Ett äkta par ramlade ner från en bro rakt in i en djup flod och höll på att drunkna, när de plötsligt såg en enorm elefant långsamt närma sig dem…
Paret hade bott i en liten by i många år, en by som delades av en vild flod. En gång i tiden hade en gammal bro byggts över den, men den var så förfallen att få vågade använda den förutom några få som tog risken för att spara tid.
Den dagen beslutade sig Lars och Elin för att gå över bron. Bräderna knakade under deras fötter, och de ruttna bjälkarna gnisslade hotfullt. Nedanför dem tjöt floden strömmen var så stark att till och med erfarna simmare kunde drunkna utan problem.
När de kommit ungefär halvvägs hördes ett fruktansvärt knak. Bräderna gav vikt under dem. Elin skrek till och höll på att falla, men Lars grep hennes hand i sista stund. Han kämpade för att hålla fast henne, men bron rasade för fort. Inom några sekunder sveptes de båda ner i det djupa vattnet.
Den iskalla floden slog emot deras bröst. De snurrades runt i virvlarna. Elin kämpade för att få luft, men vågorna slog över henne om och om igen. Lars släppte inte hennes hand trots desperationen. Med sista kraven simmade han med ena armen och höll Elin nära sig med den andra, försökande hålla dem båda flytande.
Till slut lyckades han gripa tag i en smal gren som stack upp ur vattnet. Han drog Elin närmare och hjälpte henne att hålla sig uppe. I flera plågsamma minuter kämpade de mot floden, ropade på hjälp men ingen fanns i närheten.
Plötsligt märkte Lars en rörelse bakom sig. Han vände sig om och stelnade. En jättelik elefant kom emot dem. Dess mörka kropp tornade upp sig över vattnet, och det såg ut som om den menade illa. Elin skrek av skräck de var säkra på att allt var över.
Men när elefanten äntligen nådde fram, hände något oväntat…
Istället för att attackera sträckte den fram sin mäktiga snabel. Lars trodde knappt sina ögon, men insåg djuret försökte hjälpa dem. Han knuffade Elin närmare, och elefanten lyfte försiktigt upp henne och sedan honom, placerande dem på sin breda rygg.
Paret satt darrande av rädsla och köld, men levande. Elefanten gick stadigt mot stranden, klövande de kraftiga vattenmassorna med sin kropp. Varje steg kändes som en räddande ö.
När de äntligen nådde land hoppade Lars och Elin ner på marken. De var chockade, genomvåta men vid liv.
Elefanten stod stilla några sekunder, tittade på dem med sina stora, visa ögon, och vände sedan lugnt och gick tillbaka in i den täta skogen, som om inget ovanligt hade hänt.
Paret stod kvar, oförmögna att tro vad de precis upplevt.
