Lena vandrade länge genom gatorna. Efter betyget av sådant svek från sina närmaste, verkade livet outhärdligt. Hon hade betraktat honom som sin egen son. Men tydligen bar han alltid en dolk i rockärmen. Ett lustigt uttryck, hon hade aldrig gillat klichéer. Hon resonerade välvilligt: det finns inga onda människor, bara dumma handlingar. Och det är sådana handlingar som sårar dem som står en nära.
Äktenskapet med Erik var hennes andra försök. Det första hade blivit en tragedi som tog lång tid att läka. Hon hade till och med lovat sig själv att aldrig mer gifta sig. Men tiden gick, och allt förändrades.
Lena och Erik arbetade tillsammans i flera år. Han var gift med hennes bästa vän. Och medan Lena kämpade med sin oansvariga make, var de alltid där för henne. Alla kände till hennes situation. När Anna blev sjuk blev det hennes tur att återgälda. Lena samlade pengar till operationen, tvättade, lagade mat, städade medan väninnan låg på sjukhus. Alla insatser var dock förgäves, Anna lämnade dem.
Efter hustruns död blev Erik helt förvirrad. Lena tog på sig allt ansvar för begravningen. Efteråt hjälpte hon till att uppfostra Johan. Och när de efter minnesceremonin ett år senare, hörde Erik säga i vardaglig ton:
– Stanna hos oss.
Hon gick med på det. Johan behövde en mor, och det var osannolikt att en främmande kvinna skulle älska en annan kvinnas barn.
Kärlek eller vana, vem vet, men en god och harmonisk familj blev det. Johan började kalla Lena för mamma, men hon avbröt honom:
– Anna är din mamma. Glöm aldrig henne.
De slog ihop deras två små lägenheter till en större. Som sig bör stod Erik som ägare. Han föreslog flera gånger att de skulle gifta sig. Men hon nekade alltid. Varför skulle vi, vi vill ju inte ha fler barn. Det är nog med Johan. Det var alltid mycket att stå i med honom ändå. Han var en godhjärtad men rastlös pojke. Förskolelärarna klagade, och från skolan ringdes det varje dag, ibland flera gånger. Erik blev arg, skällde, och försökte till och med bestraffa honom.
Men Lena försvarade:
– Kom ihåg hur du själv var. Du var säkerligen inte någon ängel. – Erik log åt minnena av sig själv.
– Ska alla då bli slarvers? Min pappa slog mig vet du…
– Blev du en bättre människa av det?
– Nej, men ändå. Hur förklarar man vad som är rätt och fel?
Lena blev ledsen av minnena. Hon visste inte när det hade hänt. Hon hade inte fått veta, om inte Erik hade dött. Det borde inte ha hänt. Man kan inte bara dö av en blodpropp vid fyrtiofem. Hade han varit sjuk hade de haft tid att förbereda, så kanske han hade hunnit skriva ett testamente. Men döden kom så oväntat, så absurt. Det kändes som om hon dog med honom.
Johan var redan vuxen, studerade på högskolan och hade flickvän. Lena hade inte förväntat sig något ont av honom. Men efter begravningen kom han tillsammans med sin mormor. Han kunde uppenbarligen inte göra det själv, han behövde stöd. Så sa han:
– Lägenheten är min och mormors. Du är ingen här. Vi ger dig en månad att flytta ut.
Lena kunde inte säga något, hon var så chockad av orden. Å andra sidan, om sonen hon uppfostrat kunde behandla henne som en lösdrivare, då var hon en dålig mor. Då hade hela livet varit förgäves. Hon fick vad hon förtjänade. Men vart skulle hon nu ta vägen? Skulle hon behöva börja om från början?
Två veckor hade gått sedan sonens besök, och Lena hade ännu inte kommit fram till vad hon skulle göra. Hon hade inte berättat för någon, av skam. Hon hade ju varit stolt över honom, skrutit om hans framgångar. Hur han kommit in på högskolan på egen hand, vilken underbar flickvän han hade. Men nu? Han var inte hennes son. Hon var obetydlig för honom. Hon hade ingen plats i hans liv.
Lena vände sig i sängen, hon kunde inte sova. Det ringde på dörren. Motvilligt gick hon upp, drog på sig morgonrock och tofflor och gick till dörren. Hur många gånger hade inte Erik sagt att hon skulle kolla vem det var. Men hon litade på folk, trodde att inget ont skulle hända henne. På trappan stod Johan:
– Mamma Lena, förlåt mig. Det är mormor, – gråten gjorde orden otydliga, – hon sa att du skulle ta allt. Hon sa att du skulle ta hem en man och att jag inte skulle få något. Jag vet inte själv hur det kunde bli så. Bo här så länge du vill, hela livet om du vill. Det här är ditt hem. Jag behöver inget. Jag vill bara ha min mamma som förut. – Lena grät, och Johan torkade hennes tårar med sin hand.
– Varför använde du inte din egen nyckel? – Frågade Lena.
– Ville inte inkräkta i ditt liv.
– Dumma pojke, vilket liv har jag utan dig?
De stod länge i dörröppningen, betraktade varandra och grät. Till slut kom Lena först till sans.
– Varför står vi här, låt oss gå och dricka te.
– Ja, låt oss göra det. Jag har så mycket att berätta för dig!
