MOSTER
Moster Barbro kom till oss från den lilla byn långt bort på landet. Hon hade blivit gammal och orkar inte längre ta hand om sitt eget hem och sina djur. Så min kusin Svea hämtade henne in till Stockholm, till vår lägenhet.
Min man Jan var inte emot det. Han är tystlåten, lång och smal, med glasögon, följer alltid Sveas kommandon som om hon vore en statsminister. Hon är högljudd och rundkindad, och det är lätt att lyssna på henne.
Det är ändå släkt. Moster Barbro har ju inga barn själv. Och jag har förlorat mamma min mamma var trettio år yngre än Barbro, född i en annan familj. Tänk att det kan bli så, mamma min försvann så tidigt, åh. Stackars Barbro, vi måste ta hand om henne! svamlade Svea.
Barnen Hampus och Tova visste inte ens vem Barbro var.
Egentligen, Svea själv hade bara träffat Barbro ett par gånger. Bara brevväxling, aldrig pratat i telefon. Det visade sig att Barbro inte ägde någon modern teknik, varken mobil eller internet.
Och nu var hon här. Liten, nästan som en svensk tomte (Hampus på tretton var längre än henne). Hennes hår var fluffigt som en maskros, och på huvudet satt en konstig hatt. Men ögonen var oväntat unga, djupblå och pigga.
Hon höll två gamla resväskor, en knuten duk och en påse från ICA. Och i famnen hade hon en röd, lurvig katt.
Katten kastade ett snett öga på oss och hoppade sedan ner för att inspektera lägenheten.
Det här är Clementin, min kompis. Jag kunde inte lämna honom, sa Barbro.
Och så tillade hon med glimten i ögat:
Åh, vilka fina ni är! Så kära!
Sen blev det ett litet kalas. Barbro hade med sig sylt och inlagda gurkor från sin trädgård. Svea blev förvånad att hennes matkräsna barn slukade både sylt och gurkor, och till och med lecho.
Svea! Har ni kolonilott? Jag vill plantera lite, även om hälsan är svagare nu. Man måste odla själv! Barbro höjde rösten.
Svea sa att de inte hade någon, att det gick bra att köpa allt och att de faktiskt aldrig hann hon jobbade dubbelt, Jan likaså, barnen såg de knappt. Lägenheten var ju på lån, och amorteringen tog tid.
Det behövs en trädgård! Utan jord är ingen människa hel. Vi hittar en kolonilott, svarade Barbro och försvann till sitt rum.
Ja, det får hon drömma om! Hon tror vi är miljonärer… muttrade Svea och diskade.
Nästa dag var det lördag. Jan låg kvar i sängen, läste Dagens Nyheter. Svea ropade till barnen: “Värm era köttbullar,” och bestämde sig för att vila ännu lite till.
Hampus och åttaåriga Tova stirrade som vanligt ner i mobilerna.
Clementin satt bredvid och vickade lojt på svansen. Barbro smög in.
Vad gör ni? undrade hon.
Hampus och Tova började intensivt förklara, till och med visa. Barbro ruskade på huvudet. Sedan sa hon:
I vår by har de också sådana där, men enklare. Jag hade aldrig behov av dem. Skrev brev till er mamma, det var smidigast. Bra grej egentligen, man kan hitta folk överallt. Ett smart påhitt. Men nu räcker det, kom med mig!
Vi spelar ju! protesterade Hampus.
Var spelar ni då? Det är ju bara mobil och ni ringer ingen! Barbro såg förvånad ut.
Vi spelar inuti, alltså i mobilen! pep Tova.
Barbro började berätta om lekarna på landet och drog med barnen till köket.
När Svea kikade in i köket stannade hon i dörren. På bordet låg en tallrik pannkakor. Hampus drack te. Tova stod bredvid Barbro och rullade köttbullar.
Ser du, mamma! Den här lyckobollen är till dig! trallade Tova.
Jan följde efter och sniffade glatt.
I fortsättningen gör vi köttbullar och pannkakor ihop. Allt ska vara hemgjort! utropade Barbro.
Det är ju så enkelt att köpa! sa Svea som avskydde att laga mat.
Men barnen höll inte med.
Nej mamma, vi ska göra själva. Har aldrig ätit så goda köttbullar! Hampus.
Sen tog Barbro ett garnnystan och fäste det mellan stolarna, visade Tova hur man hoppade snöre som de gjorde på landet.
Varför hoppar ni inte så här? frågade hon.
Ingen gör så, de är ändå fast i mobilerna även utomhus! Jan suckade.
Det är fel! Man måste umgås på riktigt. Mobiler är bra men ska användas till det nödvändigaste att ringa, eller skicka nåt viktigt. Och det räcker! Barbro.
På kvällarna satt hon och stickade, Clementin låg som en kung i fåtöljen.
Mamma, kom! drog Tova i Svea.
Svea följde till hallen, peekade in i badrummet.
Barbro smekte tvättmaskinen och sade med varm röst:
Grattis på 8 mars, tvättmaskinen! Må du leva länge, kära vän!
Barbro, har du blivit tokig? viskade Svea.
Inte tokig alls. Idag är det ju kvinnodagen och tvättmaskinen är ju en tjej. Klart hon ska firas! skrattade Barbro.
Men den har ju inga känslor, det är ju bara en maskin! fnös Svea.
All teknik känner saker! En gång fastnade Villys traktor hos oss. Han gullade med den och den kom loss. Och hans bil får alltid en hejdå-kram innan han kör iväg, den heter Majken. Ni är så lyckligt lottade! Förr tvättade vi för hand, drog lakan till vattendraget. Nu är allt så smidigt, ändå är ni sura! Mobiler är bra när man använde dem rätt. TVättmaskinen tvättar allting, mikron värmer mat. Var tacksam! Barbro log som ett busigt barn och svepte blicken över köket.
Hon började möta barnen efter skolan.
Hampus fick problem i klassen men berättade inget för sina föräldrar. När han grät i ett hörn dök Barbro upp och fick honom att öppna sig. Nästa dag gick han inte till första lektionerna, det var ovant tyst hemma. Barbro var borta.
Hon har säkert gått ut, tänkte Hampus.
När han kom till skolan tyckte han sig höra Barbros röst! Han kikade in. Läraren satt tyst, och vid tavlan stod Barbro och berättade. Ingen skrattade. Lektionen slutade och Hampus klasskamrater samlades kring Barbro. Han gick in. Petter, klassens bråkstake, närmade sig:
Du, varför var du sen i dag? Du, din mormor är ju grym! Hon berättade så mycket spännande. Skulle så gärna haft en mormor, jag saknar min. I morgon ska hon följa oss till parken, hon vet massor om växter och djur! log Petter.
Ja… Hon är fantastisk! skrattade Hampus och sprang för att krama Barbro.
Svea bröt ihop på kvällen, trött av livet. Barbro satt bredvid.
Gråt inte, kära du. Du har allt du behöver! Varför gråter du?
Jag orkar inte längre, jobbar så mycket, livet försvinner. Jan, min man, är så mjuk. Andra har riktiga män… Jag är för stor, och nu är kvinnor som jag inte moderna längre, grät Svea mot Barbros axel.
Barbro lät henne gråta, bjöd på te och berättade om hur hon förlorade tre barn, hur hennes man dog tidigt, hur hon kämpade mot sjukdom och hunger, men ändå klarade sig.
Mode på människor? Gud skapar oss olika. Vissa är smala som björkskott, andra har former. Förr var runda kvinnor eftertraktade! Du är vacker, ditt hår lockar sig, dina ögon är blå och stora, din figur är fin. Var stolt! Jan är guld värd, älskar dig och barnen. Du har allt, världen är full av ensamma folk! Resten ordnar sig. Jag har glömt något viktigt… Men nu är det dags för sängen! Barbro gick till sitt rum.
Svea orkade inte gråta längre. Barbro hade rätt. Hon hade allt.
En dag väntade Svea på Jan från jobbet (hon hade äntligen semester). Han kom inte.
Barn! Har pappa ringt? frågade hon.
Hampus blandade något i en skål. Han var plötsligt intresserad av matlagning och kunde redan vända pannkakor i luften.
Tova byggde ett hus av stolar, hängde lakan och satte gosedjuren på plats.
Barnens mobiler låg orörda på hyllan, de använde dem bara till samtal.
Svea ringde Jan om och om igen. “Abonnenten kan inte nås,” sa rösten.
Och plötsligt blev hon kall i magen. Barbro? Ingen hördes. Inga tofflor, ingen lugn röst.
Hon sprang till Barbros rum. Clementin låg och sträckte ut sig på sängen.
Hampus! Tova! Var är Barbro! ropade Svea.
Barnen kom rusande.
Vi kom hem med henne, sedan försvann hon, viskade Tova.
När då, Tova? Svea skrek. Dottern nickade och började gråta.
Herregud! Vi köpte ju mobil till henne, men hon tar den aldrig med sig. Hon är gammal! Svea satte sig maktlöst.
Hampus sprang och klädde sig.
Vart går du? ropade Svea.
Vi måste leta! Mamma, jag klarar mig inte utan henne! han störtade ner för trappan.
Tova stoppade fötterna i sneakers och sprang efter.
Svea klädde sig i farten och rusade ut.
Barnen stod vid porten, glada.
Varför? undrade Svea.
De pekade till vänster.
Där kom Barbro, hållandes Jan under armen, med en hatt prydd med blomster.
Moster! Du skrämde oss! Var har du varit?! Svea kramade Jan.
Vi gick och fixade… den där… läckan! förklarade Barbro.
Vad? Hur? Svea stammade.
Vi ville överraska dig. Barbro är en riktig hjälte, hon räddade oss! skrattade Jan.
Hur fick du råd? Du behövde inte… började Svea.
Vad menar du? Jag har samlat, min pension är bra, huset sålde jag. Jag har levt snålt, lagat mat själv, haft egna ägg och mjölk. Och till slut du kan inte ta med dig pengar till graven, bättre ge dem direkt! sa Barbro enkelt.
Svea var stum. Nu behövde hon inte jobba dubbelt. Familjen kunde få mer tid tillsammans. Så bra!
I morgon åker vi ut! Jan och jag har redan hittat ett hus. Kolonilott! fortsatte Barbro.
Eget hus! Kolonilott! Och du lovade lära oss titta på eldflugor, göra korgar och hemliga blomsterburkar att gräva upp! barnen omfamnade Barbro.
Alla tillsammans, omfamnade, gick de hem.
Svea stannade utanför och tittade upp på molnen.
Tack. Tack för Barbro! viskade hon.
