Men är det verkligen så svårt för dig? Det handlar ju bara om tre dagar. Linnea är ju helt fast en sista-minuten-resa till Grekland, du vet hur länge hon har behövt semester. Och jag… du vet ju, mitt blodtryck är högt och ryggen slog jag till när vi var ute vid torpet, jag kan ju knappt böja mig. Och Olle han är ju ändå den riktiga morfadern. Han måste hjälpa till.
Rösten i luren var så genomträngande att Olle inte ens behövde ha högtalaren på. Gunilla, som stod vid spisen och rörde om i sin rotfruktsgryta, hörde varje ord klart och tydligt. Det där tonfallet, skarpt och med en gnällig underton hon skulle känna igen det var som helst. Margareta, Olles första, och tyvärr oförglömliga, fru.
Olle sneglade skuldmedvetet på Gunilla, pressade telefonen mot axeln och försökte skära jämna skivor av Limpsmörgåsen, men bitarna blev ändå sneda.
Greta, vänta lite, försökte han flika in. Vad har Linneas resa med oss att göra? Vi hade ju tänkt åka ut till stugan i helgen…
Nämen snälla, vad har ni för planer, era pensionärer? Påta i trädgården? Gå och glo på något museum? Olle, det gäller dina barnbarn. Gustav och Emil. Pojkarna behöver manlig förebild, inte massa fjantigt dalt. Du har inte träffat dem på evigheter. Har du inget samvete? Eller har din nya flamma strypt allt syre för dig?
Gunilla la långsamt ned sleven på grytlocket och vred av värmen på spisen. Ny flamma. Hon och Olle hade varit gifta i åtta år nu. Åtta lugna och lyckliga år om man räknar bort Margaretastormen som då och då blåste in över deras tillvaro. Först var det krav om höjd underhåll till vuxna dottern Linnea, sen eviga böner om hjälp med reparationer, tandläkarbesök, ny bil. Olle, snäll som han var, betalade och bar skuld över att ha lämnat familjen fast Linnea redan var över tjugo och han och Greta bott som systrar på samma adress.
Margareta säga inte så om Gunilla, sa Olle nu en gnutta bestämdare, men tvekan hördes där ändå. Det handlar inte om henne. Man måste fråga i god tid, vet du… Pojkarna är sex, de kräver sitt, och vi är ju inte purunga…
Just det! Triumferade Margareta. Liv och rörelse, det förlänger livet. Får du springa efter barnbarnen blir du som ny. Så här är det: Linnea lämnar dem tio imorgon, jag kan inte, ryggen vet du. Och argumentera inte, Olle. Det här är din familj.
Kopplingston pustade till i luren. Olle la sakta ned mobilen på köksbordet och suckade tungt utan att våga se Gunilla i ögonen.
Det blev tyst. Bara köksklockan tickade, och utanför fönstret regnade det in mot Stockholm, som om himlen själv hade tappat tålamodet. Gunilla torkade osynliga smulor från bordet med en servett.
Så imorgon klockan tio? Frågade hon lugnt.
Olle mötte hennes blick, blicken var full av vädjan.
Gunilla… förlåt. Du hörde ju. Hon kör på som pansarvagn. Linnea ska utomlands, Margareta har visst brutit ihop… Vad ska de göra? Det är ju barnbarnen.
Olle, sa Gunilla och slog händerna om sina egna. Dina barnbarn. Inte mina. Jag tycker bra om pojkarna men låt oss vara ärliga de kan inte ens mitt namn: för dem är jag den där tant Gunilla, precis så som deras mormor lärt dem. Och varje besök liknar ett raseriutbrott, för Linnea tycker barn inte ska höra nej till något.
Jag tar hand om dem själv! försäkrade Olle ivrigt. Du behöver inte lyfta ett finger! Jag tar med dem till Humlegården, på bio, karuseller. Om du bara lagar lite mat, du vet, soppa och köttbullar. De älskar ju din mat, även om de aldrig säger det.
Gunilla log sorgset; hon visste precis. Efter två timmar skulle Olle vara slutkörd och med stigande blodtryck bli liggande på soffan en liten stund, medan de två sexåriga tvillingarna släpptes lösa som ett par hungriga vargar. De skulle hoppa i soffan, kräva film, kasta köttbullar och ignorera allt vad ordning hette, eftersom mormor Margareta har sagt att här får vi göra allt för morfar bestämmer.
Vi hade biljetter till Dramaten på lördag, påminde hon. Och vi skulle ut till torpet, täcka rosorna inför vintern.
Teatern försvinner inte, vi kan lämna igen biljetterna… Rosorna Gunilla, snälla. Bara den här gången. Jag lovar, jag pratar med Linnea efteråt.
Bara den här gången. Den frasen hade hon hört tjugo gånger. Varje gång hade hon givit vika, för att skona Olle och slippa onödiga bråk. Men idag gick något sönder i henne. Kanske var det Margaretas tonfall, hon som inte ens bett om samtycke utan bara bestämt Gunillas och Olles tid som sitt eget.
Nej, Olle, viskade Gunilla.
Olle blinkade oförstående.
Vadå nej?
Nej, vi ska inte ha barnen denna gång. Jag tänker inte avboka mina planer, lämna tebaks biljetter och laga mat tre dagar för barn som senast rynkade på näsan och sa att min soppa luktade illa och mamma lagar bättre.
Gunilla, vad säger du? Det är ju barn! Vad ska Linnea göra? Hon har ju betalt för resan och…
Det får Linnea fundera på. Hon är vuxen. Hon har man, hon har svärmor, hon kan hyra barnvakt. Varför är deras problem alltid mitt problem?
Våra problem, rättade Olle.
Nej, min. För det är jag som städar upp röran efteråt, lagar maten, tvättar kläderna. Du är snäll morfar i två timmar och sen tar medicin mot hjärtat. Jag älskar dig och tycker du ska träffa barnen, men inte på bekostnad av min frihet för kvinnor som knappt säger hej till mig.
Olle såg förvånad ut det här var en Gunilla han aldrig sett. Hon var alltid snäll, diplomatisk.
Så du vill att jag ringer nu och säger nej? Margareta kommer mörda mig, göra en scen. Jag får hjärtstillestånd.
Du behöver inte ringa, sa Gunilla och drog undan gardinen. Låt dem komma.
Så… du gick med på det? utbrast Olle hoppfullt.
Nej. Låt dem komma. Resten får vi se till då.
Nästa morgon var solig, men stämningen i lägenheten var spänd. Olle vandrade oroligt omkring, justerade prydnadskuddar, kastade nervösa blickar på väggklockan. Gunilla åt lång frukost, satte på sig en blå linneklänning, duttade läppstift och packade en handväska.
Vart ska du? frågade Olle misstänksamt när hon la ner sin pocketbok och ett litet paraply.
Dramaten börjar sju, du har inte glömt? Innan dess blir det frisören och en promenad längs Riddarfjärden. Jag behöver lite luft.
Gunilla! De är här om femton minuter! Hur ska jag klara dem själv? Jag vet ju knappt vad de äter…
Det löser sig. Du är morfar. Manlig förebild, du vet, som Margareta sa.
Då ringde det på dörren, envist och hotfullt. Olle rusade och öppnade, Gunilla stannade i sovrummet och knäppte sina sandaler.
Höga röster hördes från hallen.
Tack och lov, ingen trafik! Linnea, Olles dotter, ropade. Pappa, här har du krigarna! Väska där, iPad laddad. Ring om något. Oj, nu måste jag rusa, taxin väntar!
Linnea, men… mat och tider? pep Olle.
Äsch, det är helg! Koka lite köttbullar. Hejdå! Pojkar, sköt er!
Dörren slog igen och direkt kom små fötters dundrande och ett stridsrop: Attack!
Gunilla gick ut i hallen. Scenen var magisk; två bastanta pojkar studsade redan uppe på skohyllan, vilt efter Olles gamla keps. Olle själv stod handfallen med en gigantisk bag. Men det mest osannolika var att mitt i kaoset stod självaste Margareta, gnistrande som en guldbyst. Hon var uppiffad till tänderna, med läppstift och håret högt, och såg inte alls ut som om ryggen krossats.
Jaså, där är du, deklamerade Margareta till Gunilla. Hoppas du förberett dig ordentligt? Pojkarna tål inte stark mat, Emil får inte citrus, Gustav hatar lök. Soppan ska vara helt nylagad. Och håll dem borta från teven mer än en timme om dagen.
Hon lät som en chef över hushållspersonalen. Olle fick något skuldmedvetet i blicken.
Gunilla gick lugnt till spegeln, rättade sin frisyr och tog handväskan.
God morgon, Margareta. God morgon, pojkar.
Tvillingarna bromsade in ett ögonblick fortsatte sedan vifta med kepsen.
Så trevligt med alla instruktioner, sa Gunilla med ett överseende leende. Se till att berätta dem för Olle idag, han är den ansvariga.
Vad menar du? höjt Margareta på ögonbrynet. Vart tror du att du ska iväg?
Jag är ledig. Jag har egna ärenden, möten, teater. Kommer sent, kanske imorgon.
Margareta blossade rött och gick hotfullt närmare.
Vad menar du? Två barn i huset! De är Olles barnbarn! Du måste…
Jag måste bara det jag lovat, avbröt Gunilla mjukt, men bestämt. Jag har aldrig lovat att passa dina barnbarn. Jag har inte fött dem, inte uppfostrat dem, aldrig bett om rollen som barnvakt. De har mamma, pappa, två mormödrar. Du Margareta, är ju pensionär.
Min rygg! skrek Margareta.
Och jag har mitt liv. Tänker inte lägga det på att serva andras släktingar, särskilt när de behandlar mig som golvmatta.
Olle! Margareta vädjade till sin ex-man. Hör du hur skamlös hon är? Är du en man eller en dörrmatta? Säg emot henne!
Olle skruvade sig mellan kvinnorna. Hans blicken pendlade mellan vanor och längtan till lugn.
Greta… började han svagt. Gunilla sa att hon hade planer. Jag trodde jag skulle kunna…
Vad skulle du kunna? Margareta hissade händerna i luften. Du ligger på soffan med näsdroppar efter en timme! Vem tvättar barnen? Vem lagar maten? Titta på henne se på dig själv! Teater, herregud… Familjen står på ruinens brant och hon bryr sig inte!
Familj? Gunilla slutade le och såg Margareta rakt i ögonen. Du och Linea och pojkarna är Olles släkt, inte min. Jag har uthärdat dina nattliga krav, dina pengar, all din kritik. Nu får det räcka med att göra mitt hem till förvaringsplats och mig själv till tjänsteflicka.
Hur vågar du! Detta är min mans lägenhet! Ja, förra… Men han bestämmer!
Han får bjuda in vem han vill, men han får inte tvinga mig laga mat åt hans gäster. Olle, sa hon utan affekt, nu bestämmer du. Stanna här med barnen, med Margareta som är pigg nog och ändå klagat hit. Jag går nu.
Gunilla steg mot dörren.
Stopp! skrek Margareta och grep hennes arm. Du går ingenstans innan du kokar soppa till dem! Linnea är redan på väg till Arlanda! Vad ska jag göra?
Gunilla lossade stilla men bestämt sitt armgrepp.
Det är inte mitt problem, Margareta. Ring taxi och åk hem och koka soppa. Eller ring Linnea, be henne vända om. Och rör mig inte igen annars ringer jag polisen.
Luften klippte till och med pojkarna tystnade och stirrade mot vuxna från hörnet. Olle såg på Gunilla, rädd men imponerad. Hennes blick var stark, beslutsam, och Gunilla klev genom dörren.
Olle, du har nycklar. Får du ordning på det här ring. Annars ses vi när ungarna åkt.
Hissen slöt sig bakom henne och tvättade bort oljudet. Hon gick ut på gatan och andades in den regnvåta luften. Händerna darrade men hennes hjärta var ovanligt lätt. Hon hade sagt nej på riktigt.
Resten av dagen blev som i en dröm hon såg en utställning, drack cappuccino på sitt stamfik, strosade kring Blasieholmen och hörde vattnets sång. Mobilen stängde hon av. På kvällen efter teatern, när skuggorna la sig mjuka över staden, slog hon på igen. Tio missade samtal från Olle. Ett meddelande: Margareta tog pojkarna. Jag är hemma. Förlåt.
Gunilla kom hem vid elva. Hemmet sov, köket var tyst. Olle satt vid en kall tekopp, utpumpad men samlad.
Hej, sa han hest.
Hej. Var är pojkarna?
Margareta tog med sig dem. Röt som ett lejon. Gapar fortfarande. Linnea ringde och kräver tillbaka pengar från resan, för att få barnvakt där istället. Det blev… ja, nästan domedagen.
Vad gjorde du?
Olle såg henne i ögonen:
Jag sa åt Margareta för första gången att hålla tyst.
Gunilla lyfte ögonbrynen misstroget.
Allvar?
Ja. Hon började beklaga dig, kalla dig all möjlig skit… Jag fick nog. Sa om hon ens yttrade något om dig igen får hon aldrig mer ett öre utöver de underhållspengar som jag redan betalat ut. Hon är inte välkommen här längre.
Gunilla satte sig bredvid och höll om honom. Han tryckte ansiktet mot hennes midja, som ett barn som söker tröst.
Hon tog pojkarna, smällde igen dörren så putsen föll av väggen. Sa att vi var döda för henne.
Det klarar vi oss nog igenom, skrattade Gunilla stilla. Och Linnea?
Hon ringde från flygplatsen, grät, men tog barnen ändå med sig. Behövde lite pengar för barnpassning där. Margareta vägrade rakt av, ryggskottet slog till av chocken.
Du ser, det löste sig. Linnea är deras mamma, det är så det ska vara.
Gunilla, sa Olle och såg henne i ögonen, tack.
För vad? För att jag slängde dig till vargarna?
För att jag fick känna mig som man, inte någon som springer på exfruns ärenden. Jag inser nu att det är dig jag är skyldigt allt. Du är min familj, mitt hem. Jag fattade det först idag.
Huvudsaken du fattat det nu, log Gunilla. Ska vi dricka te? Jag köpte körsbärskaka till dig.
Dagen därpå var mobilen tyst. Margareta ringde inte. Linnea skrev kort att de kommit fram. Livet började återvända till sin vanliga rytm en annan ton dock, som om luften blivit höstkrispig och kådastark.
En vecka passerade. Gunilla pysslade bland rosorna ute vid torpet, Olle stod med spade och beredde rabatten.
Vet du sa han plötsligt, Margareta ringde igår.
Gunilla stelnade.
Och?
Ville ha pengar till medicin. Sa att allt blivit så dyrt.
Gav du?
Nej. Sa vi har semesterkassan planerad, att vi ska renovera… och du behöver vinterjacka. Blev nej!
Gunilla skrattade.
Vinterjacka? Du är allt påhittig. Men det gillar jag.
Hon slängde på luren, smålog Olle, och det där gamla dåliga samvetet var borta. Jorden gick inte under.
Jord och himmel står kvar, bekräftade Gunilla och det är blåare än nånsin.
Barnvaktkrisen blev en vändpunkt. Gunilla insåg att värdighet inte handlar om att skrika högst, utan att lugnt kunna säga nej när gränser trampas på. Olle lärde sig att respekten för den hemma är värt mer än lugnet med det förflutna.
Barnbarnen dök fortfarande ibland upp, men numera efter plan och på schema. Margareta klev aldrig mer över tröskeln. Olle tog pojkarna till stranden, till Skansen, och Gunilla njöt av sitt rosé och sin frihet.
Ibland, när hon sent på kvällen satt på torparverandan och såg himlen brinna över Mälaren, tänkte hon på dagen hon tog sin enkla väska och gick till Dramaten istället för att passa andras barn. Det var den bästa föreställningen i hennes liv för den verkliga dramat spelades upp hemma hos henne själv, och Gunilla klev ut som vinnare i slutet.
