Eva Svensson fick ett samtal. Ledningen på fabriken där hon arbetade i femtio år ville gratulera henne och ge en present på hennes 75-årsdag.
Hur glad blev hon inte! Tio år hade gått sedan hon gick i pension, men nu blev hon ihågkommen! De ville fira henne! Även om det bara var ett kort skulle det kännas bra.
Så kom dagen. Eva klädde sig fint, målade till och med läpparna, och gick tidigt för att inte komma för sent. Sex av “jubilarerna” hade samlats, alla kände varandra och glädjen var stor att ses igen! Vice vd höll ett gratulationstal och delade ut kuvert med tusenkronorssedlar. Sedan tog en kvinna från personalavdelningen med dem till fabrikens matsal för lunch. Det bjöds på lunch, precis som förr.
I slutet fick de en “matkasse”: fem olika sorters gryn på ett kilo vardera, ett paket mjöl på två kilo, tre burkar konserverad fisk och en treliters glasflaska äppeljuice.
Allt var behövligt och välkommet men hur skulle hon få med sig allt hem?
Den vänliga kvinnan från personalavdelningen sa: “Kära kvinnor, oroa er inte, ni kan lämna något på mitt kontor och komma och hämta det senare. Oroa er inte, inget kommer att försvinna!”
Eva skrattade lite inombords. Ja, lämnar man det där så hittar man det nog aldrig igen!
Hon bestämde sig för att ta allt med sig på en gång. En plastpåse från mataffären hade hon alltid med sig. På påsen stod det att den klarar 10 kilo, så hon packade ner gryn, mjöl och konserver och tog flaskan under armen. Försiktigt började hon gå på den hala trottoaren.
Eva bodde bara två hållplatser från fabriken och gick alltid till fots. Och nu också, hur skulle hon klara bussen med båda händerna upptagna? Det var tungt att bära men hon var glad inombords. Och juicen behövdes kanske inte – hon hade tillräckligt med egengjord.
Men de gav ju bort den, så det var bara att ta emot! Och grynen – linser och andra sorter som hon inte var van vid, men allt har sin användning.
Eva nådde hörnet och vilade. “Nu ska jag bara gå över den här lilla vägen,” tänkte hon, medan bilarna väntade på grönt ljus. Hon tänkte gå på snedden så det blev närmare, och till övergångsstället var det för långt. Vägen hade istäckta spår, och hon gick försiktigt.
I en dyr och snygg bil, framför vilken Eva försökte gå över vägen, satt en ung kille med sin flickvän. Härifrån såg det nog lustigt ut, gamla damen mitt i vägen, så han tutade, plötsligt och högt!
Eva rös till, halkade i spåret, gjorde en krumbukt och föll omkull. Flaskan gick sönder.
Hon föll på påsen, vilket fick två av grynpåsarna att spricka och deras innehåll spreds ut på vägen. Mjölpaketet gick sönder.
Eva reste sig och vände sig mot den dyra bilen. Genom de arbetande vindrutetorkarna såg hon den unga killen och hans flickvän skrattande åt henne, viftande som för att hon skulle skynda sig av vägen.
Deras musik och skratt dränkte allt hon sa. De såg bara hennes röda, arga ansikte. Hon lutade sig ner, verkade samla ihop sin kasse, och killen tutade igen.
I hennes huvud exploderade något. Hennes fars berättelser från fronten dök upp, där han kastade granater på fiendens stridsvagnar och lärde henne aldrig låta sig bli förnedrad. Eva tog en grynpåse, stack ett hål i den så grynen rann ut, svingade den mot bilens vindruta. Sen nästa påse.
Killen tutade, men vågade inte gå ut. Eva fortsatte kasta. När grynen var slut tog hon mjölpaketet och slängde det på bilens tak, det sprack och täckte nästan jämnt hela den snötäckta bilen.
När “ammunitionen” var slut tog Eva burkarna, höll en i handen som hon tänkte kasta, när hon såg skräcken i killens ögon bakom ratten.
Så såg fienden ut när de mötte våra soldater.
Hon la ner burkarna i väskan, borstade av händerna och gick hemåt. Luften kändes lätt att andas och själen var lugn. De grynen äter de ändå inte, och hemgjord juicen är godare. Och slyngeln hade fått sitt, pappa skulle vara stolt.
Det gröna ljuset på trafikljuset hade länge varit tänt, den stora snygga bilen blev omkörd av andra som log i förbigående. Killen satt kvar och ringde i mobilen. Vindrutetorkarna smetade ut den vita sörjan på rutan.
Senare på kvällen kom barnbarnet oväntat. Han hade med sig tårta och champagne. “Farmor, jag trodde bara du kunde baka goda bullar, men du kan kasta granate också! De visade dig på YouTube!”
Eva är nu en lokal kändis.
Oh, man vet aldrig vad “gamla gardet” kan hitta på i desperation. Det är bäst att låta bli att veta.
