Falsk skönhet
Tisdag, 21 februari
Det känns nästan overkligt att jag ens försöker samla tankarna idag. Allt jag varit med om de senaste veckorna virvlar runt som snöflingor utanför fönstret. Vintervindarna yr över Stockholm, och innanför rutan känns luften lika kall som inom mig. Hur kunde det gå så här? Hur kunde något så vackert bli så fult, så fort?
Jag sitter i min gamla fåtölj, fingrarna stelnade runt en kopp te som jag egentligen inte ens vill dricka. Sofia sitter mittemot mig, och hennes ögon är stora av förvåning när jag berättar att det är slut mellan mig och Linnea. Hennes haka sjunker, ögonbrynen liksom hoppar upp mot luggen, och munnen står öppen som om hon inte tror sina öron.
Men va? Har ni verkligen gjort slut? Nej, alltså, jag kan inte tro det! utbrister hon. Du var ju tokig i Linnea! Jag brukade ta er som exempel för alla andra och ärligt, såna relationer har jag bara drömt om själv
Jo, Sofia, det är helt sant, mumlar jag och stirrar ut i vintermörkret. Snön piskar mot fönstret och bildar rännilar när den smälter mot rutan. Det är precis så jag känner mig: kall, tömd på energi och längtan. Saknaden efter de fem år vi haft tillsammans känns som ett hål i bröstet ett hål som brukade fyllas av hennes skratt, våra gemensamma drömmar om framtiden, och de där mjuka omfamningarna på morgonen. Jag knyter nävarna så hårt att knogarna vitnar, försöker dölja att rösten sviker när jag fortsätter: Det är slut. Allt är över
Men varför då? Sofia kan inte släppa det, lutar sig framåt och granskar mitt ansikte som om hon letar efter ledtrådar. Linnea väntade ju troget på dig hela det halvåret du var i Malmö! Hon tackade nej till allt paket, blommor, komplimanger
Jag flinar skevt, försöker dra till med ett skämt som inte riktigt landar:
Men du bor ju för sjutton i Sundsvall. Hur kan du veta det där? Lite systerskap, eller?
Sofia skrattar inte. Hon drar benen upp i lotusställning, viker armarna över bröstet men det lyser verklig oro i hennes ögon. Du glömmer att jag har vänner överallt, inklusive i Stockholm. Linnea hamnade verkligen i ett sådant flow, vad jag hört. Hon bytte frisyr, började träna, köpte helt nya kläder. Allt det hände när du var borta. Hon försökte verkligen, Oscar, för din skull.
Det är något som brister i mig, jag studsar upp och går ut i hallen efter min mobil. Jag rotar stressat bland jackfickorna tills jag hittar den och rusar tillbaka. Bara en bild, så skulle Sofia förstå. Du minns väl hur Linnea såg ut innan jag åkte, eller hur?
Såklart, svarar Sofia och hennes läppar skälver till. Hon var jättesöt. Mörkblont rakt hår, nästan till midjan, och de där klarblå ögonen. En söt näsa. Fin figur, kanske lite liten upptill, men det gjorde väl inget för dig?
Precis! Det var det bästa med henne hennes naturliga skönhet. Jag älskade Linnea så som hon var. Men så fort jag reste så började hennes kompisar proppa i henne att jag bara skulle sticka om hon inte ändrade på sig. Att hon borde se ut mer som andra. Och Linnea gick på det. Hon trodde på dem. Och började förändra sig, inte för att hon ville, utan för att hon blev övertygad om att jag annars skulle sluta älska henne.
Men hur illa kan det vara? undrar Sofia, hennes fingrar vitnar runt armstödet och ögonbrynen dras oroligt ihop.
Jag trycker mobilen i handen på henne. Bilden säger allt: Linneas vackra, tjocka hår är nu en kort och skarp page, platinablond och onaturlig. Läpparna är groteskt stora som om en klinik ville öva på just henne och de ser fel ut till det där mjuka ansiktet jag minns. Hon har gått ner massor i vikt men istället för att vara slank är hon utmärglad. Axlarna är spetsiga, revbenen sticker fram, armarna ser spröda ut. Huden är blek och blå under ögonen, som om hon inte sovit på en vecka. Och som pricken över i:et verkar hon ha förstorat brösten. Jag har alltid hatat sånt. Hon visste hur jag såg på det. Jag ville ha henne som hon var.
Jag mötte henne på Arlanda, viskar jag. Hon kom för att ta emot mig, och jag ville bara gå förbi, låtsas att jag inte såg. Hur kunde hon förstöra sig själv så på mindre än ett halvår? Tänkte hon inte alls på att det var henne jag älskade, inte något konstigt ideal?
Jag går av och an i vardagsrummet. Känslorna kokar. Skam över att jag ens reagerar så borde jag inte försöka förstå henne? Men ilskan sköljer över allt. I perioder sätter jag mig hårt på soffan, gömmer ansiktet i händerna.
Sofia är tyst en lång stund, men till sist reser hon sig, kommer fram och lägger handen försiktigt mot min arm. Oscar, hon kanske ville göra dig glad. Någon kanske viskade att du skulle uppskatta det. Hon saknade dig ju så mycket
Jag skakar på huvudet och skrattar torrt men det är mest sorg i det. Men hon förlorade sig själv! Jag älskade den riktiga Linnea. Nu är det någon annan kvar.
Jag tänker på hur Linnea undvek att ta videosamtal under hela tiden. Alltid undanflykter, alltid snart ska du få se! och ett litet skratt i telefonen. Det började kännas som om någonting annat låg bakom fanns det någon annan? Ville hon göra slut, men vågade inte säga det?
Till slut bad jag min barndomsvän Henrik, som bor i närheten av henne, att kolla upp vad som pågick. Han ringde några dagar senare.
Hon planerar verkligen en överraskning till dig, sa han med konstig röst. Men jag tror inte du kommer bli glad. Det är ingen annan kille, i varje fall. Linnea väntar verkligen på dig. Hon frågar ofta efter dig.
Det borde ha lugnat mig. Och det gjorde det. Jag slappnade av, tänkte att det kanske inte var så allvarligt. Att min lilla tjej ändå väntade på mig. Jag dumförklarade Henrik när han erbjöd sig att skicka en bild: Nej, jag vill ha en riktig överraskning. Alltså ibland undrar jag hur naiv man kan vara. Hade jag bara tittat på bilden Då hade man kanske kunnat rädda något.
Dagen jag kom hem till Stockholm slogs jag av en konstig oro. Svettiga handflator, hjärtat dunkade som en bastrumma medan jag klev av på Arlanda och kände igen doften av svensk vinter. I bilen hem såg jag framför mig hur vi skulle slänga oss om halsen på varandra, dricka te och prata om allt vi missat.
Arlanda. Där stod hon eller rättare sagt, någon som liknade henne. Hon log, ropade mitt namn och öppnade armarna. Jag kunde inte röra mig. Linnea såg på mig, men det var som om någon annan stirrade tillbaka. Allt kändes så främmande.
Oscar! Gud, vad jag har saknat dig! sa hon sprudlande, steg emot mig, men jag bara backade. Hennes leende dog till en osäker min, händerna blev hängande utanför kroppen. Hon försökte skämta till det:
Är överraskningen så chockande? Blev du knockad?
Jag kunde inte svara. Var är min Linnea? ville jag skrika. Jag fick bara fram:
Är du sjuk? Eller vad har hänt? Ditt hår, din kropp vad har du gjort med dig själv?
Du menar tjock, eller hur? hon snörpte på munnen och såg bort. Ögonen fylldes med tårar, men hon försökte hålla masken. Kompisarna i bakgrunden flinade tyst. De såg nöjda ut som om de hade lyckats med något.
Jag vill att du ska vara stolt över mig, nästan viskade Linnea. Nu kan du visa mig för alla.
Och vem har sagt att jag vill det? snäste jag. Jag älskade dig som du var. Du har gjort dig till någon annan bara för deras skull! Det är falskt alltihop!
En av hennes kompisar la då armen runt henne och skrattade högt:
Hallå, nu är Linnea typ redo för Elle! Du skulle se hur många killar som vill bjuda ut henne nuförtiden!
Jag kunde inte hålla mig. Nej, det här gjorde ni inte för min skull. Jag ville bara ha min riktiga Linnea. Inte den här ytliga versionen.
Sen exploderade allting. Linnea grät, jag snäste elakt tillbaka. Hennes kompisar suckade demonstrativt, som om jag var hopplös. Till slut gick jag bara därifrån. Jag kände mig helt tom. Det kändes som om hela Stockholm såg på.
Jag tänker på de där stunderna när vi brukade promenera längs Norr Mälarstrand på hösten. Linnea drog alltid upp huvan för vinden, skratta åt det. Hon sa en gång: Oscar, jag vill ha det så här för alltid. Jag svarade: Det lovar jag, lillan. Och jag menade det. Jag hade till och med köpt en ring. Jag skulle fria när jag kom tillbaka. Nu blev det aldrig så.
Kvällen efter hemma hos mig jag låg på sängen, stirrade på taket och hatade mig själv för att jag inte förstod henne. Hela min kropp var bultande ångest och förlust.
Vad är det med oss? Varför räcker vi aldrig till för oss själva? Jag sa alltid till Linnea att hon var perfekt du är vacker precis som du är men ändå krossades allt hon var, allt det som var unikt för oss. Istället finns nu bara någon slags mask kvar, någon som är rätt och modern. Mina händer darrar medan jag skriver det här.
Sofia sitter kvar tyst. Jag ser hur hon lider med mig. Hon säger till slut lågmält:
Du är inte skyldig till det här. Du försökte, Oscar. Du älskade verkligen Linnea. Det här är någon annans komplex, någon annans avundsjuka men inte din skuld.
Jag försöker tro på henne. Men en del av mig vill ändå förstå: kunde jag gjort annorlunda? Kunde jag ha försökt mer, förklarat bättre att hon inte behövde förändras? Eller var det bara oundvikligt?
Jag älskar henne. Men Linnea har blivit någon annan. Resterna av henne försvann, som fotspår i snön en vårdag.
Och om du vill rädda det, säger Sofia tyst, prata med henne. Säg hur du känner. Det är du skyldig er gemensamma historia. Men tvinga dig inte över gränser du inte kan hantera.
Det är tyst en lång stund. Solen bryter försiktigt igenom molnen utanför. Stockholm skimrar i vinterskrud. Det gör lite mindre ont för varje minut, men något är ändå för alltid förlorat. Vårt vi, vår trygghet puts väck. Jag vet att jag måste ta tid att hitta mig själv igen.
Ensam. Men förhoppningsvis så småningom lite mindre trasig.
