Jonna, är du klar? Jag blir sen till skolan! Linnea skakade ur sista skjortan efter Henning och hängde den på snöret som spände sig över balkongen. Den var öppen mot himlen, väggarna flagade i turkosa sjok, och ändå var det hennes älsklingsplats hemma.
Linnea stannade vid räcket och blev stående igen. Från sjunde våningen var utsikten över Mälaren och de märkligt böjda björkarna hisnande. Gryningen hade redan målat hela världen i majljus, så starkt att det stack i ögonen. Hon kisade, knep fast räcket med tunna fingrar. Här var det livet! Ljust och bländande, hela framtiden bredvid fötterna! Så är det, dök det upp i henne, allt skulle bli. När hon bara klarade av allting bara hon var lite snabbare lite smartare än igår…
En mulen slöja gled för solen, ett ögonblick blev världen kantig och skarp. Där tog det slut; först drömmen, sedan verkligheten på en knivsegg. Fast vad brukade Lotta säga? “Verkligheten är det vi gör själva. Det blir det vi låter det bli.” Klokt, tänkte Linnea. Lotta var ändå lärd, kommit in på Uppsala, coachade Linnea att göra detsamma. Nu var det ens möjligt? Det räckte inte att vilja. Man måste tänka, väga, räkna på vad som händer med pappa om hon studerar istället för att jobba. Småsyskonen var små, pengarna slut i landet av kronor och ören betydde det att livet alltid var ett bekymmer i väntan på nästa utbetalning.
Hon sneglade på det lilla runda armbandsuret pappa gett henne i tvåan. Snart försent! Med baljan mot höften öppnade Linnea hastigt balkongdörren.
Lilla Jonna sov djupt, ena handen mot kinden. Linnea blev stående, förälskad i systerns frid. Så himla söt! Ögonfransarna långa som ängsfjun. De ljusa lockarna ringlade över kudden. Säkert stök och stånk att sköta dem, men ända har Linnea aldrig klippt av dem. Sådant bevarar man, för mamma, som också hade sådana. Linneas panna vecklades hon ville ogärna minnas sin mor: Sveket vilar kvar som frost över ett grånat fönster. Mamma svek dem. Jonna var ett knyte då, hennes minne noll; ibland kallade hon Linnea för mamma, vilket betydde sneda blickar från parkbänkarna. Linnea smålog, hon mindes första uppståndelsen med kvinnorna.
De hade flyttat hit när mormor dog, och lägenheten fyra rum! blev arv. Den tidigare, en tvåa, hade varit för liten för alla och här fanns plats att andas ut. Mormor själv var som en granitklippa professor, tungan skarp som vintervind mot grannskapet; tomtar och troll, som hon sa. Linnea förstod inte när hon var liten, men senare försökte hon undvika besöken. Orden, blicken, aldrig ett vänligt brödsmul. Linnea hjälpte till för husfridens skull, bet ihop, sopade, diskade under mormors blick.
Du är mammas avbild. Kanske blir det nåt av dig, OM släktgenerna slår till. På din pappa har naturen latat sig Inget blir det. Enda räddningen är kunskap! Plugga annars går du som henne!
Linnea hälsade aldrig emot. Inget vits att svara mormor tålde inget mothugg. Pappa, han sa inget heller, såg bara stum ut hela dagen efteråt, och det sved värre än några ord. Så Linnea teg, fejade och stack hem så snart hon kunde. Bara en gång hade hon fräst ifrån:
Dina småsyskon är ändå inte din pappas barn! Jag tänker inte bry mig om dem! De rör mig inte!
Då kommer inte jag hit mer! Linnea knöt nävarna, redo att kasta porslinskatter mot golvet. Porslinet var mormors dyrbaraste, och barn inte hennes barnbarn
Hon for ut ur lägenheten, ner för trappan, rusade hem. Lilla Jonna kuttrade i spjälsängen, Linnea kastade bara av sig kängorna och lyfte henne.
Du, Henning, vi tre hör ihop! Inget ska få sära på oss!
Pappa dök upp i dörren, förvånad över sina snörvlande barn. Jonna, förnärmad över Linneas tårar, började storgråta. Henning störtade in från köket.
Vad har ni för er, nu då?
Ingen aning.
Kvinnor fnös han, men lade armarna om båda systrarna. Ska ni ha middag? Jag och pappa har lagat makaroner.
Telefonen ringde, mormors namn på displayen. Linnea lät tallriken stå och torkade disk. Pappas röst svängde snabbt från undrande till sur till rent arg. Linnea kröp ihop på stolen. Det blir bråk
Men inga höga röster. Bara pappa som sent på kvällen kramade henne, pussade i håret.
Du behöver inte längre besöka mormor.
Varför?
Ingen får se ner på dig eller dem du älskar. Även om det är egen släkt.
Linnea blev varm i hjärtat. Det tunga, svåra borta. Nu kunde hon fokusera på livet, på syskonen.
Mormor gick bort nästan två år senare. Under slutmånaderna hade Linnea ändå börjat besöka henne, efter att ha varit med pappa på sjukhuset en gång. Där låg bara en liten skrumpen kropp, knappt ett spår av den tidigare bulldozerkvinnan. Men rösten samma. Linnea såg hur sjuksystrarna våndades, hon stannade kvar, “tolkade” och så gick omvårdnaden lättare.
Du är särskild, flicka! sa översköterskan kramande Linnea. Bli aldrig bitter, du. Människor som stelnar sådär i hjärtat, de hinner aldrig förstå lyckan.
Sista dagen, när Linnea packade ihop skolböcker i rummet, hörde hon en rörelse:
Gå inte redan förlåt mig ta hand om din pappa.
Linnea nickade, vände sig om, gick. Men innan hon stängde dörren, kom hon tillbaka och kysste mormors kind.
Vila nu! Jag kommer ikväll igen.
Samme dag dog mormor. Nyheten nådde Linnea under tystnad, hon samlade syskonen och gick in på sitt rum. För henne var det jobbigt. För pappa förlusten av en mor. Hon visste att han skulle stå i köket en lång stund, sen torka bort tårarna och laga något för morgondagen.
Flytten var rörig Jonna blev sjuk, Henning krånglade, pappa pendlade mellan jobb och hem. Linnea packade grejer, bad tyst om att allt skulle ordna sig. Till vem bad hon? Hon visste knappt, men hon kände sig hörd.
Nu hade alla egna rum! Först bodde man lite vilset i var sitt hörn. Men snart flyttade Jonna in till Linnea på nätterna ändå. Henning höll till i köket där Linnea ofta pluggade. Tillsammans försökte de att både lösa matteproblem och koka potatis.
Salt nu! muttrade Linnea fast hon plitade på fysik.
Linnea, soppan kokar över, vad gör jag?
Ge mig fem sekunder!
Det blir aldrig rätt här varför gör minus gånger minus plus, Linnea?
Kom, vi kollar tillsammans.
Jonna satt vid ett eget litet bord, ritade med den envisa koncentration enbart småsyskon kan. Det gick, alltihop, men ibland var det slitigt. När pappa jobbade, var ansvaret på henne. Med Henning gick det an men Jonna blev ofta sjuk, då missade Linnea skolan. Så var det, tills hon mötte Lotta.
De blev bekanta ute på gården. Linnea gick till lekplatsen med Jonna, sol, massor av barn och nyfikna kvinnor. Jonna ville gunga, men det var kö.
Mamma! ropade Jonna gällt, och kvinnorna vaknade, redo att bedöma.
“Mamma? Hon? Hur gammal kan hon vara? Skandal.”
Snart började gnället, som bara tanter i Solna kan. Jonna skrek om gunga, Linnea försökte tänka ut hur hon flyr situationen.
Vad händer här? Lotta dök upp, rösten fick samtalen att dö ut.
Lotta, tur du kom. Vi har fått nya grannar, men tydligen inte av rätt sort, fnös en dam.
Vad är felet? Lotta såg sig omkring.
Men titta, Lotta! Flickan har barn, själv! Vad ska det bli av det? Hon borde studera, ungar passar bättre på institution!
Något mer? Lotta höjde ögonbrynet och grannarna glodde ner i sanden, tog barnen och lämnade lekplatsen.
Vad heter du? frågade Lotta, nu ensam med dem.
Linnea. Det här är Jonna.
Du kan kalla mig Lotta. Inte tant eller nåt, snälla du.
Senare var det självklart att Lotta blev hennes vän. Visst fanns åldersskillnad men vän blev hon ändå, kanske för att det behövdes. Lotta var jurist, specialist på familjerätt, och grannarna både respekterade och fruktade henne. Hemligheter stannar hos Lotta.
Oj, tänk om alla visste allt jag vet? brukade hon skratta när de tvättade gardiner. Men varför är folk rädda för dig, Lotta? frågade Linnea. Lotta, smal och kvick, klättrade elegant på köksbordet. Alla vill verka duktiga utåt. Men innerst inne är vi skröpliga. Om någon lyckas avslöja en, då tappar man ansiktet, förstår du?
Så småningom anförtrodde Linnea Lotta hemligheten om mamman. Det var skönt att prata; kanske, kanske mormor haft fel kanske blir Linnea en annan.
En kväll bad Lotta henne att ta hand om katten Findus: Domstolsförhandling i dag, sen doktorn, sen möte. Maten står på tredje hyllan, men glömmer jag blir han vansinnig!
Det är ju bara en katt
Mjao, men den katten väcker mig om natten om han blir förnärmad. Därför kan jag inte låsa in honom. Kolla här!
Findus låg på soffan. Lotta la ett finger över läpparna, räknade: ett, två, tre! Hård duns mot dörren, Linnea hoppade till.
Så där håller han på tills jag släpper ut honom! Och då är det alltid jag som är den som ger sig.
Lotta kelade med Findus, visade fodret och drog iväg.
Linnea blev sen Jonna valde godis i trettio minuter och Henning ville ha mattetips. När Linnea till slut kom till Lotta, var det kväll, och en grinig katt väntade.
Förlåt, Findus, sa hon, satte fram skålen. Dörren slog. Linnea ryckte till.
Det är du Lotta sjönk ner på stolen och brast plötsligt ut i gråt. Linnea, häpen, satte sig bredvid och lade armen om henne.
Ursäkta det är bara så ibland har man ingen att prata med när man är själv.
Men du har ju mig? undrade Linnea, och Lotta skrattade blött, rufsade Linneas lockar.
Se där, jag har alltid velat ha krulligt hår. Och ett barn.
Hon tystnade plötsligt, grävde i väskan och tog fram en plastmapp.
Barn Det blir inget. Mitt eget fel. För dyrt pris ibland, Linnea.
Lotta berättade: Hon och Max, barndomsvänner, gifte sig, sköt upp familj, pluggade, reste, sparade pengar alltid “sen”. När hon blev gravid, skulle de till Grekland.
“Vi reser ändå”, sa Max. De valde att åka. Inget kunde förutse moppen som kom. Lotta vaknade på sjukhus. Barnet förlorade hon. Lång rehab, bråk, tystnad med Max som också sörjde men ensam. Till slut skilde de sig.
Ett år senare träffades de oväntat, åt middag, mindes allt de haft. Vänskapen gjorde att de ändå återförenades. Max friade igen, Lotta bad om betänketid. Hon visste framtiden tillsammans, men barn? Läkarna sa nej, ändå fanns ett litet hopp.
Då får du försöka, Lotta! bryt ihop sen om det inte går, men ge det en chans!
Lotta skrattade, torkade tårarna. Du är klok, jag tror det sitter i att du fått så mycket ansvar tidigt.
Bra lärare, muttrade Linnea, satte på vatten till te.
Berätta nu om din mamma. Jag har aldrig fått höra varför ni bara har era pappa. Dags för ärlighet, eller hur?
