Farbror, snälla, ge mig den här chokladen. Jag vill ge mamma en present, för idag är det Internationella kvinnodagen.
Lars-Göran Andersson, på väg till sin affärspartners sommarstuga tillsammans med sin fästmö för en grillfest som bjudits in till kvinnodagens firande stannade till på Ica. Ursprungligen hade han tänkt fira kvinnodagen på en fin restaurang, men Angelica, när hon hörde om inbjudan, hade övertalat honom att en utflykt till sommarstugan inte bara skulle vara trevlig, utan också givande. Där skulle det vara inflytelserika människor som hon länge velat träffa hon var ju trots allt fästmö till en framstående företagsledare.
Han hade beställt en present till Angelica i förväg ett elegant halsband, fint inpackat och liggande i baksätet. I affären tänkte han köpa en flaska cognac och samtidigt lägga till en bukett blommor och en chokladkaka han visste att Angelica älskade sötsaker, trots att hon alltid såg perfekt ut.
När han kom fram till chokladhyllan blev han förvånad hyllorna var nästan tomma. Naturligtvis, kvinnodagen, det var inte konstigt att allt var slut. Det fanns bara kvar några billiga chokladkakor som Angelica inte ens skulle bry sig om. Men längst in på översta hyllan upptäckte han den sista förpackningen med lyxchoklad precis den sort hon skulle gilla. När han tog ner den kände han hur någon ryckte honom i ärmen. Han vände sig om och såg en åttaårig pojke med röd näsa och darrande röst.
“Farbror, snälla, ge mig den här chokladen! Jag vill ge den till mamma som present!”
“Varför tar du inte en annan?” frågade Lars-Göran förvånat. “Titta, här finns det massor.”
“Mamma har sett den här i reklamen,” viskade pojken. “Jag såg henne titta. Hon har aldrig smakat den.”
Lars-Göran funderade, ryckte sedan på axlarna och räckte över chokladen. Angelica hade ju ändå allt hon kunde tänkas vilja ha hon var van vid det bästa. Men för den här pojken betydde den här presenten tydligen väldigt mycket.
“Här,” sa han. “Grattis på kvinnodagen!”
Pojken strålade av glädje, tog chokladen och sprang mot kassan utan att glömma att tacka.
Lars-Göran följde efter. Vid kassan såg han hur barnet hällde upp en hög av småmynt enkronor, femkronor, några tiokronor. Han frågade försiktigt kassörskan:
“Fröken, räcker det?”
Hon gav honom en kall blick och svarade:
“Inte ens till hälften. Ta tillbaka dina pengar och lämna chokladen.”
“Men jag behöver verkligen den” Rösten darrade, han höll tillbaka tårarna. “Snälla, räkna!”
“Jag sa ju nej! Stör inte, annars ringer jag säkerheten!” snäste kassörskan.
“Vänta lite!” avbröt Lars-Göran. “Grattis på kvinnodagen!” Han nickade artigt mot kvinnan, som motvilligt drog på munnen till ett leende. “Pojken vill köpa choklad. Sälj den till honom.”
Han tog fram kortet, betalade och blinkade åt pojken:
“Ta tillbaka dina mynt. De kan du ha nytta av sen.”
Pojken såg förvirrad ut men samlade lydigt ihop slantarna och sträckte fram dem mot Lars-Göran:
“Ta dem Jag måste betala.”
“Du är inte skyldig mig något,” svarade Lars-Göran vänligt och klappade honom på axeln. “Det är en present.”
Efter att ha betalat sina egna varor tog Lars-Göran kassen och gick mot utgången. Men pojken höll sig tätt bakom.
“Farbror, snälla Det var ju jag som ville ge presenten till mamma! Nu blir det ju som att det är ni?”
Lars-Göran stannade och såg honom i ögonen.
“Vad heter du?”
“Emil,” svarade pojken och tillade: “Jag sparade först till medicin till mamma. Plockade upp mynt, grannfruarna gav ibland när jag handlade bröd åt dem. Men farmor Vera sa att det aldrig skulle räcka, att det skulle behövas livet ut. Då bestämde jag mig låt det bli en fin dag istället. Medicin kan jag köpa när jag blir stor och får jobb.”
Lars-Göran nickade, rörd.
“Du är en duktig pojke. Jag heter farbror L-G. Emil, vilken medicin behöver din mamma?”
“Jag vet inte,” ryckte pojken på axlarna. “Läkarna säger att den är jättedy
