Det luktade stekta köttbullar i köket när det ringde på dörren. Elin hade inte ens hunnit ta av sig förklädet när hon öppnade och såg en ung budbärare.
“God eftermiddag! Här är ett paket till dig,” sa han glatt.
“Vadå för paket? Jag har inte beställt något,” svarade Elin förvånat.
“Lägenhet nummer tio?” kontrollerade han.
“Ja.”
“Då stämmer det.”
Hon skrev osäkert på mottagarkvittot och fick en stor kartong. Så fort hon öppnade den, stelnade blodet i hennes ådror. Inuti låg en begravningskrans. Ingen juldekoration, utan en riktig, med svart band där hennes namn stod.
Avsändaren fanns inte angiven. Bara ett tyst budskap: “Vila i frid, Elin.”
“Man måste verkligen hata någon för att skicka en begravningskrans till deras hem!” viskade hon senare med darrande röst.
Hennes man, Anders, tog det inte på allvar:
“Varför tror du att det är mamma? Hon tycker ju om dig!”
“Tycker om mig? Hon har aldrig ens sagt mitt namn!” påminde Elin med smärta i rösten.
Och det var sant. Hennes blivande svärmor hade hatat allt: hennes längd (“ett och ett halvt streck under måttet”), jobbet som receptionist, de enkla klänningarna. Elin försökte, sydde sina egna kläder, var artig, men fick bara förakt och elaka kommentarer tillbaka.
“Titta på den här stackaren,” viskade Birgitta till sin son. “Hon kan ju inte ens säga två ord i rad!”
Men han teg, låtsades som om allt var normalt. Det var just hans tystnad som var medgivandet. Modern tillät sig allt mer öppet – trots att de bodde i Elins bostadsrätt.
När Elin föreslog att hyra ut lägenheten och flytta någonstans som passade svärmor, avvisade hon alla alternativ. Högt, med anklagelser, med hysteriska utbrott. Och Anders satt och drack te, utan ett ord.
När kransen inte fungerade, kom nästa steg. Mannen hittade plötsligt herrukunder i förrådet.
“Har du något att säga om det här?” fräste han och höll upp beviset.
“Tycker du inte själv att det är konstigt? Hur skulle jag kunna nå dit uppe? Man behöver en stege!”
Nycklarna till lägenheten hade svärmodern. Allt blev klart. Men Anders sa inget. Igen.
Nästa “present” var en hink blåbär. Svärmodern räckte fram den med orden:
“Vitaminer! Till min svärdotter!”
Nästa morgon hittade Elin något i hinken… en levande, men genomfrusen igelkott. Som tur var såg hennes man det. Naturligtvis trodde han inte att det var avsiktligt: “Den har väl klättrat in själv, sånt händer.”
Senare hittade Elin en docka under sängen med nålar instuckna i den. Situationen började likna en billig skräckfilm. Ändå höll hon ut. För hon älskade. För hon trodde att mannen bakom henne var ett skydd, inte bara en mammas pojke.
Slutpunkten kom av en slump. Elin kom hem tidigare från jobbet och fick se sin man med en annan. I deras egen lägenhet.
Hon sparkade ut honom. Snabbt. Hårt. Utan skor, som man säger.
Han försökte försvara sig:
“Hon kom hit själv! Jag planerade inget!”
Men Elin trodde honom inte längre. Speciellt inte när “gästen” visade sig vara dottern till svärmoderns bästa väninna. Allt blev för uppenbart.
Tre år höll hon ut. Vissa hade inte klarat tre månader. Men hon hoppades.
Och Anders? Han flyttade tillbaka till sin mamma. Vart annars?
Men där väntade en överraskning. Mamman hade en ny kärlek. Den sista kärleken, visade det sig, kunde vara värre än den första. Och inte i hennes lägenhet, utan i pojkvännens etta. Birgitta – hemlös, men kär.
Ödets ironi?
Moralen? Var försiktig med vad du önskar dig. Ibland går de i uppfyllelse. Bara inte som du hoppades.
