Mormor Ella! ropade Mats. Vem har låtit dig ha en varg mitt i byn?
Ella Stefansdotter grät tyst över det fallna staketet. Hon hade förstärkt det otaliga gånger med gamla brädor och spikar, i hopp om att det skulle hålla tills hon fått ihop tillräckligt med kronor från sin lilla pension. Men nu låg det trasigt i gräset.
I tio år hade Ella skött hushållet på egen hand, ända sedan hennes älskade make, Per Andersson, lämnat livet. Han hade varit duktig med händerna, snickare och möbelmakare. När Per levde hade mormor Ella aldrig oroat sig för något. Han fixade allt själv, det behövdes aldrig hyras in folk, och alla i byn respekterade Per för hans flit och vänlighet. Tillsammans hade de haft fyrtio goda år, bara en dag saknades till deras jubileum. Ett välskött hus, dignande trädgårdsland och prydliga djur allt byggde på deras gemensamma slit.
De hade en enda son, Egil, deras stolthet. Egil hade lärt sig arbeta tidigt, och det behövdes aldrig tjat. När mamman kom hem från kooperativet trött, hann sonen redan hämta ved, bära vatten, tända spisen och ge djuren mat.
När Per kom hem från sitt arbete tvättade han sig på brotrappan och tog en snus medan Ella lagade kvällsmål. På kvällarna åt de alla tillsammans och berättade dagens händelser. De var nöjda och trygga.
Så rann tiden, och Egil flyttade hemifrån, till huvudstaden Stockholm, där han utbildade sig och senare gifte sig med stadsflickan Ulrika. Parets nya värld kretsade kring storstadslivets semester och resor. Först återvände Egil hem på semestrar, men när Ulrika hellre ville utomlands, blev det sällsynt. Per blev besviken, oförstående för sin sons val.
Vad trött kan Egil hunnit bli? Troligen snurrar Ulrika till det för honom. Vad ska han resa för, sade Per och muttrade.
Fadern sörjde, modern längtade. Men vad fanns att göra för dem? Bara vänta på brev eller telefonsamtal. Så en vår blev Per sjuk och försvagades fort. Läkaren skrev ut mediciner och skickade sedan hem honom. Våren kom, björkarna grönskade, koltrasten sjöng då somnade Per in.
Egil hann bara till begravningen, fällde tunga tårar, anklagade sig själv för att inte hunnit säga farväl. En vecka stannade han, sedan återvände han till Stockholm. Bara tre brev hade Ella fått under de följande tio åren. Hon sålde kon och fåren till grannarna. Vad skulle hon med kor nu? Kossan råmade sakta vid Ellas grind, och den gamla damen grät i sitt kök.
När Per var borta började huset förfalla. Taket droppade, bron rämnade, ibland svämmade jordkällaren över Men Ella gjorde sitt, lade bort lite av sin pension till hantverkarlöner och ibland fixade hon själv. Hon var ju bondflicka, inget var henne främmande.
Så gick åren, men en natt började Ellas syn svikta hastigt. Hon stapplade till bybutiken men såg knappt prislapparna. Någon månad senare kunde hon inte ens läsa butiksskylten.
Sjuksköterskan kom på besök och propsade på undersökning på sjukhuset.
Ella Stefansdotter, vill du bli blind? En liten operation ger dig synen åter!
Men Ella fruktade sjukhuset, så hon tackade nej. På ett år försvann synen nästan helt. Hon brydde sig dock inte så mycket.
Vad ska jag se för? Jag lyssnar på radion, räcker för mig. Huset hittar jag som förr.
Men ibland oroade hon sig. Byfolket hade förändrats. Tjuvar for runt mellan ödetorp och stal. Ella saknade en rejäl hund, som kunde skrämma ovälkomna besökare med ilsken blick och skäll.
Hon frågade byjägaren Simon:
Har du inga valpar, helst av jakttyp? En sådan skulle jag uppfostra
Simon granskade henne förundrat:
Vad ska du med en stövarvalp till, mormor Ella? Jag kan ordna en äkta schäfervalp från Malmö åt dig.
Men schäfer måste vara dyrt.
För dig kostar inget mer än du vill ge.
Nåväl, gör det då.
Ella bläddrade bland sina besparingar och fick det att räcka till en ordentlig hund. Men Simon, opålitlig som få, sköt upp det hela tiden. Mormor Ella bannade honom för hans tomma ord, men kände medlidande Simon var ensam, drack ofta, främsta vännen var flaskan.
Han, jämnårig med Egil, hade stannat här i byn; staden passade honom inte. Hans stora passion var jakt kunde vara ute bland granarna i flera dagar, helt försvunnen. Efter säsongen tog Simon enkla jobb, hjälpte gamla tanter mot lite ersättning. Allt han tjänat slösade han bort på brännvin.
Efter baksmällan låg han flera dagar i skogen. Sen återvände han med bär, fisk och kantareller, sålde billigt på torget och köpte mer sprit. Han hjälpte också Ella, mot betalning såklart. Över staketet såg han nu misstänksamt på det raserade brädfallet.
Får vänta med hund, suckade Ella. Jag måste ge Simon allt för staketet och har knappt en krona över.
Simon kom, och även denna gång bar han med sig någonting. Rygsäcken hade ett ryckande innehåll. Han log och vinkade åt henne.
Se vad jag tagit med, sa han glatt.
Ella kände med handen en mjuk liten nos.
Har du köpt en valp ändå? förundrades hon.
Det yppersta, en schäfervalp, mormor.
Valpen pep och ville ur ryggsäcken. Ella blev nervös:
Men det räcker bara till staketet!
Inte tänker jag ta tillbaka honom, du anar väl inte vad jag givit för honom? tusenlappar!
Så Ella lunkade till butiken. Kassörskan lånade henne fem flaskor brännvin och skrev upp hennes skuld.
Simon satte nya stolpar och lagade staketet innan kvällen. Ella bjöd honom på köttbullar och hällde en snaps. På gott humör förklarade han, pekande mot valpen som snodde ihop sig vid järnspisen:
Mata honom två gånger om dagen, och skaffa en stark kedja han blir både frisk och snäll. Jag vet allt om hundar.
Så blev Tuffe Ellas nya familjemedlem. Hon hade honom kär. Han svarade med blind lojalitet, hoppade och slickade hennes hand så fort hon kände sig fram mot matskålen. Endast en sak oroade hunden blev lika stor som en kalv men lärde sig aldrig att skälla. Det gjorde Ella bekymrad.
Ack, Simon! Din luring! Sälja mig en obrukbar hund.
Men vad skulle hon göra? Man kan ju inte kasta ut en sådan vän. Och han behövde inte ens skälla. Alla grannhundar såg på Tuffe men vågade aldrig ens yla på honom.
En dag kom Mats, byns jägare, för att köpa salt och kaffe inför jaktsäsongen. När han gick förbi Ellas grind tvärstannade han.
Mormor Ella! ropade Mats. Vem har gett dig lov att hålla en varg i byn?
Ella lade handen på hjärtat av förskräckelse.
Herregud! Hur kunde jag vara så dum. Den fule Simon lurade mig! Han sa att det var ren schäfer
Mats såg strängt på henne:
Släpp honom fri, mormor, annars kan det gå illa.
Ellas ögon fylldes av tårar. Men hon såg ju själv på sistone hade Tuffe blivit rastlös, dragit i kedjan och längtat mot skogen. Byborna sneglade oroligt genom fönstren. Hon hade inget val.
Mats tog vargen till en glänta i Norrlands djupa skogar. Tuffe viftade på svansen, och försvann in bland tallarna. Ingen såg honom igen.
Ella saknade sin vän, förbannade listige Simon. Han ångrade sig också han hade haft gott uppsåt. En gång hade han i granarnas dunkla djup sett björnspår, hört kvidanden. Han närmade sig, hittade ett litet gryt, såg en död varghona och hennes kull. Björnen hade slagit till. Bara ett litet vargung överlevt i grytet.
Simon hade tagit ungen till sig. Han tänkte att Ella kunde ta hand om den tills den sprang själv till skogen. Men världen ville annat, när Mats bröt in.
Simon vågade inte gå hem till Ella. Vintern ven runt knutarna, och Ella eldade i spisen för att överleva natten.
Plötsligt knackade det. Ella släpade sig till dörren. Där stod en man i snöyran.
God kväll, mormor. Kan jag få tak över natten? Jag tappade bort mig i ovädret på väg till nästa by.
Vad heter du, go vän? Jag ser inget numera.
Börje.
Tror inte vi har någon Börje här i byn
Jag har nyss köpt gamle Karlssons hus. Skulle titta till det, men bilen fastnade. Fick vandra i snön.
Jaha, så det är du som köpt Karlssons?
Jodå.
Ella kokade kaffe och såg inte hur han girigt spanade efter värdesakerna i hennes bokhylla.
När hon vände ryggen till började mannen rota bland porslin och kaffeburkar. Ella hörde dörren till skåpet gnissla.
Vad gör du där, Börje?
Nya pengar, Ella! Jag hjälper dig att rensa ut de gamla.
Ella rynkade pannan.
Töntigt prat. Inga nya pengar här. Vem är du?
Då slet mannen fram en kniv.
Tyst, tanten. Kom hit med kronorna, guldet och maten!
Ella blev stel av skräck. Nu var slutet nära
Just då flög dörren upp. In kom en stor varg och kastade sig över rånaren! Han bet i hans tjocka halsduk så att tjuven klarade sig, men stukade handen och knivhögg Tuffe i skuldran innan han flydde.
Samtidigt närmade sig Simon huset; han hörde oväsen och skyndade in. Där fann han en blodig Tuffe på golvet och förstod genast vad som hänt. Simon larmade byns ordningspolis.
Tjuven greps och dömdes än en gång.
Tuffe blev byns hjälte. Folk kom med märgben och klappade honom. Han blev aldrig bunden mer, men stannade alltid vid Ellas sida, ofta i sällskap med Simon efter jakt.
En dag stod en svart volvo på Ellas gård. Någon högg ved. Det var Egil, Ellas son. När han såg Simon kramade han honom.
Den kvällen satt de alla vid Ellas bord, hon strålade av lycka. Egil övertalade henne att följa till stan för att operera ögonen och få synen åter.
Nåväl, suckade Ella. Men till sommaren vill jag träffa mitt barnbarn. Simon, ta hand om huset och om Tuffe, lova?
Simon nickade. Tuffe kröp ihop vid spisen. Hans plats var här, hos vänner.
Följ gärna vår bys sida för nya drömlika historier, dela dina tankar och känslor med oss!
