Nieces uppförande har blivit en stor oro för familjen. Hennes föräldrar har skämt bort henne så pass mycket att hon tror att hon är någon sorts prinsessa, och hon behandlar alla runt omkring sig som sina egna tjänare. Situationen har blivit särskilt allvarlig eftersom hon snart ska börja skolan, men fortfarande förlitar sig på att räkna på fingrarna.
Problemet började redan vid hennes födelse då alla i familjen kände sig tvungna att hjälpa till med att ta hand om henne. Min svärmor flyttade till och med in i min sons redan trånga lägenhet i Göteborg för att kunna stötta den nya familjen med spädbarnet. Tyvärr gick det fel istället för att ge bra vägledning, gav de vuxna med sig för alla flickans nycker och lärde henne att skrik och tårar alltid ger vad hon vill ha.
Vid bara sex månaders ålder hade flickan redan lärt sig att manipulera vuxna omkring sig. Det ledde till ständigt kaos hemma och bristande omsorg mot resten av familjen. Min son blev till slut så utmattad att han valde att flytta men även efter skilsmässan fortsatte han att överösa sin dotter med prinsessklänningar, läppglans och glittriga skor. Varje försök från andra i familjen eller från personalen på förskolan att sätta gränser för hennes beteende möttes med protester och högljudda gräl.
Uppfostran har i princip bara gått ut på att förstärka hennes fantasier om att vara prinsessa, så hennes intresse för att lära sig nya saker är minimalt. Nu när hon snart ska börja första klass kan hon fortfarande bara räkna med hjälp av fingrarna och saknar grundläggande kunskaper som andra jämnåriga barn brukar ha. Föräldrarna, som båda jobbar inom kultursektorn i Stockholm, menar att ett barn ska få bestämma över sig själv utan några som helst begränsningar. Läraren däremot tycker att flickan, som heter Lovisa, borde visa mer ödmjukhet och lära sig grunderna i att tilltala vuxna respektfullt.
Både jag och övriga släktingar är nu så frustrerade av Lovisas bristande hyfs och självcentrering att vi har valt att hålla lite distans, för att värna om vårt eget välmående. Vi anser att hennes föräldrar måste ta ansvar för hennes uppfostran och ge henne några grundläggande värderingar inför livet.
Så sitter jag här, och skriver ner detta, med känslan av att jag lärt mig att barn verkligen blir som man lär. När gränser saknas, växer de upp utan respekt vare sig för sig själva eller andra. Det här är något vi vuxna måste förstå, annars är det våra barn som får betala priset inte i kronor, men i livskvalitet och relationer.
