Pappa gick för att han fick reda på mammas affär med en kollega. Det blev ett hemskt bråk hemma.
“Vad förväntade du dig? Jag är ensam hela tiden! Du är borta på jobbet dag och natt. Jag är en kvinna, jag behöver uppskattning!”
“Vad säger du om jag sätter din ‘uppskattande’ Rolf i fängelse? Lägger något på honom och ser till att han försvinner, va?” frågade pappa med kallt raseri. Han jobbade som kriminalare i polisen.
“Du vågar inte! Du vågar inte! Det är du som har förstört allt.”
Mamma satte sig på soffan och började gråta. Pappa hade redan packat sina få ägodelar och var på väg mot dörren. Jag stod i dörröppningen mellan hallen och vardagsrummet, redo att lägga mig över tröskeln för att hindra honom från att gå. Vilken dum idé? Vi hade alltid varit en nära, lycklig familj. Mamma och pappa grälade aldrig, skämtade på samma sätt och skrattade tillsammans. Visst, pappa jobbade mycket, kom hem trött och ville bara sova. Men när vi faktiskt var tillsammans som familj, var allt perfekt! Hur kunde mamma förstöra allt? Och skulle pappa verkligen inte förlåta henne?
“Göran, gå inte,” sade mamma med sorg i rösten och tog bort händerna från ansiktet. “Förlåt mig! Stanna. Viktor, stå inte där och tjuvlyssna!”
Men jag rörde mig inte. Jag stod kvar i vägen. Som tolvåring trodde jag att jag kunde hindra dem från att förstöra det jag trodde var en lycklig familj.
“Vicke, flytta på dig,” sade pappa med samma allvar jag hörde när han pratade om jobbet. Inte hemma. Inte med oss.
“Gå inte!” bad jag.
“Låt mig gå!”
Samma ton.
“Pappa… vad händer med mig?”
Han knuffade undan mig som en möbel och gick ut ur lägenheten. Jag tror han bråttom ville därifrån för att inte göra något dumt. Inte bara för att inte slå mamma i affekt, men han hade ju sin tjänste pistolkåpa ligga i. Hans ögon brann av ilska, och nu förstår jag att han gjorde rätt som gick. Men den dagen blev han för mig den mannen som knuffade undan mig som en stol. Och mamma blev den som skapade hela den här mardrömmen.
Rolf visade sig förstås vara en skitstövel och lämnade mamma precis som pappa. Hon hamnade i en hemsk situation. Make borta, älskare borta, sonen som skyller på henne. Det var svårt för henne, och så var det jag…
Jag började hänga ute sent, umgicks med fel folk. Först små stölder, sedan blev vi djärvare. Vi blev tagna på ett rån mot någon rik unge – inte alla. Han hade vakter som lyckades fånga två av oss, mig och Staffan. Pappa, som vid det laget blivit chef på sin avdelning, kom till stationen där jag satt. Vårt efternamn var ovanligt – Falk – och mitt patronymikon var inte Petter utan Göran. Någon kände pappa och ringde honom.
“Kom ut,” sade pappa kort.
“Dra åt helvete,” väste jag mellan tänderna.
Han släpade ut mig ur cellen.
“Och Staffan då?” skrek jag och kämpade emot.
Pappa drog in mig i ett förhörsrum och gav mig ett par hårda slag i ansiktet. Medan jag torkade blodet och tårarna från kinderna hatade jag honom mer och mer.
“Hur gammal är du?”
“Va?” förstod jag inte.
“År, hur många? Femton?”
Jag fick ett kort skratt.
“Grattis! Du vet inte hur gammal din egen son är!”
“För att du inte är min!” vrålade han. “Jag gifte mig med Gunnel när hon var gravid. Trode hon skulle bli en bra fru. Men hon var och förblev en…” – här svor han grovt.
“Vem är min riktiga pappa då?” frågade jag slött.
Han gav mig en näsduk och en flaska vatten. Jag torkade mig. Göran satte sig mittemot och sade:
“Förlåt att jag slog dig. Du gjorde mig väldigt besviken. Tror du jag inte har nog med egna bekymmer?”
“Då kan du gå och ta hand om dem,” muttrade jag.
“Vicke… på papper är du min. Jag betalar underhåll till din mamma. Men om det här fortsätter – tänker jag avsäga mig dig. Lås in dig – vad angår det mig?”
“Och nu då?”
“Vad nu?”
“Nu… kommer de inte låsa in mig?”
Han skakade på huvudet.
“Och Staffan då?”
“Du, Staffan har sin egen pappa. De är välbärgade. De ordnar det. Tänk på ditt eget liv istället. Begriper ni inte att fängelse är ingen dans på rosor? Tror ni det är en fest därinne? Det är helvetet! Ungdoms häkte – helvetet i kubik.”
Jag ville inte hamna i fängelse. Livet bara gjorde ont, det gjorde ont att se på mamma. Så jag… distraherade mig. Det var dessa tankar jag delade med Göran.
“Kort sagt, ingen gör dina val åt dig. Anten börjar du leva ordentligt – plugga och tänka på framtiden. Eller så fortsätter du neråt, där det oftast slutar illa. Vill du inte sitta inne – ändra dig. Du kan gå.”
Jag gick mot dörren. Där stannade pappas röst mig:
“Och skyll inte på din mamma. Båda är skyldiga i en skilsmässa. Det jag sa om henne – det var i affekt. Glöm det.”
“Göran… pappa, ni älskar ju varandra! Kanske kan ni försonas?” frågade jag utan hopp.
“Glöm också det, grabben.”
Killarna i gänget ville inte låta mig gå. Jag fick slåss och gå runt med blåmärken. Men jag kom loss. Staffan fick villkorlig dom tack vare sin pappa och återgick till sitt gamla liv. Jag valde en annan väg.
Jag förlät mamma. Försökte verkligen. Ville fråga vem min riktiga pappa var, men gjorde det inte av någon anledning. Hade för mycket att göra med skolan – hade så mycket att ta igen.
Jag lyckades komma ikapp och sökte till flera olika utbildningar inom polisen.
“Är du inte klok?” protesterade mamma. “Det är inget liv! Tänk på din pappa! Det är inget liv.”
Jag tänkte ofta på pappa. Men vi sågs inte. Det var underförståOch så stod vi där, pappa och jag, tysta men försonade, med en framtid som plötsligt kändes ljusare än den gjort på länge.
