EN SÄRSKILD JULKLAPP
En fruktansvärd missöde begick en kvinna i jul. Hon trodde att hon hade gjort allt rätt från början. Hon satte på sig robusta läderstövlar som påminde om soldatens, en tjock pälsrock och en yllemössa. Hon satte sig bakom ratten på sin Volvo XC70 och satte kurs mot en liten knasig lägenhet i en förort till Stockholm. En liten, men slug, fälla väntade.
Kvinnan hette Ingrid Lindberg. Hon hade ett enda barn, en son som hon födde sent i livet. Tillsammans hade de klarat trettio år av vardag. Ingrid älskade sonen sin så innerligt att hon arbetade dag och natt för att ge honom ett bättre liv. Sonen, Erik, hade så småningom träffat en tjej från studentkorridoren, en riktig svensk skönhet vid namn Majken. De hade också en liten bebis i bilden.
Ingrid visste hur spelplanen låg. Hon hade hört att Majken, som hon kallade den där lilla rävungen, ville lägga vantarna på hennes son och leva på familjens förmögenhet. Så Ingrid bestämde sig för att konfrontera Majken, ta reda på var hon bodde och antingen skrämma eller smörja henne med några kronor. Hon ville väl ändå få bort den sladdriga ormen som hade börjat prata om bröllop och bortse från mamma.
Ingrids ansikte var så rynkigt och väderbitet att det kunde jämföras med en gammal tjurfäktningsmask. Ögonen glödde som en bastuhetta när hon såg på sina motståndare. Hon var så ståtlig som ett monument på Gamla stan, nästan lika imponerande som den berömda Karlslundsstenen.
På vägen till Majkens lägenhet köpte Ingrid några äpplen, päron och ett litet bjällra för barnet. Trots all förberedelse kände hon att hon måste inleda samtalet på något trevligt sätt vi är ju inte vilddjur, vi är svenskar med sill och glögg!
När hon knackade på dörren och steg in som en jätte i sliten kappa, tog hon av sina stövlar och rock. Hon hälsade på Majken med en varm God Jul! och höjde på rösten för att börja sitt anförande. Men då såg hon barnets lekstuga: en liten, vit kille med stora blå ögon.
Barnet hette Sune, så kallade Majken med en mjuk röst. Hon skakade av rädsla för Ingrid kunde nog skrämma vem som helst!
Ingrid gick fram till lekhörnan och räckte fram bjällran. På ett ögonblick brast Sune ut i skratt som får hela huset att skaka. Han greppade bjällran med sin lilla hand, trillade runt på bara sina tåspetsar, och tog ett steg åt gången som om han dansade en liten valpvalsen. Hela tiden gnistrade hans ögon mot Ingrid, som om han hade funnit hela världen i hennes blick.
Plötsligt greppade han Ingrids händer och började gnällande ropa: Vem är den lilla busen? Vem är den lilla sötungen? Vem är den lilla sockerkakan? Hans röst var så söt att Ingrids hjärta smälte som smör på en varm pannkaka. Hon kände en värme i bröstet som fick tårarna att rinna ner för kinderna.
Sune klamrade sig fast vid henne, slog med sina små händer mot hennes ansikte och knackade med bjällran på pannan, som om han ville säga Hej, jag är här. Ingrid började prata med en mjuk, nästan barnslig röst och fortsatte: Vem är den lilla lilliputt? Vem är den lilla godisbiten? Hon blev så rörd att hennes hjärta slog som ett julklappsrim på en sliten klocka. Sune stirrade på henne med sina kärleksfulla ögon och ville bara ha mer av hennes närhet.
Ingrid kände plötsligt en värme som om hon hade hittat sin egen julklapp. Hon var redo att ge upp allt för denna lilla knutte. Kärleken slog ner som en snöboll på hennes huvud och hon började snyta tårar av ren glädje. Hon bestämde sig för att låta Erik gifta sig trots att han tidigare hade ignorerat hennes order. Han gifte sig ändå, för han älskade både Majken och Sune.
Ingrid lockade de unga med löften om ett stort hus på landet i Värmland, fullt av julmat och julgranar. Men hon störde sig inte mycket i deras dagliga liv de klarade sig bra, i fred och lugn. Hennes hela uppmärksamhet gick till Sune; de kunde inte föreställa sig ett liv utan varandra.
Så en kvinna gjorde en fruktansvärd miss eller kanske bara en oväntad? Ingen vet. Men hon fick sin julklapp oväntat: ett hjärta fullt av kärlek, ett barn som skrattade med bjällra och en påminnelse om att julen verkligen är en speciell dag, där gåvor kan vara lika oväntade som ett snöfall i april.
