Feen
Redan i sjätte klass stod det klart att Elin Bergström skulle bli en utmärkt läkare. Då ramlade den lilla grannpojken från gungan och slog både knä och huvud ordentligt. Synen var inget för den känsliga, men den tolvåriga Elin lät sig inte chockas.
Maja, spring hem och hämta vatten, gasbinda och lite handsprit! bad hon sin väninna som bodde mittemot lekplatsen, och Maja satte genast fart.
När pojkens skräckslagna mamma, fru Johansson, rusade fram, hade Elin redan tvättat, desinficerat och förband pojkens sår med vana händer. Att första hjälpen kom från Elin var något oväntat och tacksamheten från grannkvinnan visste inga gränser:
Av dig ska det bli en riktig doktor. Inte bara en, utan en riktigt bra! Vissa läkare är slöare än så, men du du tvekade inte ett ögonblick.
I scouterna var Elin ovärderlig. Ingen ville gärna skada sig, men så länge Elin Bergström var där, kändes det inte lika farligt.
Sedan följde läkarutbildningen i Uppsala, AT-tjänst, ST, och ständiga fortbildningskurser.
En dag fick Elin som legitimerad läkare vikariera som chef på kliniken för funktionsdiagnostik.
Att doktor Elin Andersdotter Nyholm så hette hon numera var respekterad av alla sina kollegor är sanningen. Personalen var fantastisk, om man bortser från den äldre chefsläkaren, Göran Lindgren, känd surkart, bråkmakare och energitjuv av rang. Han älskade verkligen att skapa konflikt. Elin försökte alltid hålla god ton, men bara hon visste hur kämpigt det kunde vara.
Det enda som tröstade Elin var att de trots allt inte såg varandra så ofta bara på de veckovisa läkarmötena där nya diagnoser diskuterades. Men trots sin sällsynthet var dessa möten alltid lika energislukande.
Lindgren hade ofta vassa kommentarer riktade mot Elin, ibland rent av elaka. Det märktes att han irriterade sig över att Elin aldrig lät sig provoceras, vilket av någon anledning bara gjorde honom ännu mer spydig.
Omöjlig människa, klagade hon för sin man över middagsbordet. Jag försöker alltid vara tålmodig, men det känns som att Göran gör allt för att reta mig.
Jag är säker på att du vinner till slut, log Anders. Du är ju diplomatisk så det räcker och blir över.
Mamma, det är sant, sa deras trettonårige son Erik då. Blir du trött på att vara läkare kan du ju bli diplomat. De tjänar bättre dessutom.
Det ska jag ha i åtanke! skrattade Elin.
Elin var alltid diplomatisk. Men hon var människa, inte maskin, och människans tålamod är inte oändligt. Hon visste att en dag skulle hon inte orka hålla tillbaka längre om anledningen bara blev stor nog.
Nästa dag på läkarkommittén gick allting som vanligt, tills Elin, som brukligt var, rapporterade om en kvinna runt 60, som nu satt på den blå undersökningssoffan mittemot.
I vanliga fall följde detta ett enkelt mönster: Rapport, patienten lämnade rummet om tillståndet tillät, sedan diskuterade Elin, avdelningschefen och chefsläkaren vidare i lagom ro.
Men just denna gång gick det annorlunda. Den äldre kvinnan frågade tyst:
Säg bara en sak, doktorn Är det mycket allvarligt? Klarar jag mig? Jag har ett barnbarn att ta hand om.
Den sköra rösten darrade, tårarna var nära och hoppet i hennes ögon det kraftigaste i rummet.
Elin skulle just svara, när Göran Lindgren röt:
Har du sett ditt läge? Det där har gått alldeles för långt, ingen vettig läkare kan ge några löften om tillfrisknande nu! Vad har du tänkt med?
Kvinnan blev alldeles blek och tårarna vällde fram, men Lindgren fortsatte:
Jag känner igen såna som dig. Först ignorerar ni problemen, sedan försöker ni bota er själva och när allt gått åt skogen, då söker ni läkare! Men vi är inga mirakelmakare
Den stackars kvinnan lämnade gråtande rummet. Senare förbannade Elin sig själv för att hon inte stoppat Lindgren men hon var helt perplex. Så pratar man inte med någon, allra minst en äldre kvinna som söker hjälp av sista hoppet. Även avdelningschefen skakade missnöjt på huvudet.
Innerst inne visste de båda kvinnor att Göran delvis hade rätt men nog borde han kunna säga det på ett mänskligare sätt! Av respekt för hennes ålder om inte annat!
Då brast det för Elin. Nu fick det vara nog!
Göran, med all respekt, vad tror du att du sysslar med egentligen?
Vadå, vadå? svarade Lindgren oberört. Vi är inga trollkarlar och det behöver patienterna begripa. Sjukdomar ska behandlas i tid, det vet ni lika väl som jag.
Elin såg den självbelåtna minen på chefsläkaren och rynkade pannan. Han tänkte att han hade lyckats provocera, men där trodde han fel!
Du har rätt i sak: det är lättare att bota sjukdomar i början. Men! Vet du hur mycket jag fick kämpa för att få just denna kvinna att våga tro på behandling? Hon litade på oss och nu körde du över alltihop på en sekund!
Elin gestikulerade irriterat. Lindgren, som först chockats av hennes reaktion, försökte nu höja röstläget tillbaka. Men han märkte snart att det inte lönade sig Elin visade inget tecken på att ge sig. Hon visste sitt värde, och det var högt.
Han fortsatte prata, snarare högt än lågt, men Elin hörde inte längre. Hon märkte bara svagt hur avdelningschefen lämnade rummet. Nu satt hon ensam med Lindgren, och det kändes som att luften tog slut. Att andas samma luft som honom kändes nästan outhärdligt.
Elin stirrade ut genom fönstret, all var arbetslust som bortblåst. Hon ville gråta, men tänkte: Nej, det nöjet ska han inte få. Hon gick fram till fönstret, hörde en dörr slå igen och förstod att hon nu faktiskt var ensam.
Hon satte sig vid skrivbordet och tog fram patientjournalerna. Arbete var ändå arbete.
Elin Andersdotter, hördes en röst bakom henne. Först trodde hon inte att det var Göran Lindgren, men det var det.
Chefsläkaren hade en flaska valeriana i handen och såg hjälplöst förvirrad ut. Trots allting kände Elin ingen skadeglädje hon tyckte faktiskt synd om honom. Det sades att han levde ensam. Kanske förklarade det hans bittra sätt.
Elin, här drick lite, sa han svagt. Och förlåt mig. Du har nog rätt.
Du har också rätt, Göran, log Elin milt. Men vårt yrke kräver inte bara behandling vi måste också ge människor hopp. Ibland är det det hoppet som gör under.
Så är det, mumlade Lindgren frånvarande.
En sådan förvandling förvånade henne ändå. Men Elin hade inte tid att vara förvånad. Bäst att klara ut det medan det var varmt.
Göran, lyssna nu noga, sa Elin. Jag tillåter aldrig någon att höja rösten mot mig eller ifrågasätta min kompetens inför en patient. Oavsett om det gäller undersköterskan eller Socialministern.
Absolut, Elin. Jag förstår, svarade han snabbt.
Vi får hoppas han gör det, tänkte Elin, som sneglade på klockan. Arbetsdagen hade knappt börjat och mycket återstod.
En timme senare var hon inne hos den äldre kvinnan, som hette Monica Berg. På hennes sängbord stod en bukett tulpaner, och Monica log när Elin kom in.
Tänk, din chef var här nyss! berättade hon. Han kom med blommor och bad om ursäkt. Sa även att de skulle göra allt för att jag skulle bli frisk.
Det var fint, log Elin och smekte kvinnans hand. Vi lovar att göra allt vi kan för din hälsa. Du har mycket framför dig knappt döpt än!
Din tok, skrattade Monica.
En månad senare var Monica märkbart bättre. På utskrivningsdagen gav Lindgren henne en ask fina chokladpraliner.
Varsågoda, lite till barnbarnet, mumlade han lite blygt.
Tack snälla! log Monica varmt.
Och dessa är till dig, sa han och överräckte en bukett rosor.
Så vackra! Tack så mycket det var länge sen jag fick blommor. Tack till alla läkare som ställt gumman på fötter igen.
Man vill nästan säga välkommen åter! men det vore fel. Kanske bara på besök nästa gång, skämtade Göran. Sköt om dig!
Alla i närheten blev förbluffade. “Vad har hänt med honom?”, tänkte man. Ingen hade trott att chefsläkaren ens kunde säga vänliga ord.
Efter detta blev relationen mellan Elin och Göran, om inte direkt vänskaplig så i alla fall varm och kamratlig. De tog ofta en kopp kaffe efter kommittén, och ibland möttes de på det lilla caféet nära sjukhuset.
Det är inte mycket med lyckan, bekände Göran en dag. Kanske är det därför jag blivit sådan. Livet har gått, och ändå känns det som om inget blev av.
Vadå inget? förundrades Elin. Du har en hög position, det är inte illa!
Visserligen men lycka önskar man sig ändå. Det har jag förlorat på vägen.
Det var väntat, tänkte Elin, som började tycka om sin tidigare nemesis.
Det var inte länge förrän det började pratas på sjukhuset om deras relation men varken Elin eller Göran var några som folk pratade illa om. Alla tyckte gott om doktor Nyholm, och Lindgren var rakt motsatt till någon flörtig typ.
Vad har du gjort med honom? frågade sjuksköterskan Karin under ett av damernas kafferep. Han börjar le nuförtiden!
Varje vecka samlades kvinnor i personalen till kafferep i köket bröd, våfflor, småkakor och saft var alltid redo. Just denna gång drack de te med plommonmarmelad, kokad av husmor.
Alla blickar vändes mot Elin, som om hon hade svaret på livets mysterier.
Inget särskilt, skrattade Elin. Det enkla är ofta det bästa.
Säger du det, muttrade garderobiären Agneta.
Jag menar det verkligen. Det handlar om självförtroende och självkänsla utan dem kommer man ingenstans.
Lätt för dig att säga, du är läkare, kontrade den unga undersköterskan Mia. Jag blir nervös när han bara visar sig.
Så ska man inte tänka, svarade Elin. Oavsett roll har alla rätt till självkänsla.
Särskilt vid kontakt med en energitjuv, lade psykologen Ingalill till. De känner om någon har pondus och drar sig då undan.
Jag tror egentligen att Göran är en olycklig person, sa kocken Eva. Alla höll med utom Elin, som redan visste det.
Flickor, har jag missat något? frågade textilansvariga Anna, när hon andfådd kom in.
Nej, vi pratar bara om Göran, log Ingalill.
Jaha, då vet ni väl vad som händer? sa Anna. Han ska gifta sig!
Skojar du?
Vilken överraskning!
Då blir det väl snökaos i helvetet!
Elin, du visste väl? smålog husmor.
Nej, faktiskt inte, svarade Elin förvånat. Vi har pratat om allt möjligt men inte kärlek.
Typiskt, sådana som han visar aldrig den sidan.
Det stämmer, tänkte Elin. Men med vem då?
Vet du vem han gifter sig med? frågade Mia.
Osäker, men det ryktas om en patient.
Så pass! skrattade Eva. Elin anade vem det gällde.
Flickor, borde vi inte skåla i något finare än te? föreslog hon. Alla var med på förslaget. Man drack ett par flaskor vin för Lindgrens hälsa. Kanske skulle giftasmålet göra honom varmare?
Dagen därpå när Elin satt med sitt kaffe, såg hon Göran komma, lycklig och stolt.
Elin låtsades inte veta något.
Ni ser glad ut, Göran, log Elin.
Det är jag också. Jag gifter mig, Elin.
Verkligen? Vem är den lyckliga? Om det inte är hemligt?
Ingen hemlighet. Det är Monica du vet, hon som du en gång skällde ut mig för. Hon fångade mitt hjärta. Jag sökte upp henne för uppföljning och det klickade.
Oj, vilken intrigmakare du är! skrattade Elin. Ett utmärkt val!
Du har din del i det hela, Elin. Kan jag bjuda dig och din familj på bröllopet? Utan dig hade jag aldrig mött henne.
Skönt att höra. Världen är liten. Allt sker som det ska.
Brudgummen var vacker i sin nya blå kostym. Bruden, Monica, strålade. Hon hade ny frisyr och mörkbrunt hår såg minst tio år yngre ut. Hon tackade oupphörligt Elin.
Det blev ett lyckligt slut för alla till och med chefen fann till sist sin plats och värme. Och Elin? Hon log. Ibland behövs det bara lite hopp för att mirakel ska ske.
