriken i diskhon, torkade händerna. Pappas röst i rummet blev först förvånad, sen arg, sedan barsk. Elin satt tyst på stolen i köket, kände ångesten gnaga. Det skulle bli bråk
Men nej. Inget hände. Pappa kramade bara om Elin vid köksbordet den kvällen.
Ingen får kränka dig, förstår du? Det gäller även om man råkar vara släkt.
Elin slappnade äntligen av. Inga fler uppgörelser, ingen mer ångest. Nu kunde hon ta hand om hemmet och småsyskonen.
Farmor gick bort ett och ett halvt år senare. De sista månaderna började Elin ändå besöka henne på sjukhuset, särskilt efter besöket där med pappa. Den skrumpna gamla damen i sängen var oigenkännlig: bara sättet att prata mot omvärlden var detsamma. När sköterskorna insåg att Elin tog hand om relationen till patienten kunde de äntligen göra sitt jobb i fred.
Du är fantastisk, flicka lilla, sa den äldsta sköterskan och lade armen om Elin. Men vänd inte hjärtat mot din farmor nu. Om någon är fattig i hjärtat har hon aldrig varit riktigt lycklig
Den sista dagen låg farmor tyst och stirrade ut. Elin packade ner skolböckerna och reste sig.
Jag måste gå.
Vänta en skör röst, nästan viskande. Elin vände sig om. Förlåt mig, flicka Ta hand om pappa.
Elin nickade bara, kysste farmor på kinden och gick. Hon såg hur farmor grät men gömde ansiktet. Sedan rusade hon mot skolan. Det var knappt hon hann.
Farmor gick bort samma dag. Elin lyssnade tyst medan pappa berättade, sen samlade hon lillasyskonen och gick in till deras rum. För henne var farmor närmast en mardröm. För pappa Hans mamma.
Flytten från gamla lägenheten blev kaotisk Maja blev sjuk, Linus bråkade, pappa slet mellan jobb och hem. Elin packade lådorna och bad, tyst, för att det nya livet ändå skulle bli annorlunda.
I farmors stora våning fanns plötsligt plats för alla, till en början spreds de ut över rummen, ovanliga vid att inte alltid ha varandra nära. Men snart hamnade Majas säng bredvid Elin som ändå inte kunde sova. Och Linus höll sig i köket, där Elin lagade mat och hjälpte till med läxorna.
Salta potatisen! Elin satt med fysikuppgiften. Matte och naturkunskap var inte det lättaste. Bäst att inte tappa tråden.
Elin, soppan kokar, vad gör jag nu?
Kommer! Elin la undan pennan och skar morötter.
Jag får inte ihop det här! Negativa tal igen Linus såg på syrran.
Kom här, så tittar vi.
Maja satt bredvid vid sitt lilla bord och ritade. Hon ville också vara stor.
De första månaderna blev tunga. Pappa jobbade, barnen var hennes ansvar. Med Linus gick det, men Maja Förskolan hjälpte, men Maja blev ofta sjuk. Då missade Elin själv skolan. Fram tills hon träffade Annika.
Grannen Annika såg Elin första veckan på gården, när Maja ville gunga och gamla tanter kommenterade högt.
Mamma! skrek lilla Maja, så att alla hörde.
Tanterna började mumla “men herregud, hur gammal är flickan? Har fött barn redan, så ohyfsat!”
Snart började viskningarna svalla, och Elin ville mest därifrån.
Vad är det här? Annika dök plötsligt upp. Rösten hade den där bestämda tonen som får folk att tystna.
Annika! Hej!
Annika plockade upp sin son och såg på damen som klagade mest.
Allt okej här? Vad är det för problem, egentligen? Flickan har hand om sin syster, så?
Tanterna gav vika och försvann snabbt.
Vad heter du?
Elin. Och det här är Maja.
Du kan kalla mig Annika. Inte “tant”. Jag är inte så gammal än!
Så blev det. På något vis blev Annika Elins vän. Vem kan tro på en vänskap mellan en gymnasieflicka och en kvinna på trettio? Men det var så. Annika var jurist i familjemål och respekterad i huset.
Fattar du hur mycket folk jag kan om? skrattade Annika när de hjälptes åt att ta ner gardiner. Bara att tvätta är ett helt projekt!
De är rädda för dig, va?
Alla vill framstå som goda, Elin. Men så fort någon vet något om din familj, om nån missköter sig, spricker fasaden. Därför är flytten till den här lägenheten bra för er också.
Annika var den enda Elin berättat för om sin mamma. Hon var van vid att bära allt själv men hon lärde sig att det blir för tungt tillslut.
En kväll bad Annika Elin mata katten, Sigge.
Jag har möte sent. Kan du gå in till honom, annars kommer han vara sur hela natten
Det är bara en katt!
Annika skrattade.
Du får se Lycka till om du stänger in honom, för då bankar han på dörren!
Elin såg att katten sov på soffan, medan Annika smög ut genom dörren.
Elin blev sen från skolan, Maja trilskades på förskolan, Linus ville ha hjälp med matematiken, så Elin hann inte till Annika förrän åtta.
Förlåt, Sigge! Elin gav snabbt katten mat.
Annika kom hem direkt efter. Hon slängde väskan på soffan, sjönk ner vid köksbordet och började gråta. Elin blev först förvånad men satte sig tyst bredvid och höll om henne.
Förlåt. Tuff dag och ingen att prata med. Mamma är borta. Jag har bara jobbet kvar.
Har du inte mig? Jag är väl mänsklig!
Annika log genom tårarna, drog handen genom Elins lockiga hår.
Lockigt hår jag ville alltid ha det och ett barn
Annika blev plötsligt tyst.
Lockar kan man alltid fixa nu för tiden men ett barn?
Elin frågade försiktigt.
Annika torkade tårarna och räckte fram ett kuvert.
Det där är min dom Aldrig barn. Bara mitt eget fel. Kom ihåg, vissa misstag är för dyra.
Barnet förlorade Annika under en semester i Thailand en mopedkrasch, sedan sjukhus. Med tiden förstördes relationen med maken. Sorgen tog över båda de skilde sig när de kom hem. År senare blev de försonade vänner, men Annika vågade aldrig säga ja när han friade igen.
Hur kan jag ge honom ett liv utan barn? Han vill ha det
Men Annika, är du säker? Kan inte läkare ha fel?
Chansen är nästan obefintlig.
Då får du gråta om det inte går, men prova först! Så gör vi, säger vi i Sverige.
Annika kramade Elin.
Varifrån kommer all din styrka? Du är så ung.
Alla vi som växer upp lite för snabbt måste bli våra egna vuxna, muttrar Elin och sätter på te.
Berätta för mig, sa Annika. Du har bara berättat om din pappa. Berätta om din mamma nu. Jag delar mitt, så får du dela ditt.
