**Dagboksanteckning**
”Nina, vad håller du på med?” Lenas röst darrade av ilska. ”Hur kan du göra så här mot mig? Jag är din syster!”
”Vad förväntade du dig?” Nina tittade upp från pappren på köksbordet, hennes blick kall. ”Ska jag bara sitta och se på medan du låter huset falla ihop?”
”Falla ihop?” Lena grep hårt om stolens rygg. ”Jag har hållit detta hus i skick i trettio år! Sedan mamma och pappa gick bort! Var var du under alla dessa år?”
”Var var jag, var var jag”, härmade Nina. ”Jag jobbade, om du undrar. Tjänade pengar. Satt inte på föräldrarnas gäld hos dem i fyrtio år.”
Lena kände golvet vika sig under henne. Hon sjönk ner på stolen och stirrade på dokumenten.
”Är detta verkligen mors testamente?” viskade hon.
”Det stämmer”, svarade Nina kort. ”Hon lämnade huset till mig. Helt och hållet. Du får hitta någon annanstans att bo.”
”Men hur… När hann hon med detta? Mamma var sjuk, hon kunde knappt tänka klar de sista månaderna…”
”Det var just därför jag kom. Någon behövde ta hand om hennes angelägenheter medan du sprang runt med piller och sjukhus.”
Lena såg på sin syster och kände igen henne inte. Nina var alltid praktisk, hård, men den här grymheten? Särskilt nu, knappt en månad efter mammas begravning.
”Nina, kan vi inte prata som vuxna?” försökte Lena. ”Du har rätt till en del av huset, men att kasta ut mig…”
”Jag kastar inte ut dig.” Nina lade pappren i en prydlig hög. ”Du kan hyra ett rum. Till ett rimligt pris, såklart.”
”Hyr ett rum i mitt egna barndomshem?” Lena skrattade bittert. ”Menar du allvar?”
”Absolut. Äganderätt är äganderätt.”
Lena reste sig och gick runt köket. Varje hörn var fyllt av minnen. Hennes mors favoritfikus vid fönstret, burkarna med hemlagade sylt på hyllan som de gjorde varje höst.
”Minns du när mamma sa att detta hus skulle stanna i familjen?” frågade Lena lågt. ”Att vi måste ta hand om det för barnbarnens skull?”
”Du har inga barnbarn”, svarade Nina skarpt. ”Jag har Emil och Lovisa. Det är de som ska ärva.”
Lena vände sig om.
”Dina barn kom inte ens till begravningen! Jag skötte om mamma varje dag när hon var sjuk!”
”Skötte om henne?” Nina viftade avfärdande. ”Och till vilken vinna? Du lät henne ändå dö på sjukhuset.”
Orden träffade som ett slag. Lena hade redan skuldkänslor – att hon inte såg varningstecknen, att hon inte kunde förhindra slaganfallet.
”Jag gjorde allt jag kunde”, viskade hon.
”Och det var inte nog.”
Dörrklockan ringde. Nina öppnade medan Lena stod kvar i köket, förlamad.
”Åh, Lena, är du här?” Grannen, moster Birgitt, kom in med en påse mjölk. ”Hur mår du, kära du?”
”Bra”, ljög Lena och torkade tårarna.
”Jag hörde att Nina var här.” Moster Birgitt kastade en nyfiken blick på pappren. ”Gäller det arvet?”
”Det gör det”, sa Nina torrt när hon återvände.
”Er mamma sa alltid att du var den lojala dottern”, fortsatte moster Birgitt, omedveten om spänningen. ”Du stannade hos henne. Till skillnad från vissa…”
Ninas läppar pressades ihop, men hon sa inget.
”Birgitt, ursäkta, men vi har ett familjesamtal”, sa hon artigt men bestämt.
”Javisst, javisst.” Moster Birgitt skyndade sig ut. ”Här, ta mjölken. Köpte för mycket igår.”
När hon gått plockade Nina fram fler papper.
”Här är hyresavtalet”, sa hon affärsmässigt. ”Du kan ha det större rummet och köket. Tiotusen i månaden.”
”Tiotusen?” Lena flämtade. ”Min pension är tolv! Hur ska jag leva?”
”Hitta extrajobb. Eller flytta till något mindre.”
Lena stirrade på henne. ”Nina… vi brukade vara nära. Du flyttade till stan efter universitetet, skaffade familj, men vi bråkade aldrig.”
”Vi bråkade inte för att jag teg”, sa Nina. ”Teg när du levde på föräldrarna. Teg när de köpte en lägenhet åt dig men inte mig. Teg när du kom tillbaka efter skilsmässan och drog ner dem igen.”
”Jag jobbade!” protesterade Lena. ”På skolan, på biblioteket!”
”För småpengar. Och ändå hjälpte de dig.”
”Och du? Levde du i fattigdom? Erik tjänade bra, barnen…”
”Barnen behövde utbildning! Och jag fick ingen hjälp. Allt fick jag klara själv.”
För första gången såg Lena inte bara kyla i systerns ögon – utan gammalt agg.
”Om du tyckte det var orättvist, kunde du sagt nåt tidigare.”
”Till vem? Mamma som avgudade dig? Pappa som såg dig som den perfekta dottern?”
”De älskade oss båda.”
”De älskade mig så länge jag var lydig. Bra betyg, universitet, giftermål. Men när jag levde mitt eget liv blev jag en främling.” Nina knäppte händerna. ”Sen skilde du dig och kom hem. Då blev du favoriten igen. Allt handlade om Lena – så omtänksam, så duktig.”
”Jag tog hand om dem”, sa Lena lågt. ”Det var inget skådespel.”
”Nej. Men det hjälpte inte mig.”
Lena gick till fönstret. I trädgården stod det gamla äppelträdet som farfar planterat. Under det, en bänk där de lekt som barn.
”När skrev mamma testamentet?” frågade hon utan att vända sig om.
”I maj. När du låg på sjukhuset med lunginflammation.”
Lena mindes. Två veckor på sjukhus – och mamma var ensam. Eller nej, inte ensam.
”Kom du dit med flit?”
”Nej. Jag hade semester. Ville hjälpa mamma när du var sjuk.”
”Och övertalade henne att ändra testamentet.”
”Jag övertalade ingen.” Nina blev skarp. ”Jag berättade bara hur svårt jag hade utan hjälp. Att barnen skulle studera, men pengar fattades. Mamma erbjöd sig.”
”Hon var sjuk, Nina. Hon glömde saker.”
”Men hon klarade av att gå till notarien. Förklara sin vilja.”
Lena vände sig om. Nina satt rak, men hennes händer var knutna.
”Notarien undrade väl varför hon ändrade testamentet till förmån för dottern som bodde långt borta?”
”Notariussen gör vad testatorn vill. Det är inte hennes sak att gräva i familjebråk.”
”Och din samvete?”
Nina teg en stund, sedan reste hon sig för att koka te.
”Den plågar mig”, erkände hon oväntat öppet. ”Men rättvisan är viktigare.”Lena såg ut genom fönstret på det gamla äppelträdet och visste att hon måste kämpa för sitt hem, inte för pengarnas skull, utan för att något som var fyllt av kärlek och minnen inte skulle förvandlas till en bara en handelsvara.
