Fantastiska nyheter
Klara skyndade sig hem. Hon hade goda nyheter till sin man – nej, inte bara goda, fantastiska nyheter! Det här måste firas. På vägen stannade hon till i affären och köpte en flaska vin. Nu skulle hon laga middag, och de skulle kunna skåla… Klara drömde redan.
”Mattias, jag är hemma!” ropade hon när hon steg in i den lilla lägenheten. Att ropa var egentligen onödigt – man hörde nyckeln vrida om från vilket hörn som helst i den knöna ettan. Men glädjen bubblade i henne, och hon kunde inte hålla den tillbaka.
Mattias kom motvilligt ut för att möta henne.
”Jag har sådana nyheter! Jag lagar snabbt middag, så sätter vi oss och firar. Jag köpte till och med vin – titta.” Klara drog fram flaskan ur påsen utan att märka hur spänt mannen stirrade på henne. ”Ställ den i köket, jag går och byter om.” Hon gick förbi honom mot garderoben, öppnade dörren och klädde om bakom den som om det vore en skärm. Hon tog på sig den korta morgonrocken som Mattias tyckte om, rättade till håret och stängde garderoben.
Mattias satt framför tv:n med ljudet avstängt och stirrade rakt igenom skärmen. Klara satte sig bredvid honom.
”Vad har hänt? Är din mamma sjuk igen?” frågade hon försiktigt.
Han svarade inte. Klara lade sin hand över hans.
”Vad det än är, så klarar vi det. Jag fick…” Innan hon hann avsluta drog Mattias undan handen och reste sig tvärt från soffan. ”Okej, du berättar sen. Jag går och lagar mat.”
Klara stekte potatis och plågades av ovissheten. Hon visste att det var lönlöst att pressa honom. Den glada stämningen var borta. Vinet hade varit en dålig idé. Men hon kunde ju inte veta…
De hade gift sig för ett och ett halvt år sedan. Mattias jobbade redan på ett stort byggföretag, medan Klara skrev på sin examensuppsats. De levde på hans lön, så de hyrde en liten etta – det räckte för stunden.
En del av lönen skickade Mattias till sin mamma, som bodde i en annan stad och ofta var sjuk. Medicinerna var dyra. När Klara tagit examen och fått jobb började de till och med spara lite till en bostad, även om det skulle ta flera livstider i den här takten.
På nätterna drömde de om att starta eget en dag. Mattias skulle rita hus och sommarstugor, Klara skulle göra dem färdiga och sköta inredningen. Men de behövde mer erfarenhet först. Folk vände sig ju inte till en ny och okänd firma. De behövde referenser. Då skulle de köpa en stor lägenhet, skaffa barn…
Men än så länge fick Klara bara tråkiga småuppdrag där hon inte kunde visa sin talang eller smak, ta initiativ. Hon gjorde allt snabbt och korrekt, jobbade med iver även om lönen inte var stor. Hon trodde att hon så småningom skulle bli uppmärksammad, få ett stort och intressant projekt där hon verkligen kunde visa vad hon gick för. Och då skulle de få allt – en lägenhet som hon själv inredde, en bil, fina möbler…
Och just idag hade chefen kallat in henne och sagt att hon skulle få ett stort uppdrag. En rik dam ville renovera en lägenhet som bröllopsgåva till sin son. Bröllopet var om en månad. Klara skulle slippa alla andra uppdrag och bara jobba med detta. Extra betalt för hastigheten.
Klara var säker på att hon klarade det. Huvudet svävade redan fullt av idéer. Hon skulle göra det som om det vore hennes eget hem. Hon åkte direkt för att titta på lägenheten. En elegant dam mötte henne – klädd i moderiktiga och dyra plagg. Hon såg ut att vifta med tusenlappar. Kunden visade lägenheten, sa vad hon ville ha och bad Klara att inte spara på pengarna.
De kom överens om att Klara skulle skissa en plan, föreslå material och inredning, och att Lovisa (så hette damen) skulle anlita hantverkare. Om hon gillade Klaras förslag kunde arbetet börja direkt.
Så Klara hade skyndat hem för att berätta de goda nyheterna för Mattias. Men vinet förblev orört. Klara ställde in det i kylen. Efter en tyst middag satte hon sig vid datorn. Arbetet flöt på, och hon glömde allt tills Mattias satte sig bredvid henne.
”Ta en paus. Jag måste berätta nåt…”
”Säg det.” Klara vände sig mot honom.
”Jag blev av med jobbet”, pressade Mattias fram utan att möta hennes blick.
”Va? Hur då?” utbrast hon förskräckt.
”Det var kaos på jobbet, och företaget fick ett nytt lukrativt projekt. Allt hände på en gång… Chefen höll på att sätta kniven mot strupen på mig – ’skynda dig, tiden är knapp’. Kort sagt, jag gjorde fel i beräkningarna. Märkte det först när bygget redan börjat. Ville rätta till det, men de sparkade ut mig.”
”Det ordnar sig. Jag skulle berätta att jag fått…”
”Det är mer”, sa Mattias och reste sig nervöst, gick av och an som en sårad björn i en bur. ”Jag måste betala tillbaka pengar. I kontraktet står det…”
”Hur mycket?” frågade Klara med dov röst.
”Mycket. Vi har inte sådana pengar. Men jag tar ett lån. Fast jag kan inte hjälpa mamma längre.”
”Ett lån? Räntorna då… Vi kan låna av vänner…”
”Var inte dum, Klara. Vilka vänner? Vänner finns bara när allt går bra. Vill du veta vem din vän är, be om pengar”, skrek Mattias.
”Har du frågat någon?” gissade Klara. ”Men jag har kompisar. Jag…”
”Ja, prova du. Jag har tydligen inga vänner.” Mattias försvann ut i köket.
Klara funderade på vem hon kunde be om pengar. Hon tog telefonen och ringde sin gamla skolkamrat Nina. När de träffades senast skröt Nina om att hon gift sig lyckligt – hennes man var en rik affärsman, de bodde i ett stort hus i ett fint område och åkte utomlands flera gånger om året.
Nina svarade nästan direkt.
”Hej, det är Klara Berg… ja, Ekström nu…” När Nina sagt att hon kom ihåg henne och var glad att höra av sig, gick Klara rakt på sak. ”Nina, jag behöver hjälp. Kan vi träffas? … Är du inte i stan? … Okej, jag säger det på telefon då. Jag behöver pengar…” Klara tittade på skärmen, undrade om förbindelsen brustit eftersom Nina teg. Men innan hon hann lägga på, börjadeKlara lade på med darrande händer och insåg att hon ändå alltid hade klarat sig själv – och det skulle hon fortsätta göra, för om det fanns en sak livet lärt henne var det att inget varat för evigt, varken lycka eller sorg.
