En sen kväll ringde telefonen. Jag tog upp luren och hörde min dotters röst.
– Mamma, det är jag, Siri. Jag har problem! Min man har kastat ut mig. I morgon kommer jag hem till dig och pappa och bor där.
– Lyssna, Siri, du har inte längre några föräldrar och inget hem här.
– Vad? – avbröt mig Siri, – Vad sa du?
– Jag är ju er enda dotter. Jag har rätt till den här lägenheten! – skrek Siri hysteriskt i luren.
– Så är det inte, – svarade jag lugnt, – Du har ingen lägenhet här. Vi har gett den till Elise, hon bestämmer nu här, och vi vill inte veta av dig och pappa längre. Du är inte vår dotter längre. Ring inte hit igen! Du har förlorat allt! – avslutade jag samtalet. Efter vad Siri gjorde, hade jag all rätt att säga detta.
Stående vid fönstret tänkte jag plötsligt på hur vår historia också började med ett telefonsamtal. Detta olycksaliga samtal kom tidigt på morgonen. Jag hoppade ur sängen och rusade till den fasta telefonen.
– Jag lyssnar!
På andra sidan hördes en dämpad snyftning.
– Hallå, hallå, jag lyssnar. Vem är det?
– Maja, det är jag, Anna.
– Anna, varför skrämmer du mig? Har du sett vad klockan är?
– Ja, jag har sett. Maja, idag läggs jag in på sjukhuset för en operation och jag är rädd för min dotter. Jag ber dig, du och Niklas, snälla överge inte Elise, hon är fortfarande så liten. Låt henne inte hamna på barnhem.
Min syster Anna var alltid en excentrisk person, med en rik fantasi och okonventionella handlingar. Men idag gick det över alla gränser.
Jag vred oroligt på telefonluren och förstod att något allvarligt hade hänt som jag ännu inte kunde förstå. Jag blev rädd.
– Anna, varför sa du inget tidigare, varför nu? Vad händer med dig? Var ska du läggas in?
Anna hade varit sjuk i flera år men brydde sig inte om det stora. Den senaste månaden hade smärtorna ökat, hon hade gått ner mycket i vikt och tappat formen. Diagnosen var dyster. Hon behövde en akut operation, men hon tvekade att berätta för sin syster. Hon hade alltid hjälpt henne, gett pengar och varit som en mamma för henne. Nu lastade hon återigen sina problem och den unga dottern på henne.
– Maja, operationen garanterar inget resultat, snälla, överge inte Elise.
Vi var på sjukhuset inom en timme, operationen hade inte börjat, men vi kunde inte se Anna längre. I korridoren satt lilla Elise hopkurad som en boll. Jag gick fram och kramade henne.
– Kommer mamma att ha ont? – frågade flickan gråtfärdigt.
– Nej, mamma kommer inte känna något alls, hon kommer att sova.
Efter fyra timmar kom läkaren ut och meddelade att min yngre syster hade avlidit. Vi tog med oss Elise hem. Jag gick in i dotterns rum och varnade att Elise hade förlorat sin mamma och att flickan skulle bo med henne i samma rum. Siri gav mig en ilsken blick och sa inget.
Tio dagar senare kastade hon ut Elises saker från sitt rum och förbjöd henne att komma in. Samtalet med dottern var svårt, hon stod fast vid sin åsikt och sa att hon skulle kasta ut Elises saker varje gång vi försökte placera henne där.
För att undvika konflikt gav vi vårt rum till brorsdottern och flyttade själva till vardagsrummet.
Elise var föräldralös. Från Anna fick vi aldrig reda på vem flickans far var. Hennes öde låg nu enbart i våra händer. Därför gjorde vi aldrig skillnad mellan Siri och Elise. De var båda våra döttrar.
Tiden gick. Siri avslutade sina studier och gifte sig. Hennes man var en välbärgad och äldre man. Inget av detta störde henne. Hon packade snabbt och flyttade in till Viktor. En månad senare meddelade hon om bröllopet.
– Mamma, men jag ber dig, se till att er favoritunge Elise inte dyker upp på bröllopet. Jag vill inte se henne.
– Siri, så kan du inte säga. Elise är ändå din syster, och att inte bjuda in henne skulle såra oss.
– Hon kommer inte vara på mitt bröllop! – sa Siri bestämt.
– I så fall kommer vi och pappa heller inte att komma.
– Utmärkt! Då är det bestämt.
Jag brast i gråt, men samlade mig snart och meddelade att jag skulle åka till Öland, till något semesterhem.
– Men hur blir det med Siris bröllop? – frågade maken förvånat.
– Det blir inget, vi blev inte bjudna dit.
– Elise, hjälp mig hitta ett semesterhem.
– Ska vi åka på semester? – frågade Elise.
– Ja, lilla gumman, vi har råd med det.
– Hurra! – ropade brorsdottern glatt och snurrade runt i rummet.
Vi blev kvar bara vi tre. Elise avslutade skolan och skulle börja på universitetet. Hon gjorde det med bravur och blev student vid Arkitekthögskolan. Hennes mor Anna var en fantastisk konstnär och ganska känd i sin krets. Elise följde i hennes fotspår.
– Eller i sin fars fotspår. – sa min man Niklas, och misstänkte en känd person i staden för att vara Elises far.
Jag brydde mig inte om det. Elise var vår dotter.
Ett år senare firade vi Elises myndighetsdag och just denna dag blev min man dålig. Han blev mycket blek och svimmade. Vi tillkallade ambulans och Niklas kördes till sjukhuset.
Läkaren informerade oss om att läget var kritiskt. Min man var sjuk och bara ett särskilt läkemedel kunde hjälpa honom. Läkarna kunde beställa det och det skulle levereras inom tre dagar. Det fanns bara ett problem, och det var att läkemedlet kostade en astronomisk summa. Vi var förtvivlade.
Jag ringde Siri, med vetskap om att hennes make var rik och kunde låna oss pengar. Siri svarade. Jag berättade om vår nöd.
– Siri, hej älskling. Jag ringer för att din pappa är sjuk och han behöver ett importerat läkemedel som är så dyrt att det är svårt att uttala priset. Jag skulle vilja låna den summan av dig.
Sirris tystnad oroade mig. Just när jag skulle upprepa min fråga, svarade hon.
– Okej, mamma, jag ska prata med Viktor och återkomma till dig.
Det tog lång tid för samtalet att komma. Siri ringde tillbaka först efter en timme.
– Mamma, förstår du, här är saken. Viktor har bestämt sig för att köpa mig en lyxig bil, den är superhäftig, och jag kan inte bortse från det villkor som han ställt mig. Antingen köper han bilen till mig, eller så ger vi er pengarna.
– Siri, älskling, vi betalar tillbaka pengarna, oroa dig inte.
– Mamma, prata inte strunt, hur ska ni kunna betala tillbaka? I så fall skulle jag aldrig få se den bilen, precis som mina egna öron.
– Hör du vad du säger, Siri? Din pappa kan dö. Han behöver din hjälp.
– Jag kan inte hjälpa till. Ta ett lån, för allt i världen. Vi är inte er enda räddning.
Telefonluren föll ur mina händer, och jag var nära att svimma.
– Tant Maja, vad är det med dig?
Elise sprang fram till mig och höll mig uppe för att jag inte skulle falla. Jag brast ut i gråt.
– Hör på mig, tant Maja, låt oss sälja mammas lägenhet. Jag kan ändå inte bo där, det är jobbigt att ens vistas där i fem minuter. Tacka inte nej, det viktigaste är att farbror Niklas överlever. Vi kan sälja den under marknadsvärdet och använda handpenningen till att betala läkaren.
– Min flicka, vi kan inte göra så, det är din lägenhet. Vad skulle din mamma säga när hon vet att jag utnyttjat din godhet?
– Tant Maja, du är ju en klok kvinna. Är det nu dags att diskutera vad min mamma skulle ha sagt? Farbror Niklas är i fara, hans liv hotas. Det är det viktigaste. Vi måste ta beslut snabbt och smart nu. – sa Elise upprört.
Jag kramade brorsdottern och visste inte hur jag skulle tacka henne. Ja, jag förstod att det var vår enda chans att rädda Niklas. Vi satte lägenheten på försäljning samma dag, och den såldes snabbt och till ett rimligt pris. Köparna gav en handpenning medan pappren ordnades, och vi betalade för läkemedlet.
Det kom inom två dagar. Läkemedlet hjälpte. Vår Elise räddade Niklas liv. Inom en månad hämtade sig Niklas helt. Vår glädje var gränslös.
När Niklas hade återhämtat sig bestämde vi oss för att skriva över lägenheten på Elise. Vi gick till notarie och han skrev om pappren på brorsdottern. Hon var mycket tacksam mot oss. Resterande pengar satte vi på ett depositionskonto.
Vi levde tillsammans, glada över livet, när ett nattligt samtal kom. Det var Siri som ringde för att berätta att hon ville komma hem igen. Viktor hade lämnat henne och kastat ut henne.
Jag svarade med ett avslag.
– Vi har bara en dotter, Elise. – svarade jag och la på luren.
Några år senare gifte sig Elise. Sten var bonde. Han hade ett stort hus på landet. Hans verksamhet var framgångsrik och gav god inkomst. Han funderade på att öppna en konservfabrik.
Dottern bjöd in oss att flytta till henne, men vi bestämde att det var bättre om vi helt enkelt besökte dem några gånger i veckan.
Vi hade alltid vårt vackra och prydliga rum som väntade på oss. Niklas och Sten blev vänner. De gick ofta och fiskade. Niklas hjälpte till med det han kunde på gården. Elise gjorde ett projekt för den lilla konservfabriken. Vi levde i harmoni, som en stor, glad familj, även om vi inte alltid bodde ihop.
Vi mindes inte Siri mycket, förutom på hennes bröllopsdag, då vi åkte till Öland, till det semesterhem där vi varit många år tidigare. Elise köpte biljetter åt oss och följde ibland med.
Varje gång den dagen tänkte jag på hur jag kunde ha uppfostrat en dotter som brydde sig mer om en lyxbil än våra liv. Och Elise, som inte hade sin mamma, värderade oss över allt annat. Hon var redo att ge allt för vårt välstånd.
