Familjeoroligheter
Elisabeth hade satt igång en storstädning medan hennes dotter Lovisa var hos farmor och farfar i en liten by nära Uppsala. Hon putsade fönstren så de glänste, tvättade mattor och torkade av damm från alla hyllor. Plötsligt avbröts tystnaden av mobilens rington. Det var Lovisa, och hennes röst darrade av gråt:
“Mamma, kan du hämta mig? Snälla!”
“Vad har hänt, älskling?” frågade Elisabeth och kände hur hjärtat knöt sig av onda aningar.
“Prata med farmor!”
Ett ögonblick senare hördes farmans röst i luren.
“Mamma, vad är det som händer?” nästan skrek Elisabeth.
“Åh, Elisabeth! Det är vår svägerska igen! Du anar inte vad hon har ställt till med!” Farmor drog ett djupt andetag och började berätta. Elisabeth lyssnade, och ansiktet stelnade alltmer av ilska för varje ord.
“Din dotter är helt oförskämd!” hade Marita, Elisabeths brors hustru, väst med en giftig min. “Inga mannar alls! Hon kommer på besök och rotar i vår kyl! Hon åt upp en bit tårta och yoghurtarna jag köpt till mina barn! Så du får gärna betala tillbaka. Jag kommer förbi ikväll och hämtar pengarna.”
Förhållandet mellan Elisabeth och Marita hade aldrig varit varmt. För sju år sedan hade hennes bror Anders gift sig med Marita, och valet hade väckt stor uppståndelse i familjen. Marita var tio år äldre än Anders och hade dessutom tre barn från ett tidigare förhållande.
“Anders, varför just hon?” hade farmor klagat. “Hon är äldre, med tre barn! Kan du inte hitta någon i din egen ålder, utan allt bagage?”
“Det finns inga ‘andra’ barn, mamma,” hade Anders blivit arg. “Hennes pojkar är fantastiska, vi har redan blivit kompisar. Marita är underbar, du känner henne bara inte än. Hon kommer att växa på dig!”
Elisabeth förstod inte heller broderns val men höll sig utanför. Anders var vuxen – han fick välja sitt eget liv.
Den första konflikten uppstod när Anders tog med Marita för att träffa föräldrarna. Farmor och farfar hade lagt ner tid och ansträngning: dukat finbord och köpt en present till blivande svärdottern. Men mot slutet av middagen överraskade Marita alla med frågan:
“Har ni skrivit testamente än?”
Farmor tappade hakan.
“Varför det? Vi mår bra och tänker leva minst tjugo år till.”
“Man ska tänka på sånt i förväg,” svarade Marita oberört. “Så att barn och barnbarn inte bråkar om arvet. Er lägenhet är ju fin, mitt i stan, nyligen renoverad. Den måste vara värd en del. Vi vill inte bli glömda, förstår du.”
Anders låtsades som om han inte hörde, men farmor ringde Elisabeth direkt:
“Elisabeth, förstår du? Hon kommer in i vårt hem och beter sig som om hon äger det! Frågar om vårt testamente! Varför behöver Anders en sån hustru?”
“Blanda dig inte, mamma,” sa Elisabeth. “Låt honom ta hand om det själv. Man lär sig av sina misstag.”
Bröllopet var enkelt, vilket gjorde Marita besviken. Efter festen klagade hon öppet:
“Ni kunde väl ha lagt lite pengar på er enda son! Det här var ingen bröllopsfest, det var en begravning! Ingen toastmaster, ingen ordentlig restaurang – ni hyrde ett billigt ställe och bjöd in trettio personer? Jag kunde inte ens köpa en klänning, fick låna en!”
Farmor exploderade:
“Varför ska vi behöva betala? Ni är vuxna, det är ert bröllop. Tjäna själva ihop pengarna istället för att tigga! Förresten, varför hjälpte inte din mamma?”
“Min mamma är pensionär,” fräste Marita. “Hon har inga pengar! Men ni har båda jobb – säg inte att ni inte har sparat!”
Marita bråkade inte bara med svärmor. Hon och Elisabeth kom heller inte överens. Marita var öppet avundsjuk, och varje möte slutade med elaka kommentarer:
“Hur låter din man dig gå till jobbet så här klädd?” väste hon och såg Elisabeth upp och ner. “Var jobbar du egentligen? På en skönhetssalong? Servar du manliga kunder så här?”
“Vad är det för fel med mitt utseende?” svarade Elisabeth. “Jag bär inget kort, till skillnad från dig. Och min man litar på mig, så han stör sig inte.”
“Jag vet inte,” fnös Marita. “Läppar med fillers, förlängda fransar… En gift kvinna borde se mer anspråkslös ut. Ta efter mig – jag ger Anders aldrig anledning till svartsjuka. Eller hur, älskling?”
Marita var känd för sin fräckhet och levde efter mottot: “Andras lidande gör mig lycklig.” Hon kunde mitt i natten lämna sina tre pojkar hos svärföräldrarna eller Elisabeth:
“Anders och jag behöver tid för oss själva,” förklarade hon. “Hemma finns det ingen avskildhet. Jag hämtar dem på morgonen.”
Först gick Elisabeth och farmor med på det för att undvika konflikter. Anders reagerade känsligt på kritik mot sin fru:
“Vad är det ni har emot Marita?” väste han. “Kan ni inte bara hjälpa till en gång? Vi behöver lite ledighet! Mamma, det här är dina barnbarn nu! Och dina brorsöner, Elisabeth. Jag begär att ni behandlar min familj väl!”
Farmor och farfar undvek öppna konflikter för att inte förlora sonen. Men de förstod inte varför de skulle ta hand om någon annans barn – Maritas pojkar var inte deras barnbarn. Marita däremot ansåg att svärföräldrarna var skyldiga att hjälpa hennes barn.
Inför jul kom hon med ett ultimatum:
“Vi förväntar oss presenter! Och inget skräp – något riktigt! Ungefär samma pris. För att göra det enkelt: den äldste vill ha en ny telefon, den mellersta en surfplatta, och den yngste en Lego-sats. Men den måste vara äkta Lego, ingen kinesisk kopia!”
Marita lånade ständigt pengar av släkten och betalade aldrig tillbaka. Först hjälpte Elisabeth och föräldrarna till, men beloppen blev större. En dag ringde Marita Elisabeth:
“Har din man fått lön?”
“Ja,” svarade Elisabeth. “Varför undrar du?”
“Bra! Vi behöver tio tusen. Kan du låna oss?”
Elisabeth hade pengarna men ville inte ha med Marita att göra – hon visste att lånet aldrig skulle återbetalas.
“Tyvärr, jag kan inte,” sa hon. “Lovisa behöver vinterkläder, vi har sparat i två månader.”
“Vad är det nu, Elisabeth?” fräste Marita. “Du hinner köpa kläder till Lovisa! Vi behöver pengarna NU!”
“Vad ska du med så mycket till?” undrade Elisabeth. “Om det är något allvarligt kan jag prata med min man.”
“Jag hittade ett par fantastiska designerstövlar på rea, tjugo procent rabatt! Jag är rädd att de säljs slut. SElisabeth tog ett djupt andetag och svarade med fast röst: “Pengarna får du inte, och från och med idag är du inte längre välkommen i mitt liv.”
