Dagbok 12mars2025
Mamma har precis föreslagit att jag ska hysa min kusin Ivar Svensson två veckor i min lilla tvåa på Östermalm. Jag sitter i köket med kaffet och låter tankarna vandra. Jag är snart trettio, bor ensam i min gamla stamkåkslägenhet som jag ärvt från mormor en stenålderslägenhet med en skranglig tv, en kyl som fortfarande håller kylan och en tvättmaskin som fortfarande snurrar. Lönens stora del går till hyra och el, men jag har ändå råd att betala 5000kronor i månadsavgift utan att behöva låna.
Mamma menar att Ivar är släkt, för han är son till min kusin Lena, som är min moster på andra sidan. Hon påminner mig om barndomens lekar när vi bodde hos dem i Uppsala: “Minns du när vi lekte i deras trädgård?” säger hon. Men för mig känns det som att hon vill sälja mig ett bröllopspaket. Jag har redan haft ett kortvarigt förhållande när jag var student, och det gick bara upp i rök efter ett halvår. Jag är trött på att tänka på bröllop.
Jag har alltid haft en tro på familjebanden slå på tråden och släktingarna är heliga. Mamma har alltid sagt “släkt är som en gammal kappa, du får inte kasta bort den”. Så nu blir jag tvungen att låta Ivar bo i mitt gästrum, trots att jag bara har ett litet kök där inte ens en hopfällbar stol får plats. Jag hoppas att han inte tar för mycket plats i min redan trånga tillvaro.
När Ivar anlände var han lite blyg men bestämd. Han gick runt i lägenheten, tittade på alla skåp och undrade var han skulle bo. Jag svarade med en något spydig ton: “Ska du leta efter guld och diamanter? Jag har bara en vanlig toalett.” Han skrattade och svarade: “Jag vill bara veta var jag får sova.” Jag kände hur mitt hjärta slog snabbare; jag ville egentligen bara att han skulle vara en tyst gäst.
Efter att ha satt sig ner med en kopp te, presenterade han en hembakad paj som mamma hade skickat med, och köpte dessutom en liten, söt tårta. Hans gästfrihet var oväntat fin. Han hjälpte till att diska utan att jag behövde påminna honom, lagade en enkel frukost utan att spilla i badrummet och lämnade alltid golvet torrt. Det var som om han hade lärt sig tvätta sig i en låda.
Min vän Laila, som jag har känt sedan gymnasiet, hörde om min nya “rumskamrat”. “Det låter som en färdig make!”, ropade hon. Hon har precis gått igenom ett skilsmässa med sin man Leif, så jag tror hon är lite trötta på att höra om lyckliga par. Jag svarade bara att jag ännu inte vet vad jag tycker om Ivar. “Vi är ju släkt”, påpekade jag, “och jag gillar honom inte riktigt.”
Det finns en svensk ordspråk: “Sju dagar i veckan är som sju smörgåsar utan pålägg.” Jag menade att vår relation känns tom, utan riktig krydda. Ivar är en morgonpigg korp, medan jag är en uggla som gillar att gå långsamt och njuta av varje minut. Jag är van vid att ta livet i min egen takt, med det gamla svenskspråkliga ordspråket “ta det lugnt, ta det steg för steg”. Ivar däremot rusar fram, alltid med ett leende, driven av en egen inre motor.
Första dagen tog han med mig till en teater på Vasastan, köpte biljetter i förväg på nätet. Jag ogillar teater, men jag ville inte verka ohyfsad mot min gäst. Föreställningen var en modern tolkning av en klassiker, med ljusa scenkläder och en minimal scenografi. Jag fann den förvirrande, saknade den gamla gardinen och den traditionella stilen. Ivar däremot var helt i sin gåva och försökte övertala mig att det var framsteg och framtid. Jag svarade bara: “Jag är nöjd med det gamla, det räcker för mig.”
Efter föreställningen började Ivar argumentera för sina idéer om framsteg och om att flytta till Stockholm för bättre möjligheter. Jag hörde bara ett brus i öronen medan min katt Bulle, som jag döpt till för att han alltid är så puffig, gömde sig under sängen. Bulle ryckte ihop sig varje gång Ivar kom in i rummet den lilla svarta katten verkar inte gilla honom alls.
Den andra dagen köpte Ivar en ny matta till trapphuset och slängde den gamla. Jag accepterade den tyst, utan att göra en stor sak av det. Senare köpte han en ny gryta, för den gamla fastnade i botten när han ville koka havregryn. Jag drack mitt kaffe med en smörgås och märkte egentligen att han köpte den för sig själv han föredrar en rejäl frukost med ägg och bacon, vilken jag inte är särskilt förtjust i.
När han erbjöd sig att betala för el och vatten kände jag mig obekväm. Det kändes som om han ville ta över min lilla del av lägenheten. Jag avböjde och sa: “Jag vill inte att du ska känna dig som en hyresgäst i mitt eget hem.” Han svarade med en lite sarkastisk ton: “Okej, men du får förstå att någon måste betala för lamporna.”
Under de kommande dagarna skickade Ivar ut flera ansökningar, gick på intervjuer och verkade söka arbete med en energi som jag bara kunde beundra. På den sista dagen av hans vistelse började han nysa, fick en rinnande näsa och huden på ansiktet blev röd. Det var tydligt att hans allergi hade slagit till, sannolikt mot kattens päls. Jag såg hur Bulle kröp undan under sängen varje gång Ivar kom nära.
När jag låg i sängen hörde jag telefonen ringa. Det var en chef som erbjöd honom ett jobb i centrala Stockholm med en lön på 45000kronor i månaden. Ivar blev upprymd, men han hade också en medicinsk undersökning nästa dag, utan vilken han inte kunde börja. Jag kände hur irritationen steg inom mig hans närvaro började bli för påträngande, men samtidigt kunde jag inte låta bli att känna sympati för hans kamp.
Jag bestämde mig för att konfrontera honom nästa morgon. Jag ville veta om han tröttnat på mig, om jag var en börda i hans liv. Han talade försiktigt om sin allergi, men också om hur han hade börjat tänka på framtiden kanske gifta sig, kanske bygga ett liv. Så kom han plötsligt med ett förslag: “Kanske skulle vi kunna bli ett par?” Jag skrattade åt tanken, men han var allvarlig.
Plötsligt hoppade Bulle upp ur sin gömställe under sängen och rullade runt hans ben. Ivar skrek: “Jag är allergisk mot katter! Doktorn har just bekräftat det!” Jag svarade torrt: “Kanske är det en bra ursäkt för att inte gifta dig med mig.” Han föreslog till och med att betala för att få katten avlivad, men jag skrek tillbaka att jag skulle göra det själv.
Efter hans ilskna avsked kastade han ett glas vin på bordet och gick ut ur köket. Bulle försvann under soffan och jag kände en märklig lättnad. Jag plockade upp den tomma grytan, såg den nya mattan på golvet och insåg att hans korta vistelse hade lämnat både fysiska och emotionella märken. Mamma ringde och frågade hur det hade gått. Jag svarade att Ivar hade försökt få mig att gifta mig med honom och att jag hade avvisat honom. Samtalet avslutades med att hon hängde upp luren utan någon vidare förklaring.
Jag ligger kvar i min säng, lyssnar på stadens dämpade sus och tänker på hur livet ibland känns som en väv av släktband, förväntningar och oväntade möten. Jag är tacksam för min lilla lägenhet, för Bulle som fortfarande gömmer sig under soffan, och för att jag får bestämma över mitt eget liv utan att låta någon annan bestämma min framtid.
Majken (Ert namn är nu i svensk form)
