Bittra fiender
Jag heter Erik, och det här är historien om mitt ständiga bekymmer min hund och en väldigt speciell katt. Precis när jag lagt mig för att vila lite på soffan, bröt ett våldsamt skall från min hund in genom det öppna fönstret. Min Bror brukar annars vara tystlåten, men idag var han extra uppspelt han hade skällt sedan tidigt på morgonen Och inte bara skällt utan gjort det med sådan frenesi att jag undrade om han fått fnatt.
Flera gånger hade jag sprungit ut ur huset här i utkanten av Uppsala, men inget misstänkt syntes till. Jag antog att det bara var någon grannehund som slank förbi, och Bror hatar när någon kommer i närheten av hans område. Det är ingen överraskning att ingen är kvar när jag väl öppnar dörren finns det någon hund som kan skrämma folk så är det han med sitt dånande skall.
De andra hundarna visste förstås inte att björnen som jag kallade Bror när han ville vara extra grym satt inne i sitt hundgård. Jag brukar hålla honom där på dagarna, för säkerhets skull. När mörkret faller släpper jag ut honom då får eventuella inkräktare skylla sig själva.
En gång försökte ett gäng klåfingriga ungdomar från grannbyn smyga in på tomten. Den ena tappade byxorna som fastnade på spjuten vid grinden, den andra lämnade en sneaker under staketet, och den tredje hamnade längst upp i en björk och behövde räddningstjänsten för att komma ner. Bror gav dem en rejäl omgång, de lärde sig meningen med respekt.
Det viktigaste är att Bror aldrig skäller utan anledning. Men idag var han som förbytt.
Bror, nu får det vara nog! ropade jag och gick fram till fönstret.
Hunden tystnade ett ögonblick, bara för att strax efter bryta ut i ett nytt oväsen. Jag gick ut i trädgården för att se vad som gjort min stora svensk vita älghund så rasande.
Som jag misstänkte fanns det inga främmande i trädgården. Bror tystnade så fort han såg mig. Jag log och gick fram till hundgården.
Vad är det du håller på med, pojk? Jag klappade Bror och han viftade med hela baken, tittade urskuldande på mig och gav ett misstänksamt ögonkast mot grinden. Sedan började han skälla igen.
Jag vände mig snabbt mot grinden och hann precis se något smått och grått rusa förbi på stigen. Jag skyndade ut och såg en vanlig katt.
Men den här katten var allt annat än vanlig. Blicken den gav mig var så kaxig och självsäker att jag nästan blev provocerad.
Vad gör du här, kompis? sa jag med ett snett leende. Jag kan säga dig, håll dig borta, min Bror hatar katter. Om han får tag på dig
Katten rynkade på nosen och det såg ut som om den log. Fånga mig? Han hinner knappt ut ur sin bur innan jag försvunnit över staketet din tjocka hund behöver mindre mat, tycktes den tänka.
Lite sårad blev jag när den grå katten tyst men elegant förnedrade min Bror.
Stick härifrån! sade jag och gick tillbaka, stängde grinden bakom mig.
Men tror ni katten lyssnade? Naturligtvis inte. Istället började den grå katten komma till trädgården varje dag. Han spatserade runt, satt bredvid hundgården och såg ut att vara kung över vår lilla plätt. Bror kunde bara skälla, hjälplöst.
I början försökte jag jaga ut honom, men varje gång jag gick in så dök katten upp igen. Det gick inte att bli av med honom.
Efter sin lilla triumf insåg katten att han var kung. En gång lyckades han till och med sno en bit kött ur Brors matskål och skålen stod inne i hundgården! Bror låg utmattad i hörnet, och katten tog tillfället i akt. Sen satt han och tugga köttet med tydlig njutning framför min hund.
När jag såg det blev jag heligt arg.
Jaså, du din rackare… muttrade jag. Vänta bara, nu ska du få se på andra bullar!
Jag bestämde att från och med nu skulle Bror få ha dörren öppen till sin hundgård på dagarna så han själv kunde ta itu med katten, om det behövdes.
Men just då, när jag och Bror väntade på inkräktaren, dök inte den grå katten upp. Kanske anade han något, eller så hade han råkat ut för något. Jag blev nästan besviken min lilla list misslyckades. Och inte kom han dagen efter heller. Inte ens tredje dagen syntes han till.
Bror såg frågande ut på mig, och jag ryckte på axlarna.
Kanske lika bra att katten håller sig borta nu är det lugnt och skönt, sa jag. Fast jag måste erkänna att jag saknade katten. Det låter galet, men både jag och Bror hade vant oss vid vårt bittra rivaleri.
Efter några dagar började Bror be mig med sina blickar att gå ut och leta efter katten. Han kom och stirrade på mig och jag förstod precis.
Tror du något hänt vår grå bandit? funderade jag. Med ett humör som hans, är det lätt att hamna i trubbel. Kom, Bror, vi går ut på vägen och letar.
Jag öppnade grinden, gick ut på gatan och såg mig omkring. Bror följde efter, snurrade med sitt stora huvud och sniffade efter den välbekanta, hatade doften av katt. Men det var svårt doften av gödsel från granngården överröstade allt.
Jag promenerade åt båda hållen, och när jag var på väg att fösa in Bror igen, hörde jag plötsligt något. Någon jamade hjärtskärande, och någon hund skällde vilt.
En minut senare rusade den grå katten ut på vägen haltande på en tass, jag såg brunröda fläckar i pälsen. Efter honom kom en dobermann från stan. Jag visste direkt vems hund det var familjen som brukar komma till sommarstugan här från Stockholm hade alltid med sig sin stamtavlehund.
Den grå katten hade nog försökt retas med stadsbon som han gjort med Bror, men det gick fel. Dobermann hade till och med bitit honom, det syntes tydligt.
När den grå katten rusade rakt mot mig, glömde jag bort allt om Bror. Men han, utan att fråga om lov något han annars aldrig gjort susade rakt fram.
Bror! Stopp! skrek jag. Katten hade redan fått sitt, nu skulle min Bror ge honom ännu mer stryk. Bror, stanna!
Men Bror lyssnade inte. Han accelererade i full fart mot katten.
Katten såg det och stannade skräckslagen mitt på vägen nu var hans liv och hälsa på en hårstrå, ja, på en mustasch.
Och ni kan gissa vad som hände. Bror stannade bredvid den skrämda katten, luktade på honom, och sedan
med ett björnvrål kastade han sig mot dobermannen och jagade iväg honom hela vägen bort. Dobermann var snabb nog att vända om på en femöring och slinka undan. Annars hade det gått illa för honom ingen hund här kan mäta sig med min Bror.
Katten utnyttjade tillfället och försvann snabbt. Jag hade fullt fokus på Bror, så jag märkte inte ens att den grå skurken smet. På kvällen, när jag skulle mata Bror, höll jag på att tappa skålen katten var där, levande, frisk och med ett par tacksamma ögon. Han la huvudet mot Brors ben och spann. Och Bror såg på mig med en blick som fick mig att gapskratta.
Förlåt, men jag har räddat honom, nu måste jag ta hand om honom också, stod det i hans ögon.
Och det var inget skämt. Bror var nu personlig livvakt åt den grå katten.
Han lät katten äta ur hans matskål aldrig tidigare har han varit så generös. Katten hade på något sätt smält isen i Brors hjärta. Nu var de inte bittra fiender, utan trogna vänner.
Och tro inte att historien slutar här.
Jag tog katten med till Uppsala för att få hans sår på benet undersökt av veterinär. Såret var allvarligt det behövde sys. Efter operationen blev katten kvar hos mig. Jag passade honom, och Bror höll vakt ett par veckor tidigare hade de velat slita honom i stycken, nu var de hans beskyddare. Så kan det vara.
En dag dök en vacker ung kvinna upp vid grinden Ebba hette hon. Bror ville skälla på henne, men lät bara några tveksamma skall. Jag kom ut och
H-hej sa jag. Letar du efter någon?
Ebba frågade om jag hade sett en grå katt, kanske i trädgården. Han är rätt fräck, min Mischa, sa hon. Jag försöker hålla honom inne, men han rymmer och är borta hela dagen. I Stockholm var han innekatten, men nu har jag flyttat till mamma efter hennes stroke, och Mischa lever vilt här. Brukar alltid komma hem till kvällsmat, men nu har han varit borta flera dagar och jag oroar mig.
Jag tror jag vet vart din Mischa är, sa jag och log. Kom in. Oroa dig inte för Bror, han rör dig inte.
Ebba tvekade, men jag såg att hon litade på mig. När hon kom fram såg hon katten liggande tätt intill Bror.
Mischa! Hur har du hamnat här? Vad har hänt? utbrast hon när hon såg bandaget på katten.
Nej, det var inte Bror som bet honom, svarade jag generat. Vi räddade din katt.
Räddade från vadå?
Om du har tid, kan jag berätta hela historien. Den är ganska intressant.
Jag berättade allt för Ebba, och hon skrattade gott.
Nu har du stått ut med Mischa, och ändå räddade du honom!
Sån är jag (och Bror) vi har hjärtat på rätt ställe. Men vet du, nu mår han bättre, både fysiskt och själsligt. Han är snäll som en liten ädelsten. Han stör oss inte längre.
Det är säkert lantluften som förändrat honom, sa Ebba. Eller kanske blivit lite sårad när jag haft mindre tid för honom jag måste ju hjälpa mamma tillbaka till livet.
Du får gärna komma och hälsa på både du och katten, sa jag lite blyg.
Jag får fundera på det, svarade hon och log.
Ett halvår senare firade hela byn vårt bröllop mig och Ebba. Både Mischa och Bror var så klart med, och även den där dobermannen. Han kände igen Mischa och sneglade först misstänksamt, men när han mötte Brors blick låtsades han att han tagit fel katt. Så slutade vår lilla historia.
