Doften av nybryggt kaffe och varma kanelbullar låg som en trygg famn över köket. Tio år med Johan. Tio år av lugn och lycka. Elin njöt av morgonen – solfläckar på bordet, dottern Moas sömniga snarkningar i sovrummet. Allt var frid och fröjd.
Plötsligt brakade dörrklockan av. På tröskeln stod Viktor, Johans son från första äktenskapet. Hans ögon glimmade av en oväntad iver, kinderna var röda av upphetsning.
“Pappa!” flämtade han innan han ens hunnit över tröskeln. “Hon är tillbaka! Mamma! Igår! Har hyrt en lägenhet i city… Säger att hon har saknat oss!”
Namnet “Karin” hängde i luften som en oombedd gäst mitt i natten. Just hon. Den som för femton år sedan försvann i jakten på “lyckan” med en spanjor, lämnande en sexårig Viktor hos en förvirrad pappa och sina åldrande föräldrar. “För alltid!” stod det i det enda, avskedsbrevet. Nu var hon tillbaka. Med tomma händer men inte tomma förhoppningar, tänkte Elin med en iskall klump i bröstet.
Mötet på det trendiga restaurangen var en teaterpjäs i en akt. Karin svävade in som ett rosa moln av chiffong och tung parfym.
Hon öste ur sig pärlor av lidande: “Fruktansvärt äktenskap!”, “Han visade sig vara ett monster!”, “Jag har längtat så efter min lille pojke!”
Hennes ringprydda fingrar sträcktes gång på gång mot Johans hand. “Johan, minns du när vi…?” Han backade lätt, ansiktet en artig mask, men Elin såg hur han spände sig. Viktor stirrade på sin mor som förhäxad, hängde vid varje ord, varje glittertår som rann nedför hennes mascarafyllda ögonfransar.
Det första manipulativa anfallet kom mitt i natten. Telefonen skar genom tystnaden. Karin grät i luren, överröstad av vattnets brus:
“Johan! Hjälp! Kranen… den läcker! Vatten överallt! Jag är ensam… Jag vet inte vad jag ska göra!”
Johan steg upp utan ett ord, klädde på sig. Elin låg kvar, stirrade i mörkret, lyssnade på hans steg. Han kom tillbaka efter några timmar, luktande kyla och fukt.
“Fixade du det?” frågade Elin lågt.
“Packningen. En småsak.” Han tog av sig jackan, satte sig på sängkanten. “Hon… stod där i bara ett handduk. Sa att vattnet förstört hela garderoben.” Hans röst var utan oro eller förlägenhet. Bara trött irritation. “Klassiker.”
Sedan kom “mörkret”. Ett samtal mitt på dagen, Karins röst, tunn och skrämd:
“Johan, i trapphuset… lampan blinkar! Som i en skräckfilm! Jag vågar inte gå ut! Viktor är på skolan… Jag kan inte ens köpa bröd!”
Han åkte. Köpte bröd. Lampan i trapphuset blinkade faktiskt. Han bytte den. Hennes dörr slogs upp. Där stod hon i en genomskinlig negligé, lutad mot dörrkarmen.
“Min räddare!” viskade hon sött. “Kom in? Vi kan dricka kaffe… Prata lite… Som förr?”
Johan skakade vänligt men bestämt på huvudet:
“Det är sent. Elin väntar. Och jag behöver ingen mer koffein för att vakna.”
Han gick, lämnade henne i dörren. Hennes ansikte förvreds till ett ilsket leende en sekund innan det ersattes av den vanliga hjälplöshetsmasken.
Kulmen kom med Viktors panikslagna samtal:
“Pappa! Akut! Mamma mår illa! Hon ramlade… Säger att hon ser svart! Hon andas knappt!”
Johan reste sig, men hans rörelser saknade den gamla brådskan. Han kom dit. Karin låg på soffan som en Rafael-madonnan, en hand dramatiskt över pannan, den andra nonchalant knuffande undan sidenmorgonrocken.
“Johan…” kvävde hon och öppnade ögonen. “Jag var så rädd… Ensam…”
Han gick inte fram. Tittade på den tomma flaskan på golvet. Ringde ambulansen. Medan de väntade frågade han Viktor, lugnt som om det gällde vädret:
“Vad har hon ätit? Druckit?”
“Mamma sa att det var på grund av stress…” muttrade sonen generat.
Läkarna konstaterade en vanlig lätt förgiftning. Karin försökte gripa tag i Johans ärm när han gick:
“Lämna mig inte… Jag är så rädd…”
Han frigjorde armen försiktigt.
I hans ögon när han träffade Elin hemma läste hon inte medkänsla, utan en trött, bitter förakt för den här billiga farcen. “En gammal favoritpjäs,” sa han senare i köket. “Bara nya kulisser. Hon spelade alltid hjälplös när hon ville något. Minns du när hon plötsligt blev ‘sjuk’ innan hon åkte till den där spanjoren? Sedan – pang – brevet. Jag var hennes krycka. Den bröts – hon hittade en ny. Men jag är ingen krycka, Elin. Inte då. Inte nu. Särskilt inte för henne.”
När Johan visade sig oreagMen Viktor stod kvar, tittade på den trasiga klockan, och log lite för sig själv när han insåg att det enda som verkligen gick sönder den här kvällen var Karins förhoppningar.
