Morfar, titta! Maja sitter med näsan tryckt mot fönstret. En hund!
Utanför grinden springer en blandrashund fram och tillbaka. Svart, smutsig, med utstickande revben.
Den där byrackan igen, muttrar Folke Johansson, medan han drar på sig sina stövlar. Tredje dagen den håller till här. Gå din väg!
Han hotar med käppen. Hunden ryggar undan men försvinner inte, utan sätter sig några meter bort, och bara tittar. Rakt på honom.
Morfar, jaga inte bort henne! Maja drar honom i ärmen. Hon är nog både hungrig och frusen!
Jag har nog med mina egna bekymmer! grymtar Folke och viftar bort Majas hand. Hon drar bara in loppor och smitta. Stick härifrån!
Hunden viker tillbaka svansen och lunkar bort en bit, men när Folke Johansson försvinner in igen kommer hon tillbaka.
Maja har bott hos morfar i sex månader nu, sedan hennes föräldrar omkom i en olycka. Folke Johansson tog hand om sitt barnbarn fastän han aldrig varit någon barnkär man. Han var van vid tystnad, fasta rutiner.
Nu har han en liten flicka i huset som gråter om nätterna och alltid frågar: Morfar, när kommer mamma och pappa tillbaka?
Hur förklarar man att de aldrig gör det? Folke vet inte hur han ska förklara. Han grymtar mest och vänder bort huvudet. Det är svårt, för dem båda. Men de har inget val.
Efter middagen, när morfar slumrat till framför TV:n, smyger Maja ut på gården. Med sig en skål med rester av soppan.
Kom hit, Zita, viskar flickan. Jag har döpt dig så. Visst är det fint?
Hunden kryper fram, slickar rent skålen, lägger sig ner och tittar upp. Tacksamt, troget.
Du är snäll, viskar Maja och klappar henne. Väldigt snäll.
Sedan den dagen lämnar Zita inte gården. Hon vakar vid grinden, följer Maja till skolan och möter henne på eftermiddagen. När Folke Johansson visar sig ute ekar hans röst:
Du igen! Hur länge ska det här hålla på?!
Men Zita vet redan: den här människan skäller men bits inte.
Grannen Sören Lundberg står ofta vid staketet och skakar på huvudet åt alltsammans. En dag säger han:
Folke, var inte så dum och jaga bort henne.
Vet du vad, jag behöver en hund som man behöver tandvärk!
Men kanske, börjar Sören, kanske är det meningen att hon kom till dig?
Folke Johansson bara snörvlar och fnyser.
En vecka går. Zita håller sig kvar utanför grinden, oavsett snöstorm och kyla.
Maja smyger ut med mat till henne, och Folke Johansson låtsas som han inte ser.
Morfar, får Zita sova i förstun? ber Maja under kvällsmaten. Där är det ju varmare.
Nej! slår Folke näven i bordet. Inga djur i huset!
Men hon…
Inga men! Jag har fått nog av dina påhitt!
Maja putar med läppen och blir tyst. Men på natten ligger Folke vaken länge. På morgonen smyger han till fönstret och kikar ut.
Där ligger Zita hopkrupen i snön. Snart ger hon upp, tänker Folke. Men det gör ont i bröstet.
På lördagen går Maja till sjön för att åka skridskor. Zita följer som alltid hack i häl. Maja skrattar och snurrar ute på isen, medan Zita sitter kvar vid stranden och tittar på.
Titta vad jag kan! ropar Maja, och åker ut mot mitten av sjön.
Det sjunger till i isen. Ett kras och så brister den. Maja faller ner i det kalla, svarta vattnet. Det drar henne under isen. Hon försöker skrika, men allt drunknar i plask.
Zita stelnar till i ett ögonblick. Sedan rusar hon mot huset.
Folke Johansson är ute och hugger ved. Då hör han skall, högt och gällt. Hunden virvlar runt på gården, ylandes och gnällande, sliter honom i byxbenet. Försöker dra honom till grinden.
Är du tokig? förstår Folke inte.
Men Zita ger sig inte. Hon ylar, sliter, stirrar besvärat. Och Folke Johansson förstår plötsligt.
Maja! skriker han, tar sin långa stör och rusar efter hunden.
Zita springer sig svansen av, vänder sig om för att se om han kommer, springer vidare mot sjön.
Folke får syn på en mörk fläck i vaken. Hör svagt plaskande.
Håll ut! ropar han, och skjuter ut stören. Håll fast, lilla vän!
Han kravlar ut på isen som knakar och bågnar men håller. Får fatt i Majas jacka, drar henne upp på land. Zita springer hela tiden runt, skäller uppmuntrande, ivrig.
När Maja blir uppdragen är hon helt blå. Folke gnider henne med snö, blåser på henne, ber till allt han kan komma på.
Morfar, viskar Maja till slut. Zita, var är Zita?
Genom fönstret ser hon hunden sitta utanför, skakande av köld eller rädsla.
Hon är här, säger Folke hest. Här.
Efter detta förändras något. Folke Johansson skriker inte längre på hunden, men släpper inte heller in henne.
Men morfar, varför? frågar Maja gång på gång. Hon räddade ju mitt liv!
Ja, ja, räddade. Men vi har ändå inget ställe för henne!
Varför inte?
Så är det bara! ryter han.
Han är arg på sig själv, för vad vet han inte riktigt. Allt borde ju vara som det ska. Men ändå känns det fel.
Sören kommer in och dricker kaffe. De sitter i köket och tuggar sockerkaka.
Har du hört vad som hände? börjar Sören försiktigt.
Jag har hört, muttrar Folke.
Bra hund, klok.
Det händer.
En sådan borde man bevara.
Folke rycker på axlarna.
Vi tar hand om henne, vi jagar henne ju inte.
Kanske inte nu, men var sover hon när det är så här kallt?
Ute, förstås. Vad annars? Hon är ju en hund.
Sören skakar sorgset på huvudet.
Du är märklig Folke. Flickan hade aldrig klarat sig utan den där hunden, och så… Det kallas otacksamhet.
Jag är inte skyldig den där hunden nåt! Vi ger henne mat, vi slår henne inte räcker inte det?
Kanske. Men om man ska vara mänsklig då?
Mänsklig betyder att bry sig om människor, inte en massa djur!
Sören ger upp. Det är lönlöst att diskutera. Men Folke känner ändå blicken.
Februari blir verkligen bister. Stormarna avlöser varandra som om vintern vill visa vem som bestämmer.
Folke Johansson går knappt hinner skotta klart förrän nya drivor tornar upp sig nästa morgon.
Och Zita kvar vid grinden. Mager som ett skelett, pälsen tufsig, ögonen matta. Men hon går ingenstans. Hon vakar.
Morfar, säger Maja och drar honom i ärmen, titta på henne. Hon är ju så svag.
Hon har valt själv att stanna, muttrar Folke. Ingen har tvingat henne.
Men…
Nog nu! dundrar han. Ska du tjata om den där hunden hela tiden? Jag har fått nog!
Maja blir ledsen och tystnar. På kvällen, när morfar läser tidningen, säger hon:
Jag har inte sett Zita idag.
Och? muttrar Folke utan att titta upp.
Inte på hela dagen. Hon kanske blivit sjuk?
Eller så har hon gett sig av, äntligen. Det var på tiden.
Morfar! Hur kan du säga så?
Hur ska jag säga? slänger han ifrån sig tidningen och tittar på sitt barnbarn. Hon är inte vår! Fattar du? Främmande. Vi är henne inget skyldiga!
Jo, säger Maja tyst. Hon räddade mig. Och vi har inte ens gett henne en varm plats.
Vi har inget utrymme! slår han näven i bordet. Det här är inget zoo!
Maja snyftar och rusar in på sitt rum. Folke blir sittande kvar och nu går tidningen inte att läsa alls.
På natten blåser värsta snöstormen på länge. Huset skakar, vinden tjuter i skorstenen och snön piskar mot rutorna. Folke kan inte sova.
Hundväder, tänker han. Men sedan: Varför bry sig? Hon är ingenting för mig. Men visst bryr han sig. Det vet han nu.
När det lugnar sig fram emot morgonen stiger Folke upp, gör te och går till fönstret. Gårdsplanen har försvunnit under snön. Vid grinden syns något svart mitt i snödrivan. Skräp, tänker han. Men hjärtat slår snabbare.
Han drar på sig jackan, tar stövlarna, pulsar ut i den djupa snön. Kommer fram till grinden och fryser till.
Där ligger Zita, nedsnöad, nästan helt täckt bara öronen och svanstippen sticker fram.
Nu har hon gett upp…, tänker Folke. Plötsligt går något sönder i honom.
Han sopar bort snön. Hunden är knappt vid liv, svagt darrande och rosslig andning. Håller ögonen stängda.
Stackare, viskar Folke. Varför gick du inte?
Zita rör sig svagt, försöker lyfta huvudet men orkar inte.
Folke står tyst ett ögonblick. Sen böjer han sig ner och lyfter henne försiktigt.
Hon är lätt som en fjäder bara ben och päls, men ännu varm. Lever.
Håll ut nu, mumlar Folke på väg in. Håll ut, din toka.
Han bär in Zita i farstun, sedan vidare in i köket. Lägger henne på en gammal filt vid kakelugnen.
Morfar? Maja kommer yrvaken i pyjamasen. Vad har hänt?
Hon höll på att frysa ihjäl. Tänkte att hon kan värma sig här inne.
Maja kastar sig ner hos Zita.
Hon lever? Morfar, lever hon?
Ja, ja. Häll upp lite varm mjölk i skålen nu.
Genast! Maja springer till spisen.
Folke sätter sig på huk vid hunden, smeker henne över huvudet. Tänker: Vad är det för fel på mig? Nästan låtit henne dö, och ändå ger hon inte upp. Hon litade på oss.
Zita öppnar ögonen en aning. Ser på honom, tacksamt och mjukt. Folke får en klump i halsen.
Mjölken är klar! säger Maja och ställer ned skålen vid Zita.
Med stor ansträngning lyfter Zita huvudet, slickar i sig lite mjölk. Sedan lite till. Morfar och barnbarn tittar, och glädjen och lättnaden känns som ett mirakel.
Vid lunch sitter Zita redan upp. Mot kvällen går hon omkring i köket på darrande ben. Folke muttrar och slänger ur sig:
Det här är bara tillfälligt! Begriper du? När hon blivit stark, får hon ut förstår du?
Men Maja ler bara. Hon ser hur morfar smyger till henne de bästa bitarna och täcker över henne med en extra filt. Klappar henne när han tror ingen ser.
Han kommer inte att jaga iväg henne nu, vet Maja. Aldrig mer.
Nästa morgon vaknar Folke tidigt. Zita ligger på filten vid kaminen, och tittar prövande på honom.
Jaha, du har kvicknat till? muttrar Folke medan han tar på sig byxorna. Nåja.
Hunden viftar svagt på svansen försiktigt, som om hon undrar om hon är välkommen.
Efter frukosten tar Folke på sig jackan och går ut. Granskar staketet, ser på den gamla hundkojan som står där vid boden tom i minst tio år.
Maja! ropar han in.
Flickan kommer, och Zita svansar tätt intill. Hon håller sig nära Maja, men smygtittar inte längre misstänksamt på Folke.
Ser du här, säger han och nickar mot kojan. Taket är helt trasigt, väggarna ruttnar. Jag får nog laga det.
Varför då, morfar? frågar Maja förvånat.
Det ska väl inte stå och förfalla. Det är ju för oordning.
Han släpar fram brädor, hammare, spik. Börjar laga, svär lite över allt möjligt dåligt virke och gamla spikar.
Zita sitter nära och iakttar. Hon förstår nog, tänker Folke. För vems skull han bygger.
Vid lunch glänser kojan av nytt tak. Folke bär fram en gammal filt, bäddar inuti. Sätter ut matskål och vattenskål.
Så där ja, säger han, torkar svetten ur pannan. Klart!
Morfar, viskar Maja. Det är till Zita, eller hur?
Vem annars? muttrar Folke. Nå, hon ska inte vara i huset, men ute ska hon i alla fall bo ordentligt. Som en hund ska.
Maja ger honom en snabb kram:
Tack, morfar! Tack!
Ja, ja, viftar han bort, gråt inte! Bara så du vet, det är tillfälligt! Tills vi hittar riktiga ägare åt henne.
Fast han vet mycket väl, någon ny ägare kommer han aldrig leta efter. Och Zita vill inte ha någon annan än dem.
Just då dyker Sören upp vid staketet. Han kikar på den nyrenoverade kojan, den nöjda Maja och hunden.
Nå, Folke. Vad var det jag sa? Det var nog meningen hon kom till dig.
Sluta nu, Sören, muttrar Folke. Jag tyckte bara synd om henne, det var allt.
Det syns, du har hjärta. Men det har du försökt gömma länge.
Folke tänker säga emot men låter bli. Han ser hur Zita nosar på sitt nya hem, hur Maja klappar henne. Och plötsligt känner han de är en familj nu. Kanske en annorlunda familj, men en familj ändå.
Jaha, Zita, säger han mjukt. Det här är ditt hem nu också.
Hunden ser länge på honom, och lägger sig vid kojan, så att hon kan hålla vakt över dörren till huset människornas hus, där hon hör hemma.
