Den ende mannen i familjen
Vid frukosten denna kyliga novembermorgon höjde äldsta dottern Elin blicken från sin mobil och log snett mot sin pappa:
Pappa, har du kollat dagens datum?
Nej, vad är det för speciellt med det? svarade Johan, lätt gäspande medan han hällde fil över müslin.
Elin vred mobilen så andra kunde se: 11.11.11, alltså den elfte november 2011.
Det är ju ditt lyckonummer elva. Triss i elvor! Idag kommer bli en fantastisk dag för dig.
Prata inte i mun på mig, lilla du, muttrade Johan och himlade skämtsamt med ögonen.
Jo, pappa! avbröt yngre dottern Tova, ögonen fastklistrade vid sin egen skärm. Horoskopet för skorpioner säger att de får ett nytt, lyckosamt möte och en gåva för livet idag.
Jaså, minsann! Skulle inte förvåna mig om vi ärver en okänd förmögenhet från någon i Europa vi aldrig hört talas om miljarder kronor rätt ner i knät
Miljarder, pappa! sade Elin med glittrande ögon, och höll hakan högt. Miljoner är väl lite futtigt.
Ja, du har rätt, miljarder ska det vara! Och vad ska vi göra med alla dessa pengar? Vad sägs om en villa på Gotland eller kanske en stuga i fjällen? Sen en yacht kanske till och med helikopter?
Ja, men pappa, jag vill ha en egen helikopter! skrattade Tova.
Självklart, det ordnar vi! Och Elin, vad vill du ha?
Jag vill spela huvudrollen i en svensk film, helst med Gustaf Skarsgård.
Snicksnack, det är väl inget! Jag ringer Ruben Östlund direkt och fixar roller till er båda. Nä, nu får ni lägga undan era telefoner. Snart är det dags att gå till skolan.
Typiskt, mumlade Tova. Man får aldrig riktigt drömma klart.
Man ska drömma, det är det viktigaste, svarade Johan, som avslutade sitt kaffe och reste sig. Men glöm inte skolan
Den där konversationen spelade upp sig likt ett roat minne när Johan, senare på dagen, stressat la ner varor i kassar på ICA Maxi i stan. Arbetsdagen hade varit allt annat än lyckosam. Fler felanmälningar än vanligt gjorde att han fick stanna över, och nu tyngde tröttheten kroppen. Inget nytt bekantskap, ingen livsförändrande present bara en tom känsla av vardag.
Lyckan flög förbi lika snabbt som en fjäder i storm tänkte Johan med en trött suck när han gick ut från butiken.
Vid hans gamla Volvo 245 stod en pojke och sparkade i gruset. Han såg inte ut att höra hemma bland shoppare: rufsig, trasig jacka och olika udda skor en träningssko på ena foten, en utsliten känga med ett blått snöre på den andra. På huvudet en utsuddad toppluva, ena örat halvt bränt.
Ursäkta herrn jag är hungrig får jag lite bröd? Barnets stämma var låg, orden stockade sig.
Johan kände igen det den där tvekan, ett teaterspel. Han hade själv gått teaterkurs som ung på Folketshus i Norrköping, och visste hur man märker på små nyanser om någon far med osanning. Den här pojken spelade en roll.
Men varför? Vad var syftet? Johans sjätte sinne aktiverades. Okej, lilla vän, vi spelar din scen tänkte Johan. Mina tjejer älskar att leka detektiver.
Bröd räcker väl inte. Vad sägs om en skål raggmunk, kokt potatis och lingonsylt, och en bit äppelkaka till fika?
Pojken såg först förskräckt ut, sedan antog han en mer vaksam, misstänksam min.
Ja, viskade han försiktigt.
Bra. Håll i den här då, sade Johan, och räckte över matkassen.
Det var alltid ett test. Riktiga uteliggare brukade kuta iväg så fort de fick mat, men den här pojken stod kvar, tyst och sammanbiten.
Johan grävde länge i fickorna efter bilnycklarna, ringde sedan hem.
Elin, har ni börjat med maten? Koka några fler potatis vi får gäst.
Pojken stod kvar, och Johan andades ut. Han orkar inte jaga någon ikväll.
De körde tyst de sju kilometrarna till det lilla huset utanför samhället. Johan, änkling sedan länge, hade bara sina två döttrar. Han älskade dem gränslöst, och de svarade på samma sätt. Ensamstående, ingen närmare släkt kanske just därför sved öden om borttappade barn i hans hjärta. Så ofta han kunde försökte han ta hand om dem han stötte på.
Om det inte vore för de ändlösa reglerna och kraven från myndigheterna de bodde litet, han var ensam man så skulle han gärna adoptera fler. Det som räknades, visste Johan, var inte pengar eller status, utan kärlek. Varför såg inte socialtjänsten det?
Han sneglade mot den lilla pojken som satt hopkurad med mössan nästa över ögonen, och suckade. Något var annorlunda med den här. Inte härdad som gatans barn, mer nervös som om verkligheten inte blivit som han trott. Du får det bra hos oss, kära vän, tänkte Johan, vi äter, ger dig värme och kärlek. Sen kommer nog din historia av sig själv.
På farstubron stod Elin och Tova redan och vinkade. De slet upp bakluckan.
Pappa, vem är det där? frågade Tova försiktigt när hon fick syn på pojken.
Han är er lyckliga överraskning, sa Johan med ett snett leende. Dagens gåva!
Kära nån, pappa! sa Elin och klev närmare. Är du säker på att den här presenten är till oss?
Han bet sig fast i benet på mig och påstod det, svarade Johan.
Vad heter dagens fynd? frågade Tova och böjde sig för att kika under mössan.
Har inget namn än, svarade Johan.
Alltså, ingen etikett? Då är det nog REA på honom, fnös Elin.
Pojken såg ut att vilja springa. Tova la en hand på hans axel.
Hallå? Vem bor där inne? kraxade hon och knackade skämtsamt på mössan.
Pojken drog ihop sig och svarade inte.
Inte många signaler här, suckade Elin och kastade en blick på sin pappa. Mellan dem behövdes inga ord för att förstå. Nu skulle Elin och Tova köra sitt gamla trick med god och ond polis, en beprövad metod för att få tystlåtna att prata.
Johan nickade: Fem minuter, visade han med handen.
Tre minuter vinner vi på! flinade Elin tyst tillbaks.
Tova, bär in gåvan! Vi ska undersöka detta UFO!
De drog med sig pojken in. Johan ställde undan bilen, började pyssla som varje kväll, men knappt hade han hunnit klart förrän Tova kom springande:
Pappa, han ljuger!
Hur vet du det?
Men, pappa! Han luktar ju inte gatan. Det är en hemmapojke.
Snusade du på honom?
Ja då! Och vet du vad han luktar? Inte lök, inte ost utan smink!
Hon höll upp handen; svarta fläckar glänste.
Smink? utbrast Johan.
Yes! Han har sminkat sig smutsig för att se eländig ut!
Han kallar sig Oxe, sa han. Men jag googlade Oxe är bara ett smeknamn.
Pappa, det här är ett skådespel, sade Elin allvarsamt. Han har sminkat sig och klätt ut sig för att spela en roll just för dig.
Men varför?
Det undrar vi med, pappa. Vem är han?
Vänta några minuter Elin bryter nog tystnaden snart, skrattade Tova och försvann.
Snart hördes Elin ropa högt inifrån köket:
Har vi någon saltsyra kvar?
Halv dunk, kommer!
Elin och Tova härjade. Vi löser saker snabbt hemma, sade Tova, och flinade mot sin pappa.
Johan tvättade händerna. I köket satt nu pojken, blöt i håret och i nylånade kläder. Ur sitt försiktiga yttre hade vuxit något nytt rakryggad och stadig, som om han middagat där varje kväll i hela sitt liv.
Vad vill du ha? undrade Tova. Får det vara lite hö, eller något koncentrerat kraftfoder?
Nu får ni allt sluta, sade Johan och sneglade menande på flickorna. Vi äter i lugn och ro nu, tack.
Genom hela middagen observerade Johan förvandlingen. Pojken Oxe växte med varje tugga, blev mer självklar, mindre rädd. Han var ju ingen hemlös unge, utan hörde hemma någonstans. Drömmar började vandra i Johans huvud. Vad är syftet? Du är klok, har snälla ögon du är ingen busunge varför allt detta teaterspel bara för oss?
Till slut sprack bubblan. Oxe drog ett djupt andetag.
Elin, Tova, sluta förlåt. Jag avslöjar allt. Johan, förlåt att jag ljög.
Det är okej, börja från början nu, sade Johan lugnt.
Och ingen lögn! sa Tova. Du märker vad som händer annars!
Aldrig mer, det känns redan fel!
Pojken eller rättare sagt Simon Oxelberg, plockade upp sitt födelsebevis och visade. Han var bara en dag äldre än Tova, elva år. Hans pappa hade dött i en brand en hjältedöd på jobbet. Hans mamma var då gravid och födde en liten syster kort efter begravningen. De var fyra syskon, och äldsta systern, Sofia, räddade kvar småsyskonen från socialens händer. Sorgen hade tvingat dem snabbt bli vuxna.
För någon månad sedan märkte Simon att Sofia betedde sig annorlunda; sjuk, trodde han, men upptäckte snart sanningen: hon hade blivit förälskad. Hennes hjärta fick henne att vissna och när Simon frågade ut henne, berättade hon tillslut om mannen som uppfyllt hennes tankar: Johan Sellergren, svetsare i kommunen. Ordentlig, pålitlig, änkling ensam med två döttrar samtidigt någon som ibland tog hand om trasiga barn och hjälpte dem hem. Där föll pusselbiten på plats hos Simon han är den enda pojken i sin familj, han måste veta var Sofia hamnar innan han släpper sin syster. Han klädde alltså ut sig, och spelade rollen för att vara säker på att Johans hem var kärleksfullt nog.
Ni är underbara. Elin, Tova ni är som egna systrar! Johan, snälla, ta min syster till fru. Hon är mjuk, godhjärtad Ni passar.
Varför tror hon jag skulle tveka? frågade Elin mjukt.
Hon tror du inte vill ha någon med så många barn svarade Simon med sänkt röst.
Skärp dig, utbrast Tova! Kärlek börjar och slutar inte vid papper eller antal barn!
Eller hur, instämde Elin. Kom igen, pappa! Vad väntar du på?
Johan skakade på huvudet och log tårögd, men lätt till mods.
Jag har faktiskt sett Sofia, och jo, jag har velat fråga. Men jag har varit rädd rädslan från det förflutna sitter kvar
Pappa, suckade Tova, du är inte ens gammal! Tio år äldre än Sofia, det är väl inget!
Och ni kan hjälpa oss. Eller hur, Simon? frågade Elin.
Alltid, svarade Simon.
Ja! Pappa, säg ja! ropade båda systrarna och slöt armarna kring honom.
Då måste vi fråga Sofia började Johan.
Hon vill, svarade Simon, och sträckte formellt fram handen. Jag ger dig min syster, som ende mannen i vår familj.
Johan tog Simons hand, drog honom intill sig och gav honom en varm kram. Tårarna brände, men det var glädje.
Tova tog snabbt över för att lätta upp stämningen.
Pappa, tänk nu du trodde inte på lyckonumret, men här fick du ju det: Vänskap, en bror, en extra mamma en stor, bullrig familj. Det var det du drömde om. Och nu är den här.
