En fruktansvärd julmisstag begicks av en kvinna. Hon trodde först att hon hade gjort allt rätt. Hon knöt på sig kraftiga vinterstövlar, en tjock pälsrock och en yllemössa. Hon satte sig bakom ratten på sin robusta Volvo och styrde mot en liten butik i utkanten av Västerås, där hon trodde att sanningen väntade.
Kvinnan hette Karin Eriksson. Hon hade fött en son så sent i livet att hon nästan hade uppfostrat honom själv under trettio år. Lars, hennes enda barn, var hennes hela universum; hon hade slitit för honom, byggt upp en förmögenhet och offrat allt för att ge honom ett bra liv. När Lars träffade den unga studentinnan Kajsa i studentbostaden på Uppsala, och sedan födde ett barn, började Karin ana fara.
Karin kände till de som fanns runt omkring dem. Hon visste att Kajsa, så som hon kallade flickan, bara sökte sig till Lars för att ta del av familjens rikedom. Så hon bestämde sig för att konfrontera Kajsa, att skrämma eller muta henne vad som än verkade bäst. Hon ville återta kontrollen över sin son, som nu talade om bröllop och framtid utan henne.
Karin bar ett ansikte som en gammal valp, grovt och fårat, men med ögon som brann av bestämd ilska, som en jägare på jakt. Hon var stor och stark, som en staty av en modig kvinna från en gammal saga. På vägen till Kajsas lägenhet köpte hon några äpplen och päron samt ett prasslande lekdrag för att göra ett intryck det var ju ändå jul.
Hon knackade på dörren, steg in som en jätte, tog av sig stövlarna och rocken och hälsade på den unga kvinnan med ett leende som dolde hennes avsikt. Hon skulle tala, men när hon såg barnkorgen med en liten pojke, stannade hon upp. Pojken hette Axel, som Kajsa försiktigt hade viskat ut.
Karin närmade sig korgen och räckte fram lekdragen. Axel brast ut i ett skratt som ekade i rummet, så rent och oförstört att Karin kände en oväntad värme i bröstet. Pojken greppade draget med sin lilla hand, sprang runt på sina tår, balanserade på kanten av korgen och svingade draget i luften, utan att slita blicken från Karin. Hans ögon glittrade av förtjusning, och hans lilla mun sprattlade i en skrattande melodi.
Karin, tagen av ögonblicket, plockade upp Axel i famnen. Axel gav henne en hård kram, gnuggade sitt huvud mot hennes kind och klappade försiktigt med draget mot hennes panna. Hon började mumla, hennes röst spräckte av en märklig blandning av ömhet och förvåning: Vem är du, lilla ängel? Vem är du, söta busunge? Vem är vår lilla sockerkaka? Hennes hjärta slogs så hårt att tårar började rinna ner för hennes kind.
Axel såg på henne med en sådan kärlek att Karin kände hur hennes egen själ smälte. Hon ville aldrig släppa taget om den lilla pojken. Det var som om en ny kärlek föddes i hennes hjärta, starkare än all den bittra biten av makt hon tidigare känt. Tårarna rann nu som rinnande kristall, värme och glädje blandade sig i hennes bröst.
Senare, efter detta oväntade ögonblick, beordrade Karin sin son att gifta sig. Lars hade redan förlovat sig med Kajsa, men han var också bunden av kärlek till både Kajsa och Axel, som nu hade blivit en del av familjen. Karin lockade de unga med löften om ett stort hus i en avlägsen villa i Dalarna, men lät dem leva i fred, utan att blanda sig i deras vardag.
Allt Karins uppmärksamhet gick nu åt Axel. De kunde inte vara utan varandra, deras kärlek var djup och orubblig. Så gjorde hon ett fruktansvärt misstag eller kanske ett mirakulöst uppenbarelse när hon insåg att hennes rätta julklapp var den lilla pojken som hade smält hennes hjärta. Julen är en speciell dag, och ibland kommer gåvan i den mest oväntade formen.
